53 kilo vägde han. Den
unge svensken som lynchmördades i Salem. Daniel Wretström hette
han.
En annan svensk i samma ålder fick ett år tidigare knäskålarna
sönderslagna.
I förra veckan hade Medborgerliga
Studiegrupper sitt möte om yttrandefriheten i Sverige - ett välbesökt möte
med bra diskussioner.
En aspekt i det sammanhanget,
som alltför litet betonats, är att yttrandefrihet inte bara handlar
om rättigheter. Det handlar också om skyldigheter - på två sätt:
Vi måste vara aktiva som medborgare,
och använda oss av vår yttrandefrihet.
Vi måste visa ansvar i
hur vi använder yttrandefriheten. Detta gäller särskilt dem
med tillgång till en stor yttrandefrihet.
Det måste finnas gränser
för yttrandefriheten. Inte bara i den bemärkelsen att vissa typer
av uttalanden blir lagstridiga och åtalbara, utan än mer genom
att envar visar eget omdöme och att alla ålägger sig en återhållsamhet.
Det här blir på sin
plats att påpeka mot bakgrund av mordet på Daniel Wretström.
Vad som skapade förutsättningarna för detta mord var två
förhållanden:
1. En ungdomsmiljö med
våldsbenägna gäng.
2. Etniska motsättningar
och hat mot nazister.
Det senare är inte resultatet
bara av av nazisternas eget agerande. En viktig roll spelar den hetskampanj som bedrivits i media. Inte minst Aftonbladet,
som hängde ut ett antal personer med namn och foto.
Här kan spåras ett
mönster:
"Främlingsfientligheten" ska "jagas och kriminaliseras" deklarerade invandringsminister Pierre Schori i riksdagen i maj 1997. Ingen
riksdagsledamot hade några invändningar.
I förslaget till nytt partiprogram för socialdemokraterna talas
om behovet av "en
hård och bestämd gränssättning mot alla former av rasism
och främlingsfientlighet". Samtidigt
försvinner ordet "yttrandefrihet" från nu gällande
s-program.
I en stor Expressen-artikel hösten 2000 skrev Göran Persson och
Mona Sahlin om att "slå
tillbaka" mot "hatet och
våldet". Rubriken löd "VI
SKA KROSSA DEM".
På den stora internationella konferensen mot intolerans i Stockholm
den 16/1 2001 lät Persson visa en film som systematiskt arbetade med
"guilt-by-association", så att Sverigedemokraterna framställdes
som både nazister och ansvariga för mord.
Vad betyder det konkret, när
man "slår tillbaka", gör en "hård och bestämd
gränsdragning" och praktiserar "tolerans"?
En som tycktes vilja slippa
erfara detta var Anders Högström, en ung naziledare. Hans avhopp
kan föralldel ha skett av egen övertygelse, men detta har i så
fall inte framgått.
Mordet på på Daniel
Wretström har samband med denna kampanj från etablissemanget.
Påfallande är också
hur olika man regagerat på detta mord jämför med Skogåsmordet
några månader tidigare, då en invandrare var offer. Tydligare
kan inte manifesteras, hur man mäter med olika mått.
Till Skogås formligen vallfärdade ministrar och partiledare
för att ta avstånd från detta - som de förutsatte -
"rasistiska" dåd. Till Salem begav sig ingen toppolitiker.
Inte helt oväntat blev
också straffpåföljderna olika. Medan den skyldige i Skogås
fick ett exceptionellt hårt straff kommer den skyldige i Salem mycket
lindrigt undan.
