Lekpengar Från Smedjan hämtar följande citat ur artikeln "När skattemedel blir lekpengar" skriven av Anders Isaksson, våren 2004:
"Ett allmänt intryck är att politikerna blivit mer intresserade av att sprätta ut riktade bidrag i miljonklassen än att ägna energi åt tunga systembundna utgifter som sjukersättning och utbildning. Alla anpassar sig efter politikens nyckfulla och korrumperande beteende - från minsta förening till hela forskarvärlden.
I december i fjol meddelade regeringen att förre utrikesministern Hans Blix (fp) och den nyss avpolleterade bistånds- och migrationsministern Jan O Karlsson (s) skulle leda var sin internationell kommission, Blix en som det hette - oberoende och fristående kommission om massförstörelsevapen med kontor på UD i Stockholm och Karlsson en global kommission om migration med säte i Génève.""Att ytterligare två svenskar kallas till prestigefyllda internationella uppdrag kan tyckas hedrande, men här som i andra fall (exempelvis Palmekommissionen om kalla kriget och Carlssonkommissionen om FN:s organisation) beror det - helt eller delvis - på att regeringen ställer upp med reda pengar: Sverige ensam finansiär av Hans Blix kommission och tillsammans med Schweiz huvudfinansiär av Jan O Karlssons. Regeringar i andra länder sägs ha uttalat intresse för att stödja båda kommissionerna, men än så länge enbart moraliskt. Ingen har utlovat några pengar. "
"För internationella organ under FN-flagg finns dock ingen skyldighet att redovisa anställdas och kommissionsledamöters löner, ersättning, traktamenten och sammanträdesarvoden och där utgår heller ingen skatt på någondera inkomsten. Det är ett allmänt accepterat priviligiesystem och bidrog rimligen till att också Olof Palmes och Ingvar Carlssons kommissioner på sin tid hamnade i Wien respektive Génève."Är det fråga om mycket pengar? Det beror på ur vilket perspektiv man ser saken:
"Prislappen för svensk del på de två kommissionerna - tretton miljoner kronor för massförstörelsevapnen och åtta för migrationen - är naturligtvis en nullitet i de offentliga budgetarna, knappt märkbara kostnadsposter bland de 1 200 miljarder skattekronor som varje år passerar genom politikernas händer i stat, kommun och landsting. Sett ur den enskilde skattebetalarens synvinkel är summorna däremot hisnande stora, de motsvarar vad två genomsnittligt avlönade och heltidsarbetande svenskar tjänar under 40 år i arbetslivet före skatt och inklusive arbetsgivaravgifter.
Sett till skattekvoten på drygt 50 procent kan man säga att fyra heltidsarbetande personer ålagts att ägna hela sitt arbetsliv åt att finansiera dessa två kommissioner, alternativt att skatteintäkterna under ett år från 160 fulltidsarbetande personer tas i anspråk för att betala löner, resor, hotell, hyror, datorer, traktamenten etc åt kommissionsledamöterna och deras anställda tjänstemän."
Isaksson konstaterar vidare:"Allt som spenderas i den offentliga sektorn är inkomster från andras arbete, pengar som vi alla - åtminstone i teorin - förutsätts avstå från till gagn för allas gemensamma bästa men som i politiken alltmer kommit att uppfattas som en fri nyttighet. "
Med dagens skattenivåer blir intäkterna så stora att proportionerna fördunklas, tjänstemän och politiker ser ingen relation mellan de summor de hanterar och deras ursprung i var och en av de individer som både arbetat ihop dem och lämnat dem ifrån sig. Några tiotal miljoner här och några hundra där framstår som pengar i marginalen, lekpengar till tämligen fritt förfogande."
Ett allmänt intryck är , fortsätter Isaksson "att politikerna blivit mer intresserade av att sprätta ut sådana riktade bidrag och att vi just därför också fått en rad organisationer och institutioner som dels lever i symbios med det politiska systemet, dels leds av personer som likt entreprenörer hittat sin försörjningsnisch i flödet av projekt- och bidragspengar.
Dit hör gamla folkrörelser, dit hör nya opinionsbildande organisationer som Epcat och Kvinnoforum, dit hör freds-, solidaritets- och miljöorganisationer, dit hör friskvårds-, ohälso- och näringslivskonsulenter, dit hör samhällsvetenskapliga och pedagogiska institutioner på universitet och högskolor och dit hör kommunalt anställda projektentreprenörer som med stor framgång vaskar pengar i både den egna kommunen, i regeringskansliet och i EU:s många så kallade målområden för regionala och lokala insatser.""Regeringen fördelar varje år via biståndsmyndigheten Sida cirka 100 miljoner till så kallade ideella organisationer för särskilda informationsinsatser till svenska medborgare och skattebetalare. Villkoret? Jo, att de arbetar för att minska fattigdomen i världen. Lika mycket delas ut till forskning om frågor - som det heter - 'av relevans för de biståndspolitiska huvudmålen'. Dit hör bland andra 'respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning, jämställdhet mellan kvinnor och män, hållbart utnyttjande av naturresurserna och omsorg om miljön, ekonomisk tillväxt och globala gemensamma nyttigheter'.
Folkets hus-rörelsen har fått 1,3 miljoner kronor för ett 'utvecklingsprojekt för lokal samverkan mellan samlingslokalhållande föreningar och kommuner'. Syftet? Jo, att 'stärka den demokratiska infrastrukturen och utveckla nya former för engagemang i och organisering av demokratiskt arbete'."Det kan också handla om större lekpengar:
"Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje har slutit så kallade utvecklingsavtal med regeringen om projektet Storstadssatsningen och har sedan 1999 tilldelats 2.1 miljarder (obs miljarder) kronor för att motverka segregation och skapa en positiv utveckling i invandrartäta områden. Arbetet sägs bygga på 'de centrala metoderna underifrånperspektiv, samverkan, långsiktighet, målstyrning och utvärdering', vilket i sin tur innebär att de bidragsfinansierade projekten efterhand 'ska inordnas i ordinarie strukturer'.
Det går också pengar till indoktrinering av dem som betalat:
"Regeringen har gett Diskrimeringsombudsmannen (DO) ett extra anslag på 500 000 kronor för att i nära samarbete med romska grupper genomföra 'informations- och utbildningsinsatser om den nya diskrimineringslagstiftningen'. En särskild informationskampanj i grundskolans högstadium om samerna ska öka elevernas "kunskap om vår urbefolkning och inspirera till diskussioner kring samer och samisk kultur ute i skolorna", heter det i meddelandet om just denna satsning. Storleken på anslaget beslutas senare.
Regeringens särskilda satsning mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering gick sent i fjol höstas in i slutfasen när 60 projektledare avrapporterade drygt hälften av projekten. Ytterligare tjugo återstår innan hela projektet, med namnet 'Arm i arm', förbrukat de anslagna 30 miljonerna."
Allt tas inte ur skattepengar. En del får finansieras av de avlidna:
"'Flicka - om drömmar och verklighet och rätten att bara vara' heter ett färskt projekt i socialdepartementet som vänder sig till föreningar och ska finansieras med ett ännu okänt antal miljoner från allmänna arvsfonden. Med en buss som turnerar på skolorna runt om i landet utlovas projektet bli 'en mobil och levande mötesplats för flickor och pojkar mellan tio och fjorton år'. Projektledaren Sara Damber är en veteran i branschen med både projekten Friends och Tillsammans på meritlistan."
Vad får då skattebetalarna eller de avlidna för alla dessa pengar?"Alla dessa inhemska och hemvävda projekt har en sak gemensam med de mer prestigefyllda och storslaget anlagda kommissionerna om migration och massförstörelsevapen, nämligen svårigheten att i efterhand veta vad man egentligen får för pengarna och vad som i vilket fall skulle ha gjorts om inte projektpengarna runnit in. Ett sådant exempel är att Storstadssatsningen spenderat pengar på att förbättra gatubelysningen i bostadsområdena, något som de flesta nog skulle uppfatta som ett ansvar för kommunerna själva och deras fastighetsbolag.
Utvärderingar görs visserligen regelbundet, men mest för att läggas till protokollet. De kritiska rösterna är få och att de dessutom saknar betydelse kan illustreras av regeringens Östersjöprojekt, en satsning som statsminister Göran Persson själv velat personifiera och som därför har sitt kontor på hans egen statsrådsberedning. Att utvärderingen för ovanlighetens skull kunde visa att den första utbetalade miljarden missat de flesta av sina mål, hindrade honom inte från att pytsa in ytterligare en miljard kronor."
|
|