Blågula FRÅGOR, nr 6/98:

Till

alla på Mälardalens högskola

Det är med viss tvekan som vi deltar i denna debatt. Normalt sett kunde det vara naturligt att tacka nej.

När själva initiativtagaren till debatten i massmedia förklarar att ena sidan - den sida vi tillhör - representerar åsikter som är "avskyvärda" och "vidriga", när han t.o.m. antyder att vi skulle vara "främlingsfientliga" och antidemokrater - då känns det inte bra.

Men läget är ju inte normalt.

Sedan länge är det i stort sett bara en sida som fått komma till tals i Sverige, när det gäller debatt om invandringspolitik. I det läget är vi angelägna om att försöka ta tillvara varje tillfälle som ges, att medverka till en riktig debatt. Dessutom tror vi ju på styrkan i våra egna argument.

Därför har vi valt att trots allt ställa upp.

Ska yttrandefrihet tillkomma även grupper som inte vill tillåta yttrandefrihet för andra? Vi är inte säkra på om nazister ska kunna åberopa demokratiska principer - som de själva inte är redo att tillämpa, om de får makt.

Vad vi däremot är helt säkra på, är att vi själva inte är vare sig nazister, rasister eller ens allmänt främlingsfientliga. Blågula Frågor vill värna yttrandefrihet också för meningsmotståndare och vi anser att alla människor är lika mycket värda.

Man kan ha olika uppfattningar kring invandringspolitiken, men detta får hanteras som andra politiska frågor i en demokrati. Dvs fakta får mötas med fakta, argument får brytas mot argument, i en öppen debatt.

Men skulle vi komma fram till att nazister inte ska få yttra sig, då bjuder logiken att inte heller andra motståndare till yttrandefrihet ska få yttra sig. Dit hör naturligtvis de, som vill hindra demokratiska invandringskritiker från att få deltaga i samhällsdebatten.

I en demokrati är det viktigt att skapa ett samtalsklimat där alla vågar uttala sina egna personliga åsikter. En ärligt uttalad åsikt skall alltid respekteras, men naturligtvis också kunna bemötas i sak. Att moralisera över vissa åsikter innebär bara att man skrämmer många till tystnad. Så har det blivit med debattklimatet rörande invandringspolitiken i Sverige, och det är beklagligt.

"Är invandrare en tillgång eller en belastning?". Så lyder alltså rubriken för debatten.

Svaret på den frågan kan egentligen bara bli ett. Precis som gruppen infödda svenskar består gruppen invandrare av både dem som är en tillgång och dem som är en belastning för Sverige.

Därmed inte sagt att alla människor på jorden har samma rätt att bo här - någon global allemansrätt till Sverige kan inte gälla. Människor som fötts och är uppvuxna här har en hemortsrätt i Sverige, i övrigt ska krävas särskilt tillstånd. Vi måste m.a.o. ha rätt att försöka bedriva en reglerad invandring. Det betyder att alla som vill få PUT - permanent uppehållstillstånd - i Sverige inte nödvändigtvis får det.

Vi kan försöka reglera invandringen kvantitativt, vi kan också ställa upp vissa kriterier för vad som ska ge PUT. Ett kriterium kan de vara att vederbörande ska vara en tillgång, men det behöver inte vara så. Beträffande arbetskraftsinvandring har det kriteriet gällt - man ska vara efterfrågad på den svenska arbetsmarknaden.

Beträffande flyktinginvandringen gäller inte det. Flyktingar tas inte emot därför att de skulle vara en tillgång och en resurs. De kommer hit därför att de behöver en fristad, de flyr undan förtryck. De kommer för sin egen skull, inte för Sveriges skull. Sverige ställer upp, inte för att det är ekonomiskt lönsamt, utan därför att vi vill hjälpa förföljda.

Dvs så är det i princip, detta är tanken med flyktingpolitiken. En annan fråga är: hur många av dem som sökt och asyl och sedan fått uppehållstillstånd är i verkligheten "flyktingar"? I många fall kan detta inte kontrolleras, eftersom man gjort sig av med sina id-handlingar.

Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig att materiella faktorer också har betydelse. Om ett PUT i Sverige ger månadsinkomster som flera gånger om överstiger den årsinkomst man kunnat nå i hemland, då ger detta naturligtvis ett incitament att försöka ta sig till Sverige.

I någon bemärkelse har kanske alla som tagit sig till Sverige behov av att få komma hit, annars hade de inte gjort sig besväret. Med en tillräckligt vid flyktingdefinition kan 100-tals miljoner människor i världen göra anspråk på asyl i Sverige, om de bara lyckas ta sig hit.

Det finns en gräns för hur stor invandring av detta slag som Sverige har råd med. Ser man till invandring som förekommit till Sverige under de senaste 10-20 åren, så har den till mycket liten del utgjorts av arbetskraftsinvandring. (Se diagram 1)

Till största delen har det handlat om flykting- och anhöriginvandring (i begreppet "flyktinginvandring" inkluderas då alla som sökt asyl men fått stanna pga annat än skyddsbehov). Denna invandring ligger nu väsentligt högre än under början av 80-talet! (Se diagram 2) Det påstås ofta i media att Sveriges flyktingpolitik har blivit mer restriktiv - det är inte sant.

Ekonomiskt har denna invandring betytt en kostnad för det svenska samhället, eftersom bara en mindre del av de nyanlända kommit in på den svenska arbetsmarknaden och kunnat försörja sig själva. (Se diagram 3)

Vad detta i sin tur beror på kan diskuteras, men här vore önskvärt med ett faktaunderlag. Vi känner inte till om det har gjorts några undersökningar kring detta, men självklart ligger en viktig orsak i att arbetslösheten i allmänhet är hög i Sverige. I en situation där även infödda svenskar har svårt att få arbete är det än svårare för dem som kommit hit från andra länder.

Även om man potentiellt är en tillgång och en resurs, så blir man det inte i praktiken, om man inte kan få ett arbete.

"Är invandrare en tillgång eller en belastning?" Vårt svar blir alltså samtidigt både "ja" och "nej". "Invandrare" är ju inte någon enhetlig grupp - det är skillnad på invandrare och invandrare!

1. Till att börja med är det alltså skillnad på å ena sidan arbetskraftsinvandring och å andra sidan flykting- och anhöriginvandring.

2. Det är skillnad på en invandring som sker under högkonjunktur och en invandring under lågkonjunktur.

3. Det är vidare skillnad på å ena sidan en invandring där det ställs krav på de nyanlända och där de själva går in för att anpassa sig i sitt nya land, å andra sidan en invandring där inga krav får ställas och där ambitionerna till anpassning är låga.

4. Det är skillnad på å ena sidan människor med yrkeskunskaper och en vilja att klara sin egen försörjning, å andra sidan människor utan sådana kunskaper och utan sådana ambitioner.

5. Det är skillnad på å ena sidan människor från närstånde kulturer, å andra sidan människor med radikalt annorlunda värderingar om rätt och fel.

6. Det är skillnad på å ena sidan invandring av hederliga människor, å andra sidan invandring av asociala och kriminella.

7. Det är skillnad på invandring av människor med demokratisk grundsyn och invandring av människor som vill ta ifrån andra människor yttrandefrihet i Sverige.

Under det senaste 15 åren har svenska myndigheter beviljat en halv miljon PUT. Totalt sett har denna utgjort en kostnad. Även de lägsta uppskattningarna visat på belopp som ligger högre än exempelvis den delpensionsreform som revs upp, därför att man ansåg att Sverige inte hade råd med den.

Eller tag kostnaderna för alla de bostadsområden som nu befolkas av nyinflyttade invandrare, medan svenska ungdomar får bo kvar hemma hos mamma, därför att de inte har råd med en egen bostad.

Blågula Frågor motsätter sig inte invandring i princip, däremot har vi synpunker på takten och omfattning av invandringen. Det har under de senaste två decennierna varit mer än vad Sverige kunnat klara på ett bra sätt. Det handlar då inte bara om kostnader rent ekonomiskt, det handlar också om integrationen i vårt samhälle. Som alla vet har vi fått boendesegregring och sociala problem.

Med en bättre kontroll av vilka som kommer hit och en effektivare integration kan vårt samhälle klara en större invandring än vad som annars är möjligt. Framgången vad gäller integrationen beror också på intresset från infödda svenskar att medverka.

Den politiska eliten kan naturligtvis köra över folket i vilka frågor de vill. Men just invandringsfrågan är kanske den mest olämpliga. I denna fråga är det viktigt att ha de många människorna med sig, det är folket som skall välkomna de nyanlända och introducera dem i det svenska samhället. Känner man sig överkörd blir det lätt taggarna utåt och tysta protester.