Det har uppstått en ny klass i Sverige, en politisk klass, knuten till den socialdemokratiska maktapparaten. En nomenklatura - precis som i det forna Sovjetunionen.

Kompisskap och släktskap, ingiften och lojaliteter är vad som ger positioner, inte duglighet och kompetens.

För den som tillhör kompiskretsen är den ekonomiska tryggheten garanterad för resten av livet - på en nivå som vanliga svenskar inte ens kan drömma om. De som tillhör nomenklaturan kan åtnjuta fantasilöner och förmåner, reträttposter och fallskärmar.

Förmåner skapar sammanhållning och förstärker lojaliteten med den/de som bestämmer. Samtidigt skapar de ett främlingskap - levnadsvillkoren för vanliga medborgare har man föga kontakt och deras åsikter har man föga förståelse för.

"Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv. Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.

Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den. Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra. Och de blev rikt belönade.

Detta hände under den tid, då vår draksådd började spira."

Sven Delblanc