Åke
Wedin har avlidit, 71 år gammal. Vet du vem Åke Wedin var?
"En
vass debattör" blev rubriken i Nya
Wermlands-Tidningen.
Ändå
har vi inte sett Wedin debattera i TV-rutan.
Förklaringen
är uppenbar, för envar som är det minsta insatt i förutsättningarna
för politiskt arbete i Sverige i början av 2000-talet.
Åke
Wedin var "kontroversiell". Han hade "fel"
åsikter i en avgörande fråga.
Åke
Wedin var 1966-71 chef för dåvarande Arbetarrörelsens Arkiv.
Således blev eftermälet från A-arkivet:
"Arbetarrörelsens
arkiv och biblioteks förre institutionschef Åke Wedin, Torsby,
har avlidit 71 år gammal. Han föddes i Arvika och disputerade
i Göteborg, bara 29-årig, med en avhandling om Inkariket. Under
åren 1966-1971, en period av snabb expansion, var Wedin chef för
det som då hette Arbetarrörelsens arkiv. Han
spelade också en aktiv roll i skapandet av lokala och regionala folkrörelsearkiv
runt om i landet.
Wedin
var starkt engagerad i kampen mot Franco-diktaturen under 1960-talet, och
utvisades ur Spanien för sina kontakter med oppositionen. I början
av 1970-talet utsågs han till regionalrepresentant i Latinamerika
för Internationella Byggnads- och Träarbetarunionen. Från
1975 till 1980 var han ansvarig för LO/TCO:s biståndssekretariat.
Åke
Wedin skrev flera böcker om internationell facklig solidaritet och
om Latinamerikas historia. Under senare år blev han kontroversiell
för sin kritik mot svensk invandringspolitik."
"Kontroversiell"?
Jo, det stämmer väl.
Frågan
blir då vad detta faktum säger mest om: Åke
Wedin eller det svenska samhälle
han levde i, så genomsyrat av den politiska korrekthetens följsamhet
och rädsla, hyckleri och brutalitet.
Vad det
hela handlade om mer konkret, det som var så kontroversiellt i Åke
Wedins åsikter, var alltså invandringspolitiken. Tilsammans
med Eskil Block skrev han 1993 boken "Flyktingpolitik i analys".
Tillsammans med Ingrid Björkman och Jan Elverson skrev han sedan ytterligare
tre böcker i ämnet svensk flykting- och invandringspolitik.
Mycket
arbete låg bakom deras sista bok, "Exit
folhemssverige – en samhällsmodells sönderfall",
men den blev ungefär lika förtigen som de flesta andra
böcker i Sverige,
kritiska till den förda invandringspolitiken.
Inte
många exemplar blev därför sålda. "Det blev
ingen 'kioskvältare'", kommenterade Åke lakoniskt i
ett telefonsamtal med BGF.
Så
här rescenserade Ulf
Nilson Exit-boken:
"...
det är kört: allt färre måste oundvikligen
försörja allt fler. Det kommer att gå därför
att det måste gå, men det kommer inte att gå bra och en
av anledningarna är invandringspolitiken.
Katastrofens
vidd framgår av en nyutkommen bok som heter 'Exit folkhemssverige
- en samhällsmodells sönderfall'. Den är skriven
av Jonathan Friedman, professor i Lund och Paris; docent Ingrid Björkman
som studerat utveckling i Afrika; Jan Elfverson, civilekonom; och Åke
Wedin, docent i historia och tidigare chef för Arbetarrörelsens
arkiv.
-
Ingen av de fyra kan på minsta sätt misstänkas för
att vara högerextremist; Wedin är, självklart nog, sosse.
Förlaget som gett ut boken heter Cruz del Sur och har sitt säte
i Torsby. Det heter med andra ord inte Bonniers, Norstedts, Tiden eller
Timbro, ett förhållande som inte bör förvåna
i ett land där den politiska korrektheten (som vi alla vet) förbjuder
varje kritisk, för att inte säga realistisk diskussion av just
invandringspolitiken. Locket (som författarna skriver om ) läggs
på snabbare än du kan stava till individuell prövning eller
humanitära skäl.
-
Friedman (som är amerikan) sammanfattar, på sitt akademiskt torra
sätt:
'Mellan 1990 och 1999 sjönk sysselsättningen
från 83 procent till 72 procent i åldrarna mellan 16 och
64 år, en nettonedgång med 420. 000 arbetstillfällen. Under
samma tidsperiod kom 350.000 invandrare i samma åldrar till Sverige.
Denna storskaliga immigration inte bara tilläts utan tom uppmuntrades
under samma tid som oerhört många arbetstillfällen gick
förlorade, vilket med nödvändighet skapade stora problem
i landet.'
Situationen
har inte förbättrats och slutsatsen blir frän:
'Sverige
genomgår dessutom en ökande skiktning...I verkligheten kan en
stor del av befolkningen beskrivas som arbetande fattiga, trots att de kan
få hjälp av allmänna bidrag för att kunna vidmakthålla
en minimal levnadsstandard. Detta är bilden av en i realiteten nedåtgående
utveckling för både arbetarklassen och den lägre medelklassen.'
-
Så långt Friedman. Åke Wedin
tar ut svängarna ordentligt när han förklarar vad som gick
snett. Mot slutet på 80-talet tilltog flyktingströmmen dramatiskt,
så dramatiskt att regeringen Ingvar Carlsson den 13 december 1989
tog det så kallade Lucia-beslutet som gick ut på att Sverige
inte skulle ta emot annat än konventionsflyktingar, en bråkdel
av det totala antalet sökande. Signalen var klar: Sverige har inte
råd, kom inte hit!
Nästan
på dagen två år senare gjorde man helt om. Anledningen
var att folkpartiet fått hand om invandringspolitiken i Carl Bildts
koalitionsregering som tillträtt några veckor tidigare. Nu skulle
Sverige, i detta avseende lett av Bengt
Westerberg och Birgit Friggebo, bli 'världsmästare' (uttrycket
är Wedins) på att hjälpa flyktingar. En synnerligen viktig
roll i sammanhanget spelade Ny Demokrati.
Ian
och Bert var kritiska till massinvandring och stämplades därför
som 'främlingsfientliga'. Alla som hade åsikter
i närheten av NyD:s blev därför pestsmittade; sa man
ett kritiskt ord om invandring avvek man från den politiskt korrekta
vägen och var helt ute. (Jag upplevde själv hur hårt locket
låg på när jag hösten 93 intervjuade Carl Bildt. Jag
hade rest runt i Tensta, Husby, Flemingsberg, Fittja, Rosengård och
andra getton.
-
Nu frågade jag Bildt vad han ansåg om problemet. Svar: det finns
inget sådant problem. Artikeln publicerades i den artikelserie som
presenterades med löpsedeln "KÖR UT DEM"
och som ledde till att Expressens chefredaktör, Erik Månsson,
fick sparken. )
1991
kom till Sverige 27.300 asylsökande. Nästa år blev antalet
83.200 (!) huvudsakligen Kosovoalbaner. 97 procent saknade asylskäl,
men majoriteten fick stanna. Friggebo förklarade att 'det är krig
i Jugoslavien' och bomberna föll över Kosovo-albanerna.
-
Wedin påpekar det inte, men kriget om Kosovo var ännu åtskilliga
år avlägset. Kosovarerna var ekonomiska flyktingar, ingenting
annat.
Den
10 oktober 92 infördes visumtvång för Kosovo-albaner - dock
skulle 40.000 som redan fanns i Sverige få uppehållstillstånd
(efter farsartad, individuell utredning). Samtidigt hävdes visumtvånget
för bosnierna, den överlägset största gruppen under
rekordåret 1994. 9 av 10 saknade detta år asylskäl eller
skyddsbehov, de fick sitt PUT (Permanent Uppehållstillstånd)
av 'humanitära skäl'. Det bör tilläggas
1.
Att Sverige verkligen blev världsmästare: 92 till 94 fick 964
flyktingar per 100.000 svenskar stanna; närmast kom Holland med ca
307, Norge tog knappt 100;
2.
Att varje PUT leder till en anhöriginvandring som blivit lika stor
som den urprungliga invandringen;
3.
Och att senare, socialdemokratiska regeringar inte märkbart stramat
upp processen (vilket Wedin framhåller).
Boken
behandlar invandrarnas
arbetslöshet (skyhög) och brottslighet
(värre än svenskarnas, framförallt vad det gäller
våldtäkter och, självfallet, hedersmord).
Ingrid
Björkman citerar en invandrare med kriminell bakgrund som blivit socialarbetare:
'De
ser att deras föräldrar inte får några jobb, alltså
kommer de själva inte heller att få några. De tycker inte
att samhället är till för dem, bara för svenskarna.
Många ... är förlorare som aldrig kommer in i samhället.
De blir kriminella.'
'Hur
ska man kunna integreras i ett land som man inte känner solidaritet
med?' frågar Björkman. 'Hur
ska någon kunna integreras som inte vill integreras?'
Eller
är det möjligen så att invandrarna, inte minst de muslimska,
vill integrera oss, svenskarna, alltså förvandla vårt samhälle
i riktning mot Kurdestan eller Iran eller Kosovo? Det finns förvisso
tecken i den riktningen."
I
Dagens Nyheters kommentar omnämns Åke Wedin ändå påfallande
respektfullt, under rubriken "Åke
Wedin. Facklig pionjär i Sydamerika":
"Efter
en snabb akademisk karriär disputerade Åke Wedin, bara 29 år
gammal, med en banbrytande avhandling om Inkariket. Med knivskarp källkritisk
metod fastställde han de berättande krönikornas källvärde.
Efter Åke Wedins storstädning återstod endast några
få källskrifter med säkra upplysningar om Inkariket.
Under
studieåren i Göteborg grundlade Åke Wedin sin vetenskapliga
hållning och sin politiska åskådning. Två personer
värderade han högt. Den ene var historieprofessorn Erik
Lönnroth. Av denne lärde han sig att självständigt
och kritiskt ifrågasätta etablerade sanningar. Den andre var
Ernst Wigforss. Genom honom befäste han sin socialdemokratiska
övertygelse. Solidaritet med fattiga och förtryckta
blev genom åren Wedins ledstjärna."
Också
i Nya Wermlands-Tidningen blev Åke Wedin alltså omnämnd,
han bodde ju i Värmland. NWT skrev:
"Åke
Wedin var född i Arvika och tog studenten där 1954. Efter en snabb
akademisk karriär disputerade han i Göteborg, bara 29 år
gammal, med en banbrytande avhandling om Inkariket.
Wedin
var 1966-71 chef för Arbetarrörelsens arkiv. Under denna tid engagerade
han sig också i kampen mot Franco. Hans kontakter med oppositionen
innebar att han utvisades ur Spanien. Efter Francos fall hedrades Wedin
av regeringschefen Felipe Gonzalez för sina insatser mot fascismen
med kommendörsorden ”Mérito civil”.
1972
utsågs Wedin till regionalrepresentant i Latinamerika för Internationella
Byggnads- och Träarbetarunionen. Från sin bas i Caracas i Venezuela
byggde han upp facklig utbildning över hela kontinenten. Det blev inledningen
till ett livslångt engagemang för Latinamerika. Samtidigt med
sina många uppdrag skrev han ett flertal böcker och artiklar
om internationell facklig solidaritet och om Latinamerikas historia.
Åke
Wedin var starkt kritisk till svensk invandringspolitik. Han hävdade
att de stora flyktingströmmarna huvudsakligen hänger samman med
underutveckling. Det var främst ekonomiskt starka grupper utan skyddsbehov
som med flyktingsmugglares hjälp kom till Sverige. De fattiga tvingades
bo kvar. Hemländerna dränerades därigenom på de bäst
utbildade. Det vore därför viktigare med en effektiv biståndspolitik
än med en generös flyktingpolitik. Wedins åsikter gick stick
i stäv mot etablissemanget. Han beskylldes helt felaktigt för
främlingsfientlighet.
Åke Wedin var stridbar, kontroversiell och hade ett obändigt
civilkurage, likgiltig för vad som för stunden ansågs som
politiskt korrekt. I debatterna var han sarkastisk och hårdför
i sin logiska skärpa. Det gav honom många fiender.
Vi
andra - hans vänner i Sverige och Latinamerika – minns däremot
hans generositet, redbarhet och drastiska värmländska humor. Men
framför allt hans trohet mot ungdomens ideal
och solidariteten med de förtryckta i tredje världen."
Åke
Wedin var alltså antifascist, och visade civilkurage. När Spanien
ännu var en diktatur under Franco fanns han där, och hjälpte
motståndsrörelsen.
Jovisst
- Åke Wedin var "kontroversiell". Följaktligen tillhörde
tidskriften Expo
dem som senare försökt ta heder och ära av honom.
Det
är skillnad på att var demokrat bara i ord och att vara det i
handling.
Åke
Wedin hedrar vi bäst genom att fortsätta ett politiskt arbete
i hans anda!