Signaler
Bilden
ovan är visserligen ett montage, men visar ändå väl
vad som hände vid den demonstration som "urartade" i
Malmö den 7 mars 2009.
På
plats fanns ett stort antal kravallutrustade poliser. Trots detta kunde
en demonstrant inför TV-kamerorna hoppa upp på en polisbuss
och - utan att någon försökte hindra honom - vandalisera
fordonet. Polisen vände s.a.s. ryggen till.
Bakom
polisens icke-agerande ligger nog inte beslut från enskilda polismän,
utan från insatsbefälen och deras uppdragsgivare högre
upp i makthierarkin.
Funnes
bara viljan skulle det naturligtvis ha varit lätt att snabbt få
ned den sparkande huliganen från taket på polisfordonet.
Detta
skulle ha markerat en gräns för vad samhället tolererar.
Istället
sänds nu ut signaler av en helt annan innebörd, ägnade
att uppmuntra till ytterligare huliganism.
•
Varför tilläts den öppna vandaliseringen av polisfordonen?
•
Varför är inte ledande våldsfigurer sedan länge
inringade och gripna, åtalade och placerade bakom galler?
Två
tolkningar blir möjliga:
1.
Huliganerna
är redan så tungt beväpnade med hemmagjorda bomber av
olika slag, att de fått ett övertag. Polisledningen är
rädd för dem, vill inte riskera att förarga dem ytterligare.
2.
Man
värnar om att dessa våldsamma grupper ska finnas i samhället,
eftersom man behöver dem för politiska syften. Det ska finnas
tillhands, som en flock kamphundar att bussa
på dissidenter.