Expos återkommande kritik mot Blågula
Frågor och andra invandringskritiker är att vi ägnar oss
åt "konspirationstänkande".
Det är svårt att få grepp
om vad Expo konkret menar. Gör man överhuvudtaget anspråk
på att säga något om verkligheten? Funktionen av att driva
denna tes om "konspirationstänkande" ligger nog mer på
det tankekontrollerande planet: gränserna för tänkbara tankar
ska fastslås. Kritiker ska bringas på defensiven.
Vissa förhållanden är
ju uppenbara:
I samhällen finns olika grupper av
människor, med olika idéer och åsikter. Dessa skillnader
kan hänföras till olika erfarenheter, men också till olika
intressen.
Det är inte ovanligt att människor
med likartade värderingar och sammanfallande intressen samverkar,
för att försöka påverka utvecklingen. Historien igenom
ges prov på detta.
För Sveriges del behöver vi
inte gå längre än till organiserandet av arbetarrörelsen,
kampen för allmän rösträtt och bygget av välfärdsstaten.
Detta skedde i allians med vissa grupper och i strid mot andra.
Det är fullt normalt att arbeta tillsammans,
för det man tror på. Sedan kan man göra det på olika
sätt:
det kan ske öppet eller dolt, officiellt eller hemligt
det kan ske med uppbackning av stora ekonomiska resurser eller utan sådana
det kan ske för snäva gruppintressen eller för ideal som
gagnar de flesta.
Arbetar man dolt och med stora ekonomiska
resurser, för snäva gruppintressen, då är detta knappast
i linje med demokratins ideal. Då kan begreppet "konspiration"
möjligen vara på sin plats.
Men arbetar man öppet och med små
resurser, för ideal som gagnar de flesta, då kan det väl
inte vara fel?
Sedan blir frågan vad som är
vad.
Blågula Frågors egna erfarenheter
är sällsamma. Trots
att vi från början gjorde allt för att nå offentlighet
med våra argument och verksamhet blev vi anklagade för att verka
i "mörker". Anklagelserna kom från kretsar som uppenbart
förfogade över enorma mediala resurser.
Det krävs inga djupare samhällskunskaper
för att veta, att det politiska arbetet bedrivs på olika nivåer.
Det finns ett antal institutioner - riksdag, regering, mm - samt regler
för beslutgången. Vid sidan om denna formella maktutövning
finns informella nivåer, där lobbygrupper kan verka.
Stora ekonomiska resurser ger makt. I själva
verket kan folkopinioner till stor del skapas, därom vittnar resultaten
i både kärnkrafts- och EU-omröstningen. Likaså kan
enskilda politiker påverkas.
Fallet med stridsflygplanet JAS är
belysande. Den socialdemokratiska partikongressen 1978 beslöt att säga
nej till ett nytt stridsflygplan efter Viggen. Trots detta drevs det nya
jätteprojektet igenom, och s-regeringar medverkade. På motsvarande
sätt förhåller det sig med Öresundsbron. Partirådslag
visade på mycket svalt intresse bland s-medlemmarna. En förbindelse
skulle enligt dem vara för tåg och gå i tunnel Helsingborg-Helsingör.
Hur det blev vet vi.
Pehr G Gyllenhammar och hans rundabordsgrupp
av europeiska industrialister har fått igenom också mycket annat
som de önskat sig vad gäller bil- och vägsatsningar.
En annan mäktig grupp är Bilderberggruppen
- förmodligen mäktig nog att styra vad som ska komma fram om den
i massmedia.
Det finns en officielll nivå av maktutövning
och en inofficiell. På den senare nivån ligger ofta den avgörande
makten. Detta är egentligen så elementärt för envar
som sysslat med politik, att det känns löjligt att behöva
påpeka.
Samverkan behöver inte vara formaliserad.
Den kan ske på annat sätt än genom att man sitter vid samma
bord eller rentav protokollför beslut. Det kan handla om ekonomiska
beroenden, ideologisk samsyn eller personliga lojalitetsband.
Beträffande invandringspolitiken och
invandringen kan man bara ana hur det går till, men effekterna kan
envar konstatera. En politik bedrivs, som är rakt igenom sanslös,
som förstör vårt land!
- Vilka gagnas av denna politik?
- Vilka är det som styr?
Det år frågor som man inte kan
undgå att ställa sig, om man är en tänkande varelse
och alls bryr sig.
Klart är att massmedia visar upp en
så gott som enad front. Så enad att det emellanåt tar
sig surrealistiska uttryck. Som när tidskriften Journalisten vägrar att ta in en betald
annons för boken "Försvara demokratin!" från
Blågula Frågor.
Eller när man på nyhetsplats
ska rapportera om brott och de som kan vara förövare. Efter sovjetisk
modell får läsarna lära sig att läsa mellan raderna.
Talas det således om "svenska medborgare", då
rör det sig om utlandsfödda personer...
Om journalisterna kan liknas vid soldater
så har de också sina "militärpoliser".
Vid Göteborgs Universitet finns således Ylva Brune, heltidsavlönad för att löpande
granska nyhetsutbudet, kontrollera hur journalisterna uttrycker sig och
slå ned på avvikelser. Etniskt ursprung på förövare
får ej anges i samband med brott (såvida vederbörande inte
är etnisk svensk eller blond).
Det handlar alltså inte bara i vad
man skriver utan lika mycket i vad man inte skriver. En jämförelse
mellan attentaten mot Expo 1996 och de senare attentatet mot Ultima
Thules lokaler är talande. De första åstadkom i praktiken
ingen stor skada, men mediareaktionen blev massiv. Det senare var helt förödande,
men förtegs i media.
Det sneda urvalet av debattinlägg är
också uppenbart - något som framförallt drabbar läsarna.
Blågula Frågor har undersökt fördelningen av inlägg
på "DN Debatt" om invandringsfrågor, och
resultatet är entydigt: bara en åsiktsriktning släpps fram.
Beträffande vissa personer agerar debattredaktörerna som om de
hade "svarta listor"
framför sig.
Det här låter kanske fantastiskt
för många, men det finns en uttalad linje att inte "legitimera"
kritiker. "Legitimerad" anses den bli som får komma till
tals i officiella sammanhang, eller om man alls har kontakt med vederbörande.
David Goldman från "Hatewatch":
"-
Vårt mål är... att ringa in och marginalisera extremister,
hålla dem borta från det legitima politiska samtalet."
En samordning kan också spåras
i argumenteringen. Plötsligt dyker ett och samma argument och samma
tillmälen upp samtidigt på flera olika håll ("handlar
om människor", "resurser", "socialt problem",
"alla människors lika värde", "enkla lösningar",
"konspiration", "smygrasister", "högerextremism",
mm).
Detta vore förvisso ett intressant
ämne för ett forskningsprojekt att kartlägga, klart är
att vi invandringskritiker - som arbetar ideellt vid sidan av förvärvsarbeten
- inte har resurser därtill.
Hur samordningen i argumentering praktiskt
går till har vi ingen insyn i, men just Expo spelar uppenbarligen
en roll - till Expo går journalisterna för att hämta inspiration.
Det förekommer också slutna mejlinglistor på internet,
där man får vara med på villkor att man inte direkt citerar
och yppar källan. Förmodligen kan också sociala sammankomster
spela en viktig roll, man umgås med likasinnade.
En anledning till likriktningen bland journalister
är uppenbar: omsorgen om karriär, inkomster och anställningstrygghet.
Den som avviker kan personligen få betala ett högt pris. Ägarkoncentrationen
i mediasektorn förstärker denna effekt.
Men den handlar inte bara om ekonomiska
beroenden. Det är också fråga om grupptryck och egna övertygelser.
På detta utgör den ovannämnda historien med Journalistens
vägran att ta in en BgF-annons ett bevis. Här var det journalisternas
eget fackförening som satte stopp.
Ett annat exempel på samma sak utgör
ställningstagandet från journalisteleverna vid JMK på Stockholms universitet
att inte ta emot gratisexemplar av Blågula Frågor.
Journalister rekryteras från samma medelklass och de hinner sällan
få någon arbetslivserfarenhet - de går direkt från
skolbänken till redaktionen. Där lever de instängda i sin
egen värld och blir lätta offer för (sin egen) propaganda.
Likriktningen gäller inte bara journalister,
utan även politiker. Där finns en långtgående ideologisk
samsyn och ett starkt grupptryck. Det är således
inte många riksdagsmän som vågar skriva under ett upprop
för dialog.
Inget riksdagsparti protesterade, när
möjligheterna till en demokratisk valrörelse saboterades 1998. De sju riksdagspartierna
rasar i förtroende från väljarna och de tappar
medlemmar, men man tillåter inte att nya partier får
växa fram.
Tjänstemän och myndighetsövare
på olika nivåer påverkas av signaler uppifrån. De medverkar således, från
att utdöma avsked från arbetet till att vägra hyra ut
möteslokaler
till politiskt oppositionella.
Det finns ett stort antal intellektuella
som villigt ställer sig till förtryckets förfogande, redo
att tjäna varje ny makthavare. Än fler medborgare hukar och flyter
med, beroende på aktuella vindar och strömningar.
Sverige skiljer sig mindre från samhällen
som Hoeneckers DDR, Husaks Tjeckoslovakien och Hitlers "Tredje Riket"
än vad många tror.