Hur
kan någon människa i Sverige idag bli nazist?
Vi
har ju facit på vad Hitlerväldet medförde i världen!
En
del av förklaringen kan möjligen ligga i den typ av erfarenheter
som Blågula frågor tvingats göra alltsedan starten 1994.
Utgångsläget
var att
a)
den omfattande invandringen hade hunnit skapa påtagliga
samhällsproblem
b)
de som anförde invändningar undantagslöst var - i varje
fall om man skulle tro massmedia - personer och grupper med en tvivelaktig
hållning till demokrati.
BGF:s
koncept var därför att till punkt och pricka följa "den
demokratiska handboken": respekt för meningsmotståndare,
saklig argumentering, sökande av relevanta fakta, osv. Tydligt tog
vi avstånd från både främlingsfientlighet och rasism,
nazism och våld. Med den politiska bakgrunden hos oss i ledningen
för BGF skulle därvid finnas en trovärdighet.
Ett
mönster blev ändå snart tydligt i bemötandet av oss:
1.
Bara en fasad
Med
olika variationer argumenterades att vi inom BGF egentligen var några
andra än dem vi utgav oss för att vara.
Återkommande
användes begrepp som "slipsfascister"
och att "putsa upp fasaden"
- i och för sig främst om sverigedemokrater, men samtidigt buntades
ju alla kritiker ihop.
I
själva verket hade vi helt andra syften, och menade något annat
än vad vi sade:
•
"Precis som på 1930-talet satsar en gren av extremhögern
på att profilera sig som intellektuell
och respektabel".
• "BGF
försöker skapa en ... respektabel fasad".
•
Vi uppträder"i förklädd
mantel".
•
Vi är "till
synes resonabla människor" - men bara till synes.
•
Vår rasism är "dold"
- men den fanns ändå där.
•
Vi "låtsas"
att vi "företräder ett 'progressivt'
budskap".
• Vi har en "dubbel
bokföring".
•
Vi anför"skenbart
rumsrena argument".
•
" ... arbetar
hårt för att profilera sig som respektabla
demokrater". (Lodenius)
•
"... arbetar
hårt för att profilera sig som respektabla
demokrater". (Larsson)
Anna-Lena
Lodenius utryckte sig, enligt ett tidningsreferat, så här
på ett möte i Folkets Hus i Haninge våren 1998: "de grupper som under
demokratisk täckmantel och med akademiskt språk lurar i
den offentliga debatten är nog ännu mer förrädiska."
Hur
möter man en sådan argumentering?
Det
klipper ju av möjligheterna till varje vettigt samtal!
Lodenius
argumentering backades dessutom upp i officiella
kampanjer från departement och lärarorganisationer, genom att
de rekommenderade hennes böcker.
Det
förekom även mer direkta anklagelser om vår inriktning:
•
Vi är "onda"
.
•
Vi "blandar sanningar, halvsanningar och
direkta lögner
i en soppa".
•
Vi ägnar oss åt att "organisera
invandrarfientligheten".
•
Vi är "rättshaverister",
och hänger oss åt "konspirationer".
•
Vi utgör
en "tokstollehöger".
•
Vår organisation är "obehaglig".
•
Vi försöker
"rida
på en missnöjesvåg".
•
Vi vänder oss "mot
grundläggande principer för demokratin".
•
"Då var det judarna
- nu invandrarna".
•
Vi är "ljusskygga"
Fp-politiken
John Glas
i Haninge hade noterat att BGF var anhängare av yttrandefrihet. Det
var även Adolf Hitler, visste Glas - alltså hade vi "starka
fascistiska förtecken".
En
BGF-insändare
i lokaltidningen - som svar på Glas-anklagelserna - togs in, men
blev nedskuren intill meningslöshet.
BGF
anmodade fp-ledningen att ge Glas en reprimand för hans sätt
att bedriva debatt. Detta resulterade i ett omnämnde i Exposkriften
"Euro-nat", där Stieg
Larsson hävdade att BGF genom hänvändelsen till
fp-ledningen skulle ha hotat
Glas!
2.
Associationer och kopplingar
BGF
fick även figurera i Stieg Larssons "handbok
för hotade journalister". Guilt-by-association!
Då
är vi inne på en annan vanlig metod: koppla samman och skapa
associationer, bunta ihop och sudda ut gränsen mellan olika organisationer.
Klassikern är ju TV:s alla "dokumentärer" om Sverigedemokraterna,
där man klippt in bilder från helt andra arrangemang.
Som
exempel kan också nämnas ett uttalande av
Ana
Maria Narti: "Sverigedemokraterna...
gör allt för att skapa en rumsren profil inför valet. Samtidigt
ägnar sig nationalistiska grupper åt att hota
politiker."
Blågula
frågor fick erfara en motsvarighet när ABF
i Haninge 2001 gav ut en nidskrift om Sverigedemokraterna, där
det lades SD till last att partiet samarbetade med "den
grupp som ger ut den nazianstrukna, invandrarfientliga och högerextremt
orienterade tidskriften 'Blå-gula frågor'."
Ett dubbelt
grepp. Till lögnen om samarbete kom anklagelsen för extremism.
Vi anmodade ABF att redovisa vad man baserade sina anklagelser på.
Redovisningen
uteblev, naturligtvis.
Finns det
överhuvudtaget något utrymme att få kritisera invandringspolitiken,
som pk-iterna ser det? Finns ett enda exempel på någon invandringskritik
- på någon plats, vid någon tidpunkt - vilken kan få
godkänt som demokratiskt respektabel? Denna fråga har vi ställt
till bl.a. Mona
Sahlin.
Också
där har svaret uteblivit.
3.
Generaliseringar
Ett
genomgående grepp är att vanställa
budskapet från invandringskritiker, och sedan bemöta detta.
Om
vi t ex påstår att det finns en överrepresentation i
våldsbrottslighet bland invandrare eller grupper av invandrare så
tolkas detta som att vi skulle ha påstått att "alla invandrare"
är våldsbrottslingar eller att "all våldsbrottslighet"
begås av invandrare.
Något
som sedan lätt låter sig vederläggas
- samtidigt som bilden av den som påstås ha påstått
något så osakligt givetvis blir negativ.
4.
Farligast
En
vanlig argumentationslinje är den som Ana Maria Narti använt.
Hon menar att en organisation som Blågula frågor - just därför
att den tar avstånd från rasism - är särskilt
"farlig".
Farligheten
består tydligen i att BGF:s argumentering är nyanserad och
förnuftig, varför de flesta människor skulle instämma
- om de fick ta del av den.
Eller,
som Fredrik Malm på Expo uttryckte saken: Blågula
frågor "vurmar
inte för gatuslagsmål"...
|
|
Expressen/Kvällsposten
den 28/11 2000 |
Om
mordet på Daniel Wretström en vecka senare |
Många
politiker och redaktörer förfasar sig över att unga svenskar
blir nazister (vilket i och för sig även BGF gör). Bjuder
då inte logiken att man måste erbjuda
en annan väg, en demokratisk väg, för samhällspåverkan?!
Parallellt
med att kritiker marginaliserats har ju invandringen bara fortsatt, och
eskalerat.
Konsekvenserna
av denna invandring märks varje dag, i form av bl.a. ökad våldsbrottslighet
och typer av brott som vi tidigare knappast hörde talas om i Sverige.
Dock
mörkar massmedia om etnicitet hos dessa brottslingar.
Precis som regeringen vägrade svara på riksdagsledamoten Sten
Anderssons fråga om invandringens kostnader. Svenskar i allmänhet
ska inte få någon samlad bild av invandringens konsekvenser.
Svenskar
i olika åldrar får ändå märka i sin verklighet,
hur tillvaron blivit otryggare. I skolmiljöer är det dessutom
uppenbart vilka det är, som oftast ligger bakom mobbing av andra
elever, hot mot skolpersonal eller skolbränder.
Redan
det faktum att man inte tar itu med dessa problem utgör ett gigantiskt
svek från vuxenvärldens sida.
Till
detta kommer fördömandet och hånet mot unga svenskar som
reagerar. Drapan i SvD efter årets
Salemmanifestation var ovanligt grov, men på intet sätt unik.
Den
erfarenhet som många unga svenskar tvingats göra är inte
bara hur grundligt vuxenvärlden svikit. De kan också notera
hur hyckleriet från massmedia, partiföreträdare
och hela det officiella Sverige löper amok.
Man
talar gärna vackert om demokrati och allas lika värde, om respekt
och tolerans, men tillämpar något helt annat!
Om
man som ung saknar en egen politisk kompass kan reaktionen i det läget
bli att på trots inta en tvärtom-hållning: allt som
dessa falska vuxna hyllar är man emot, allt som de fördömer
är man för.
Rent
allmänt är det också så, att orättvisor och
förtryck inte framkallar ädla känslor. Tvärtom!
Den
som känner sig hotad, hånad och inträngd i ett hörn
kan bli frustrerad. Därifrån är steget till hat inte
långt borta. Så fungerar vi människor.
Vill
man motverka uppkomsten av motsättningar, hat och våld i
Sverige, då bör man medverka till
att återupprätta ett medborgerligt
samtal, om för vårt land viktiga politikområden.
Hjälp
Blågula frågor att bekämpa totalitära
ideologier!