"STOPPA
FÖRTRYCK I HEDERNS NAMN".
Under
den rubriken skriver Bengt Westerberg i SvD
den 22/3 -09:
"Tiden
är inne att vidta kraftiga åtgärder för att motverka
det hedersrelaterade våldet och förtrycket."
Bengt
Westerberg har naturligtvis rätt.
Tiden
är inne.
Och
har så varit under två decennier...
Men
vad ligger bakom detta förtryck? Hur har det blivit möjligt
i Sverige?
En
förutsättning är denna omfattande invandring
från regioner med hederskulturer.
En
annan förutsättning är den politiska
korrektheten och denna kultur av rädsla och följsamhet
som kommit att förgifta och genomsyra det svenska samhället.
Ett
aktuellt utslag av detta var vad som framkom i SVT:s "Uppdrag granskning"
förra veckan om frekvensen av kusingiften bland utomeuropéer
i Sverige och hur detta resulterade i genetiska defekter. Få läkare
vågade uttala sig i frågan. "Taktfullt" hade sjukvårdspersonal
avstått från att ens fråga föräldrarna till
drabbade barn om eventuellt släktskapsförhållande.
Listan
skulle kunna göras mycket lång på vilket pris som det
svenska samhället nu får betala för denna tystnadens
och feghetens kultur. Parallellen till Sovjetunionen och det forna Östtyskland
blir slående: när problem inte kan öppet diskuteras
betyder det inte att de försvinner. Tvärtom - de bara växer!
Men
hur uppstod detta destruktiva samhällsklimat i Sverige?
Ingen
har i det sammanhanget spelat en mer framträdande roll, ingen har
varit mer pådrivande, än just Bengt Westerberg!
När
han på valnatten 1991 demonstrativt reste sig ur TV-soffan och
lämnade studion när Ian Wachtmeister kom in, då var
detta en kraftfull signal. Detta förhållningssätt till
politiska meningsmotståndare, denna aggressiva självgodhet,
har sedan blivit normgivande: Med invandringskritiker skulle man inte
kommunicera, gentemot dem gäller inte normala umgängesregler.
De ska bara isoleras.
Redan
i samband med folkomröstningen i Sjöbo 1988 hade Bengt Westerberg
och Sveriges Radio manifesterat detta synsätt. Efter att Sven-Olle
Olsson intervjuats satt Westerberg och andra i en studio och
kommenterade vad han sagt, utan att han själv fick deltaga i diskussionen!
•
I konceptet ligger en svart-vit världsbild
och en utstämpling av dissidenter som "icke-rumsrena",
som onda människor. Epiteten i sammanhanget är många:
"främlingsfientlig", "rasist", "populist",
osv. En sådan stämpling kan få inte bara sociala effekter
- det kan få även påtagliga ekonomiska konsekvenser
för den utpekade, genom avsked
och yrkesförbud.
•
Ett sjukt klimat skapas, där man inte skiljer på
fakta och åsikter. Fakta som kan upplevas som obehagliga
får ej föras fram - någon kan ju känna sig kränkt.
Eller så kan dessa fakta "spela rasisterna i händerna".
Således mörkar media om brottslingars etnicitet.
•
Rädslan gör att medborgare inte bara själva avstår
från att höra och se, känna och tycka. Det har dessutom
skapats en beröringsångest, där
det gäller att inte på något sätt ha kontakt med
personer vilka redan är "besmittade". Ett fenomen som
nu trängt in så långt att det omfattar även
Sverigedemokraterna.
På
så vis skapas "rättning i leden", och utförsbacken
blir allt brantare. I godhetens namn odlar man fram ett brutalt samhälle,
med en skenande
våldsbrottslighet.
Bengt
Westerberg pläderar för att "regeringen
låter resa en bronsstaty föreställande Fadime .. i Sveriges
riksdag. På statyns sockel ska hennes riksdagstal vara inskrivet
på svenska, kurdiska och engelska."
Bättre
vore att där resa en staty över Sven-Olle Olsson.
Hade
man lyssnat på honom, då skulle Sverige idag inte ha så
stora problem med vare sig hedersvåld eller annat våld.