Dagens Nyheter har nu publicerat sin artikelserie om invandringskritiker i Sverige. Tre artiklar blev det, och tre helsidor.

Nog är det märkligt, hur ett och samma fenomen kan beskrivas och uppfattas på så olika sätt! I sak handlar det om att en del invandringskritiker i Sverige försökt bilda opinion för sin sak, försökt påverka beslutsfattare och även försökt få till stånd en partibildning inför riksdagsvalet -98 (men misslyckats).

DN får detta att framstå som nästintill kriminellt.

I botten ligger här föreställningen att man "kan inte rösta om människoliv", det finns bara en linje i flyktingpolitiken som är etiskt acceptabel. Till detta kommer föreställningen att invandringskritikerna bedrivit sitt arbete "i hemlighet".

Blågula Frågor figurerade inte i denna artikelserie, men tidigare har samma argument använts mot oss - trots att vi från första början gjort allt vi kunnat för att ge offentlighet åt vår verksamhet och våra åsikter.

Det är oklart vad DN egentligen begär. Vad menar man konkret? Ska invandringskritiker vara rapporteringsskyldiga till DN-redaktionen varje gång man har ett möte där mer än två personer deltar?

I SJÄLVA VERKET är det ett föredömligt demokratiskt arbete som DN:s artikelserie beskriver. Medborgare har arbetat oegennyttigt för något de tror på, för att få genomslag för sina åsikter. Det fanns inget odemokratiskt med deras metoder, ej heller med deras mål.

De har försökt få fram ett alternativ inför valet, något som invandringskritiska väljare skulle kunna lägga sin röst på. Det enda som kan beklagas i sammanhanget är väl att detta inte lyckades.

I övrigt är "missionen" med DN-artiklarna att framställa det som normalt med en invandring på över 30.000 personer per år. Det är något man vill få oss att acceptera även för framtiden.

Diagram presenteras, med början år 1988. Det visade att invandringen år 1997 ligger på ungefär samma nivå som 1988 - vilket i och för sig stämmer.

Men nästan varje år närmast före 1988 skedde en ökning. Rimligare vore att betrakta invandringen i början av 80-talet - cirka 13.000 personer - som en rimlig nivå .

DN har förmodligen helt rätt i att de flesta svenskar inte betraktar invandringen som en så viktig politisk fråga att de är beredda att prioritera den och att engagera sig i den. Men det är knappast något att glädjas över. Problemen fortsätter ju att växa.

Problemet är inte att det finns en del invandringskritiker - problemet är att det det förs en invandringspolitik som förtjänar kritik och måste ändras.

Vad Sverige skulle behöva är många, många fler medborgare som offrar sig på det sätt som Kenneth Sandberg, Majbritt Löfgren och andra har gjort!

För övrigt kan väl konstateras att rubriken för debatten i Eskilstuna - "Är invandrare en tillgång eller belastning?" - blev litet konstig.

Den invandring Sverige nu har är ju inte en arbetskraftsinvandring, det är inte en invandring som sker för Sveriges skull. Invandringsförespråkarna själva hävdar att det rör sig om förföljda. Deras eget argument är att dessa människor behöver skydd.

Därefter begär de att dessa skyddsbehövande måste betraktas som en "tillgång" och en "resurs". Det sker ett moraliserande. Det görs till ett krav, att man måste se det så - även om dessa människor inte har ett arbete, utan lever på bidrag.

Detta moraliserande blockerar. Det motverkar en saklig diskussion om återvandring. Det motverkar överhuvudtaget en diskussion om en klok invandringspolitik och vad som är bra för Sverige.

Sven-Åke Olofsson, chefredaktör för Helsingborgs Dagblad:

"Moshen Hakim är lärare på Mälardalens högskola. Han är dessutom invandrare. I veckan ordnade han en debatt på temat "invandrare - tillgång eller belastning".

Hakims tes är lika enkel som självklar. Rasisterna ska mötas i öppen debatt. I veckan fick Hakim sin debatt i Eskilstuna med representanter för bland andra Sverigedemokrater och Blågula frågor.

Debatten visade att det är en sak att vara rasist och en helt annan att försvara sina teser i en debatt. Den som propagerar för rasism och invandrarfientlighet gör det ofta enkelriktat. Hårresande påståenden står där oemotsagda. Märkliga sifferuppgifter och allehanda vandringssägner förmedlas som fakta.

Moshen Hakim vill släppa ut trollen ur mörkret för att de ska spricka i solljuset.

Det finns utan tvekan en utbredd vardagsrasism i Sverige. Den tar sig bland annat uttryck i vår slappa hantering av vad som är sant och falskt. Organiserade nazister och rasister är få i Sverige men deras attityder är spridda. Det krävs en tuff debatt för att göra vardagsrasismen synlig."

För Blågula Frågors del är både våra Internet-sidor och vår tidskrift, inlägg till DN Debatt och vårt deltagande i Eskilstunadebatten uttryck för vår egen strävan att ständigt finnas ute i solljuset.

Möjligen är det så att vi kan ha ett och annat att ta till oss av motståndares synpunkter, men är det helt otänkbart att vi också själva skulle kunna ha något att tillföra?

Och exempelvis chefredaktör Sven-Åke Olofsson - kan inte han också fortfarande ha något att lära? Eller är han helt befriad från varje fördom?

Allt blev ju inte sagt i Eskilstunadebatten.

Till det viktigare som vi inte fick fram hörde en förklaring till varför vi valt namnet "Blågula Frågor" på föreningen och tidskriften. Detta namn är inte "skumt" - lika litet som den svenska flaggan är "skum"!

Ordet "blågul" står för Sverige, och människorna i Sverige.

Ordet "frågor" står för dubbelmeningen "ämnen" och "frågeställningar".

Vi har ett medborgaransvar att axla tillsammans, för vår gemensamma framtid. Den svenska flaggan och de blågula färgerna får inte lämnas på entreprenad till extremister.