Ur
TT-telegram, på Text-TV den 31/3 -07:
"TVÅ
SKADADE I STORT GÄNGSLAGSMÅL
Uppemot
30 personer beväpnade med bl.a. järnrör drabbade samman i
Haninge utanför Stockholm vid lunchtid. Två personer misshandlades
så illa att de fick föras till sjukhus.
-
Det var någon form av högergrupp som delade ut flygblad när
folk från vänsterkanten konfronterade dem,
säger Stefan Persson, stationsbefäl vid polisen i Handen, till
TT."
Ytterligare
fakta om händelsen framgår av en artikel i SvD
samma dag:
"Med
järnrör och kofotar gick vänsteraktivister till attack mot
högeraktivister i Haninge centrum. En man som bara råkade komma
emellan i bråket skadades, enligt polisen.
En grupp som av polisen beskrivs som "folk på den yttersta politiska
högerkanten" delade ut flygblad i Haninge centrum. Vid lunchtid
kom ett gäng vänsteraktivister beväpnade
med järnrör och gick till attack.
I slagsmålet som bröt ut skadades tre personer. En av dem var
en man född -89 som enligt polisen inte hade något med de politiska
grupperna att göra. Han stod och delade ut flygblad om fler lärare
i skolan när han fick ett järnrör
i nacken,..."
Stationsbefälets ordval ovan är ju detsamma som AFA:s. När
de drar ut för att misshandla politiska meningsmotståndare använder
de gärna det förskönande begreppet "konfrontera".
Eller som
AFA-iten Mats
Deland formulerat sig (han har ofta fått utrymme i Aftonbladet):
"Det är nassarna
som beväpnar sig, eftersom de är rädda för den antirasistiska
opinionen... De antirasistiska demonstranterna har alltid stormat mot fascisterna
i stort sett helt obeväpnade och skrämmer
dem, kanske just därför, alltid på flykten (om inte polisen
står i vägen)."
Stationsbefälets
ordval indikerar en politisk samsyn med AFA: problemet är inte i första
hand de som slår andra människor med järnrör. Nej,
problemet är framförallt de människor som AFA har utsett
till sina motståndare: "fascisterna".
Vilken grupp
som i det aktuella fallet delade ut flygblad vet BGF inte, men erfarenheten
ger ju att AFA:s definition av "fascister" är vid. Den omfattar
envar som de bestämt sig för att tycka illa om.
Är vår
tolkning av stationsbefälets ordval långsökt? Nej, tyvärr
inte. Polismakten i dagens Sverige har ett dubbelt
uppdrag beträffande motståndare till det
mångkulturella projektet. Detta består i att:
•
å ena sidan upprätthålla en fasad, av att grundlagsfästa
demokratiska fri- och rättigheter försvaras och att mötesfrihet
råder
•
å
andra sidan se till att inget oppositionsarbete kan bli effektivt.
Åtminstone
tre faktorer indikerar eller bekräftar att så är fallet:
1.
Ställningstaganden från etablissemanget
2.
Tvärtom-ledning inom polisen
3.
Gjorda erfarenheter.
1.
Ställningstaganden från etablissemanget
Här finns
ju exempel i överflöd:
Det senaste
exemplet var en s-politiker i Norrköping som - i samband med att Sverigedemokraterna
förvägrades att hyra möteslokal där, för sitt Riksårsmöte
- uttalade att han egentligen ville förbjuda SD att hålla möten.
Men - tyvärr - gav lagen partiet mötesfrihet.
Tidigare har
exempelvis Mona
Sahlin - då "demokratiminister"
, nu partiledare-
applåderat yrkesförbud mot SD:are. På samma linje är
partisekreteraren, Marita
Ulvskog. Så hållningen från det största
riksdagspartiet är klar.
Varken socialdemokraterna
eller något av övriga sju riksdagspartier har reagerat mot de
otaliga övergrepp som skett mot sverigedemokrater. Lika litet som de
gjorde det 1998, när Ian Wachtmeisters valturné för "Det
nya partiet"
saboterades.
Samma sak
gäller det mediala etablissemanget. Rikstäckande massmedia förbigår
med tystnad när sverigedemokrater misshandlas eller när möten
för invandringskritiker saboteras. De få gånger man nämner
något sker det genom en kålsuparframställning, där
offer och gärningsmän är lika skyldiga. "Bråk
uppstod".
Parallellt
med detta sker en hets mot sverigedemokraterna genom hårt vinklade
och ohederligt klippta TV-"dokumentärer". På ledarsidor
stämplas de som "extremister", trots att det är de som
är offer för våld, inte utövare av våld. Nu senast
(den 5/4 -07) skriver
Nerikes Allehanda om SD som "ett vidrigt parti".
2.
Tvärtom-ledning inom polisen
Ledningen
för den svenska polisen utgörs i påfallande hög utsträckning
av politiskt korrekta kvinnor. I deras pk-värld är det givet vad
som ska prioriteras. Det är "hbt-frågor", "integration"
och kamp mot "hat-grupper".
Länspolismästaren
i Stockholm, Carin Götblad,
har ju blivit belönad för sitt chefskap. Ett uppdrag där
hon har den uttalade ambitionen att "göra
tvärtom så mycket som möjligt"
och att "låta människor byta plats
med varandra".
På riksnivå
finns Therese Mattsson.
3.
Gjorda erfarenheter
Bortsåge
man från pk-kraven vore det enkelt: Om en grupp fått tillstånd
att hålla ett torgmöte och polis närvarar så är
polisens självklara uppgift att se till att mötet kan genomföras
utan störningar. I begreppet "genomförande" ligger då
att talarna ska slippa att angripas fysiskt av motståndare, ja även
att deras ord ska få en chans att nå intresserade åhörare
och att ett utrymme ska kunna ges för dialog.
• Ett
exempel ur verkligheten erbjuder då Blågula frågors torgmöte
på Norrmalmstorg i Stockholm den 8 juni 2002. En polisstyrka fanns
på plats, under befäl av Therese Mattsson. Hon tillät
att - under hela mötet - en grupp AFA-iter fick stå några
meter från BGF:s talare och lägga ut en konstant ljudridå.
Bland mycket, mycket annat.
Det enda ingripande
som polisen gjorde var mot en BGF:are, som gripit en AFA-it efter att denne
för tredje eller sjunde gången dragit ut sladden till högtaleriet.
• Den
8 juni medförde BGF ingen videokamera, så övergreppen fanns
inte dokumenterade på film. Inför nästa Norrmalmstorgsmöte,
den 24 augusti, hade vi två kameror med oss. Våra filmare förbjöds
då att rikta någon kamera mot de mötessabotörer som
stod en bit bort och förde oväsen. Våra filmare hotades
med arrestering, om de inte åtlydde polisen.
• Vid
SD:s torgmötesturné i Norrland 2004
blev det våldsamma störningar från vänsterhuliganer
i både Piteå och Luleå, med diverse fysiska utfall mot
talaren. Denna gång blev detta filmat, av SD. Efteråt gjordes
videobanden tillgängliga för polisen, som bevismaterial. Ändå
avskrev polisen ärendet - i "brott
kan ej styrkas".
Ett färskare
exempel är SD:s möte kommunalt förtroendevalda hösten
2006 i Eslöv. Trots att polis var i underrättad i förväg
fanns inget polisskydd. AFA-iter kunde vandalisera och se till att partisekreterare
Björn Söder fick föras till sjukhus med en armskada (en AFA-it
hade gjort en "hoppspark" mot en dörr, så att armen
kom i kläm).
Samma sak
upprepades några månaders senare i Stockholm, vid SD:s distriktsårsmöte
i februari 2007. Polisen hade underrättas i förväg, men polisskydd
saknades. AFA-iter kunde misshandla människor på samma sätt
som i Eslöv.
Man skulle
kunna säga att såväl Blågula frågor på
Norrmalmstorg 2002 som Sverigedemokraterna i Norrland 2004, i Eslöv
2006 och i Stockholm 2007 blev "konfronterade"
- under aktiv eller passiv medverkan av polismakten.