Moment 22
En
huvudpunkt i massmedias kritik av Blågula Frågor är att
vi så ofta reagerar på kritik. Det bekräftar, som man ser
saken, att vi är "rättshaverister", självupptagna
och utan känsla för proportioner.
I SJF-handboken för hotade journalister skriver således Stieg Larsson att
"...tidningens redaktörer till synes
har som arbetsmetod att ringa eller faxa klagomål till massmedia varje
gång de nämns i nyhetsrapporteringen."
På
samma linje är Fredrik Malm inne i Expo nr 3/2000. Rubriken "Blågult rättshaveri (del 167)" 1) låter
indignerat förstå, att vi är oförbätterligt tjatiga.
Hur
vi än gör blir det alltså fel. Man har konstruerat ett moment
22:
Går vi i polemik bekräftar vi vår missanpassning
Gör vi inte i polemik kan det uppfattas som att vi godkänner de
bild man ger av oss.
Men
om våra "klagomål" blivit många så beror
det ju på att vi ofta omnämns i nedsättande termer, kritiseras
på ett orättvist sätt. Skedde inte detta skulle vi naturligtvis
inte kommit med så många "klagomål".
Vi
ska bara tiga och ta emot, det är vad man begär av oss. Expos
beskrivningar och rubriceringar ska gälla för objektiva sanningar.
Ett
exempel är denna artikel av Fredrik Malm - med rubrik "RASISMENS FINRUM".
Den
inleds så här: "Precis
som på 1930-talet satsar en gren av extremhögern på att
profilera sig som intellektuell och respektabel. På 1930-talet var
det framförallt Sveriges Nationella Förbund och senare Nysvenska
Rörelsen som samlade pro-nazistiska akademiker till antisemitiska kampanjer..."
Det fanns
på 30-talet, menar Malm, en klyfta mellan de högerextremister
som vurmade för gatuslagsmål och de som inte gjorde det. Och
"samma uppdelning finns bland de nutida högerextremisterna".
Litet längre
fram nämns Salt, Blågula Frågor, Sverigedemokraterna och
Nationaldemokratiska Föreningen i Lund som exempel på grupper
idag, vilka inte
vurmar för gatuslagsmål.
Här
kan vi, från Blågula Frågors sida, inte göra annat
än erkänna oss skyldiga. Så långt är det ju helt
sant vad Malm anklagar oss för: vi vurmar inte för gatuslagsmål.
Men naturligtvis
var det inte detta, som Malm egentligen ville ha sagt. Med samma märkliga
logik som tidigare John Glas visat prov på, blir just det faktum att vi
motsätter oss våld och bekänner oss till demokrati graverande,
det visar att vi är fulingar av ett särskilt raffinerat slag.
Här
kan noteras en upptrappning. I Expo 1996 var vi "rättshaverister",
kanske också "främlingsfientliga", men uttryckligen
inte "biologiska rasister". Nu är vi tydligen både
rasister och nazister, eller i varje fall "pronazister".
Blågula
Frågor har blivit en viktig måltavla för Expo. Varför?
Beror det
på att vi gjort något fel i vårt sätt att kritisera
den förda invandringspolitiken? Skulle vi ha klarat oss undan angrepp,
om vi formulerat oss annorlunda?
Det är
föga troligt. Enda sättet att undgå angrepp från Expo
vore att sluta kritisera den förda invandringspolitiken och det "mångkulturella"
projektet, att acceptera nedmonterandet av både demokratin och välfärdsstaten.
2)
Svartmålandet
av kritiker - där Expo ju har uppbackning
av stora media - kan fylla en dubbel funktion:
1.
De kritiker som framträtt isoleras.
2.
Andra medborgare kan avskräckas från att ge sig in i politiken,
då de får klart för sig att priset riskerar bli högt.
Expo fungerar
som en slags kamphund i makthavarnas tjänst.