När
är man flykting?
Våra
massmedia har därvidlag varit konsekventa: varje utlänning som
önskar stanna i Sverige är flykting. Sedan decennier tillbaka
har våra media betraktat varje asylsökande som flykting - inte
bara innan svenska myndigheter ens genomfört sin asylprövning,
inte bara efter att vederbörande fått stanna (oftast på
"humanitära grunder") utan till och med när vederbörande
fått avslag på både asyl och PUT, och är ålagd
att lämna Sverige.
Genevekonventionen
avser med "flykting" en person som är politiskt förföljd
och till följd av detta har skyddsbehov.
I praktiken
har detta steg för steg utvidgats
- genom mediakampanjer, genom övergivande av första-asyllands-principen,
genom flyget, genom den organiserade brottsligheten och genom den konsekventa
id-lösheten.
Nu vill
man pådyvla det svenska samhället ett ansvar för varje
utlänning som "söker ett bättre liv" eller "vill
bygga en ny framtid". Det uppenbara förväntas vi alla bortse
från, nämligen pull-effekten av svenska bidrag.
I konsekvens
med denna expansion av begreppet "flykting" till att bli ungefär
liktydigt med "utlänning", blir det inget anmärkningsvärt
om den som just sökt asyl, fått stanna i Sverige och blivit
inloggad för svenska bidrag några veckor senare återvänder
till hemlandet för att besöka släktingar eller semestra.
Inte
heller blir det anmärkningsvärt om vederbörande engagerar
sig politiskt i hemlandet, till och med i en väpnad konflikt. Så
var fallet under kriget i Kosovo, "svenskar" for dit för
att deltaga. Svenskarna ifråga var då kosovoalbaner, utrustade
med svenska pass.
För
någon månad sedan sändes ett inslag i SVT:s Agenda, om
somalier i Sverige, jagade av SÄPO för att vara terrorister
- eftersom de sände ekonomiska bidrag till ena sidan i inbördeskriget
i Somalia, och även höll kontakt med den genom att resa dit.
I programmet argumenterades att de förvisso stödde våld,
men det gjorde ju även motsidan. Det skulle alltså vara en
obalans i den svenska hållningen.
Som bortblåst
var föreställningen att en "flykting" med sin asylansökan
har s.a.s. kastat in handduken beträffande den politiska kampen,
i all synnerhet om denna sker med våld.
En verklig
obalans i sammanhanget är ju hur Sverige tar emot envar som gjort
sig av med sina id-handlingar
- vilket nu omfattar en massiv majoritet - samtidigt som hemländerna
kan vägra att ta emot sina egna medborgare. Ett övertydligt
exempel är eritreanen som bekostades eget flygplan och ett antal
tjänstemän för hemfärden. Han hade id-kort, men inte
pass. Myndigheterna i Eritrea vägrade att godtaga detta, mannen måste
återvända till Sverige.
Det svenska
globala ansvaret eldas på från FN-tjänstemän, utan
eget ekonomiskt ansvar och tillsatta uppifrån, bortom folklig kontroll.
Svenska
åtaganden utvidgas även efter ett annat spår:
"ingen människa är illegal".
Således
ska samma rättigheter gälla för alla som befinner sig i
Sverige. Inte bara har man suddat ut gränsen mellan svenskt medborgarskap
och icke. Nu ska man även sudda ut gränsen mellan att ha uppehållstillstånd
och icke.
Ett aktuellt
exempel på detta är demonstrationer från sjukvårdspersonal,
för att "gömda flyktingar" ska ges sjukvård,
som svenskar.
Ett annat
exempel ger Centerpartiet nu prov på.
Ur
SvD den 4/4 -08:
"Centerpartiet
vill ge nyanlända till Sverige praktik i sex månader mot en
ersättning på 15 000-20 000 kronor i månaden."
"Ett kontrakt ska tecknas mellan kommunen och den nyanlände.
Invandrare som skriver på får större krav på sig
men också högre ersättning. Praktik ska ordnas på
arbetsplatser, som stämmer överens med yrkesbakgrund och intressen."
I
det här perspektivet blir det konsekvent med det ramaskri som följde
på Folkpartiets idé om att den som beviljas svenskt medborgarskap
ska kunna förstå svenska.
Fulla
rättigheter, så fort vederbörande satt sin fot
på svensk mark?
|