I samma nummer
av Metro - den 12/12 -06 - kunde läsarna ta del av följande två
artiklar, båda om vården av äldre:
"Gunnar Eriksson, 86, är dement och har prostatacancer. I veckan
måste han lämna sin sjukhusbädd på Ersta sjukhus -
han är för frisk för att få stanna.
- De säger att han inte är tillräckligt sjuk för att
få vara kvar, fastän han knappt kan trycka på larmknappen,
säger hustrun Aina, 84.
"Om Aina fick önska skulle hon gärna se att maken under sin
sista tid i livet fick vara kvar på Ersta sjukhus eller läggas
in på ett vårdhem.
- Det finns ingen annan lösning, säger hon."
"Sverige
står inför en gigantisk äldreboom, och även om skatten
höjs kraftigt kommer äldreomsorgen att gå på knäna
framöver. Så den guldkant många 40-talister vant sig vid
kommer de att få betala själva på ålderns höst."
"Det är mellan 2020 och 2030 den verkliga åldersboomen kommer.
De äldre pensionärerna över 80 år kommer enligt SCB:s
prognoser att öka med närmare en kvarts miljon."
"Det kommer att innebära enorma påfrestningar på kommuner
och landsting."
Lösningen kan bli att den som vill - och har råd - får
köpa till extra service, antingen av kommunen eller av privata serviceföretag.
- Och då får vi ett välfärdspolitiskt dilemma: Hur
hanterar vi dem som inte har råd?"
Alla
är glada i den högra Metroartikeln, och det har de kanske anledning
att vara. Men vad Metro inte låtsas om - och vad som går många
läsare förbi - är att här finns en målkonflikt.
Det
finns ett samband mellan artiklarna. Resurserna är ju begränsade.
Det betyder att om man gör särskilda satsningar på vissa
etniska grupper, då blir det mindre över till annan äldrevård.
Det är inte politiskt korrekt att erkänna
att målkonflikter av detta slag existerar, inte när det handlar
om utgifter för invandringen. I andra budgetsammanhang är det
självklart att utgifter måste stämma med inkomster om det
ska bli balans, och att mer utgifter på ett område ger mindre
möjligheter till satsningar på andra områden. Men inte
när "mångfalden" ska finansieras.
Ibland skiner det ändå igenom
att även makthavare förstår ekonomiska samband, att grundskolematematik
om plus och minus gäller, i varje sammanhang.
Ur Sydsvenskan,
den 5/11 -06:
"Kommuner
vill ha ersättning för socialbidrag
När regeringen skärper reglerna för a-kassan tvingas fler
gå på socialbidrag. Landets kommuner, som betalar bidragen,
kräver extrapengar från staten.
- Annars måste vi ta pengar från skolan och barnomsorgen, säger
Ilmar Reepalu, ordförande i Sveriges kommuner och landsting, SKL."
Ur
SmålandsPosten den 26/2 -04:
"Barnen
är viktigare än de äldre
Tingsryds kommun måste förändras 'ända in i märgen'
på grund av det minskande antalet invånare, den allt större
andelen äldre och den ekonomiska utvecklingen. Pengarna räcker
inte till allt."
"
En viktig princip blir att barnen ska prioriteras före de äldre
och handikappade. Här menas inte vården och omsorgen utan i första
hand antal servicehus och deras lokalisering.
- Vi kommer att behöva spara på allting. Men besparingar på
skolan ska stå sist på sparlistan, säger kommunalrådet
Marie-Louise Hilmersson (c).
Att det finns skolor i alla sju kommundelar är en angelägen sak
för henne.
-
Skolorna ska finnas kvar på alla ställen så länge
det går. Och då menar jag i första hand skolor för
de lägre årskurserna. Det är viktigt för inflyttning
att det finns en skola på närmaste ort.
Skolorna ska alltså röras sist. Däremot annonseras omdaningar
och en ny organisation vad gäller vårdboende och trygghetsboende
för såväl äldre och handikappade."
En
annan aspekt - om vi går tillbaka till Metroartiklarna ovan - är
hur det anses diskriminerande, för att inte säga brottsligt,
om svenskar vill ha vård av svensktalande personal.
Beträffande invandrare
gäller ett motsatt synsätt.