Yttrandefrihet i Sverige?

 C. Skandalisering så att ingen lyssnar

4. Ej rättelse eller genmäle

När dissidenter utsätts för osakliga och grova anklagelser kombineras det ofta med att vi vägrats rätten till genmäle och att man vägrar införa rättelser.

Ett exempel är Nordvästra Skånes Tidningar i november 1997. I en rubrik i NST talade om Blågula frågor som "nynazistisk".

Ett annat exempel är en skrift, utgiven av ABF i Haninge 2001. Den hette "Vi synar Sverigedemokraterna" och där talas om Blågula frågor som "nazianstruken". När ABF Haninge vägrade rätta felaktigheten gjorde vi ett e-postutskick till samtliga ABF-avdelningar i landet. Bara en person hörde av sig - hans reaktion var att undanbe sig mer e-post från oss.

Ytterligare ett exempel på detta är agerandet hos kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen 1996. Under våren hade attentat inträffat mot det tryckeri som tryckte Expo och en del ställen som sålde tidskriften. Någon förövare togs aldrig, så det blev inte klarlagt om det var motståndare till Expo eller sympatisörer till Expo som legat bakom dåden.

Klart är vilka som vann på det inträffade. Det var Expo. Den 10 juni sände de två kvällstidningarna ut Expo nr 3/96 som som gratisbilaga, varigenom Expo nådde en läsekrets på mer än en miljon människor. I detta nummer fanns ett angrepp på Blågula frågor. Både Anders Sundholm och jag var avbildade och namngivna. Expressenredaktören, Christina Jutterström, talade i Expo bilagan om att "Det onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets makter."

Vi begärde ett genmäle i kvällstidningarna, men både Aftonbladet och Expressen vägrade. Däremot fick vi in ett genmäle i ett senare nummer av Expo, som gick ut till 3000 läsare.

Christina Jutterström avgick året därpå som Expressenredaktör och fick arbete på journalistutbildningen i Göteborg - med "etik" som specialinriktning.

Ett fjärde exempel gäller Öppna Kanalen i Stockholm 2001. Inte nog med att BGF vägrades medlemskap där. I ett TV-program gick man ut med anklagelser om att vi skulle vara "extremister" och "nazister", naturligtvis uan belägg. Återigen vägrades vi genmäle.

- Som ett femte exempel kan anföras insändarsidan i lokaltidningen "Mitt-i-Haninge". Det är ett principiellt intressant exempel. Folkpartisten John Glas hade i en insändare talat om mig och BGF som att vi hade "starka fascistiska förtecken". Man tog in ett svar från mig men av den redan korta texten hade hälften tagits bort. Det som tagits bort rymde mina starkaste argument.

Till de meningar som ströks hörde denna reflexion om "fascistiska förtecken":

"Det är väl det starkaste ord som vårt politiska språk har. Tillgriper man det, då bör man moraliskt vara förpliktad att klargöra: A. Vad man lägger in i begreppet. B. Vad den anklagade anser eller gör som motiverar anklagelsen.

Det närmaste John Glas kommer detta är konstaterandet att jag pläderar för yttrandefrihet - det gjorde även 30-talets nazister i Tyskland."

Genom att publicera en halv insändare kan man hävda att jag ändå fick försvara mig och läsarna kan ges intrycket att mina argument var svaga.