Kan demokratin försvaras
genom att förkasta den? Lever inte demokratin just genom att man tillämpar
den?
Den 14 november samlades
vi i ABF-husets fojé i Stockholm. Det var välbekanta utrymmen
- som SSU:are hade några av oss gått där som "barn
i huset" 30 år tidigare. Denna gång var vi dock inte välkomna.
Nu tillhörde vi en grupp som "inte fick legitimeras" - vilket skulle riskeras om man diskuterade
med oss eller lät oss hyra en möteslokal.
Utan att vi själva
märkt det måste vi ha genomgått personlighetsförändringar.
På något sätt hade vi förvandlats från vanliga
och normala, anständiga och goda människor till några slags
farliga, icke-rumsrena och ondskefulla figurer.
Hur hade detta gått
till?
Efter militärkuppen i Chile 1973 hade
det kommit politiska flyktingar därifrån. Samtidigt som dessa
i slutet av 80-talet började kunna återvända, följdes
de av en ny våg chilenare, nu med andra motiv än förföljelse.
Asylinstitutionen användes för att kringgå systemet för
reglerad invandring.
1989 slogs nytt rekord i antalet asylsökande:
över 30.000. Den sittande s-regeringen slog då till bromsarna,
genom visumtvång för chilenare och genom det s.k. Luciabeslutet,
som snävade in asylbedömningen. Man föreberedde också
en proposition med tankegångar om förebyggande åtgärder
och hjälp på plats, för att minska trycket på asylinstitutionen.
Med tillträdet av Bildtregeringen 1991
upphävdes s-regeringens åtgärder och dess planerade proposition
gick i papperskorgen. 1992 slogs nytt rekord i antal asylsökande: 84.000.
Denna gång var det mest kosovoalbaner. Bosnierna kom året därpå,
efter att den borgerliga regeringen avskaffat visumtvånget för
dessa.
Denna massinvandring skedde samtidigt som
1.000-tals svenska företag just lagts ned och vårt land upplevde
en massarbetslöshet.
Många av dem som uppgav sig ha flytt
för sina liv manifesterade också en märklig attityd till
det land som räddat dem. De gav ofta prov på ett asocialt eller
direkt kriminellt beteende, vilket skapade konflikter med ortsbefolkningar.
I media var det dock dessa svenskar som fick ta emot kritik, de stämplades
som fördomsfulla och intoleranta.
Den politiska kritik som märktes mot
"den generösa flyktingpolitiken" kom bara från
högerexetrema krafter - så framställdes det i varje fall.
Det var i den situationen som vi 1994 startade
föreningen Blågula Frågor och började ge ut tidskriften
med samma namn. Vår dokumenterade vänsterbakgrund och internationalism,
vårt mångåriga arbete för demokrati och solidaritet,
skulle göra att vi inte kunde avfärdas. Ingen skulle kunna stämpla
oss. Vi skulle kunna bidraga till att lösa upp knutar och få
en diskussion i sak.
I linje med denna ambition
ville vi själva noga följa "den demokratiska handboken":
försvara det öppna samhället, dvs säga nej till å
ena sidan anonymitet, å andra sidan tillmälen och hot
noga skilja på invandringskritik och invandrarfientlighet
själva gräva fram relevanta fakta och grunda ställningstaganden
rationellt
lyssna på motargument och vara redo att ta intryck
ta avstånd från främlingsfientlighet och rasism
kategoriskt förkasta hot och våld som metod i det politiska arbetet.
Vi önskade att flykting- och invandringspolitiken
skulle kunna behandlas som andra politiska frågor, där människor
fick diskutera, där man vägde argument mot argument och gjorde
nödvändiga prioriteringar, där majoritetens uppfattning i
slutändan fick ha genomslag. I arbetet för detta ville vi försöka
agera som föredömliga medborgare.
Det visade sig dock svårt att nå
en bredare publik, massmedia släppte överhuvudtaget inte fram
invandringskritiker. Ganska snart fick vi också erfara hur vi själva
drabbades av tillmälen.
Det började försiktigt med att
vi, bara genom att försöka diskutera frågan, "gick
främlingsfientliga krafter till mötes". Sedan stod vi
själva för en "dold främlingsfientlighet".
Snart hade det eskalerat till att vi representerade "den värsta
formen av rasism" och var "bruna löss".
I det nummer av Expo som den 10 juni 1996 gick ut miljonupplaga med Aftonbladet
och Expressen tillägnades vi ett helt uppslag, "Blågult
rättshaveri". Vi fick så småningom in ett
genmäle - men då bara i Expos ordinarie upplaga, på några
tusen exemplar.
Stämplandet i massmedia har därefter
rullat vidare, och det fanns just inget vi kunde göra för att
försvara oss. Vi fick visserligen in en del in korta repliker där
vi s.as. bestred att vi var onda, men detta riskerade ju att bara förstärka
intrycket att med oss måste det vara något skumt. Dessutom kom
hela tiden nya artiklar och nya böcker, där samma tillmälen
dök upp på nytt. Vi hamnade under en ångvält.
Vissa skribenter, som Anna-Lena Lodenius, har rentav funnit sin utkomst i att
skriva böcker och föreläsa om hur bl.a. Blågula Frågor
är främlingsfientlig. På våra frågor har hon
aldrig kunnat ge något exempel på detta. Inte heller har Lodenius
kunnat svara på hur den kritik av invandringspolitiken ska se ut,
som inte medför sådana stämplingar: blir det alls något
utrymme för kritik?
Inte desto mindre har hon kunnat fortsätta
sin verksamhet, och i media fått framträda med expertstatus.
VÅR UTGIVNING AV tidskriften Blågula
Frågor har kompletterats med dels en sida på Internet (www.bgf.nu),
dels viss mötesverksamhet.
Den 14/11 1999 kallade Blågula
Frågor således till ett öppet möte, för att samtala
kring temat "Hur
motverka främlingsfientlighet?"
Vi inbjöd bland annat Amnesty, FARR,
Hasans vänner, Röda Korset, Svenska Freds och Syndikalisterna.
"Nätverket mot rasism" gick
då ut med en uppmaning till bojkott av mötet. Jannis
Konstantis från Hasans vänner uttalade sig i Arbetaren nr
45/99: "Blågula
frågor försöker förknippa flyktingar med kriminalitet
och mångkulturalism med diktatur... Att tacka ja till deras inbjudan
vore detsamma som att legitimera dem."
Branco Jaric från "Samling mot
rasism och diskriminering", i samma artikel: "De har rasistiska syften med sin
verksamhet och nu har vi gått ut och agerat och uppmanar till bojkott."
Det visade sig att inga av dessa inbjudna
organisationer denna gång var intresserade av att diskutera främlingsfientlighet.
Röda Korset hade visserligen tackat ja, men dök sedan inte upp.
Till detta kom turerna kring lokalfrågan.
Några dagar före mötet meddelade ABF att man hävde
bokningen av lokalen. Som motivering anfördes att invandrarföreningar
hört av sig och protesterat:
"...vi anser inte...
att den typ av diskussion som er förening vill föra passar i ABF-huset.
Vi har många invandrarföreningar som medlemsorganisationer och
flera av dessa har hört av sig till oss och protesterat."
Muntligen anförde ABF dessutom, genom
Göran Eriksson, egna invändningar: Blågula Frågor
hade "figurerat" i olika sammanhang. Med detta syftade han på
den ovannämnda ångvälten.
Eftersom ABF:s besked kom efter att kallelse
redan gått ut samlades ändå mötesdeltagare i ABF-husets
foajé klockan 13.00. Vi hade då med oss en liten högtalare
och fått löfte om el från angränsade restaurang. Vår
avsikt var att utanför ingången informera de församlade
om vad som hänt.
Detta scenario upplevdes uppenbarligen som
besvärande av Göran Eriksson (som var där), så vi fick
istället hålla till i Fabiansalen - för denna gång.
Han betonade att vår förening inte var välkommen att på
nytt boka lokal i ABF-huset.
DET ÄR UPPENBART, att dessa invandrarföreningar
och dessa föregivet antirasistiska nätverk, anförda av invandrare,
har ett stort inflytande. De har lyckats
genomdriva en bojkott av det nu så nödvändiga samtalet,
de har till och med lyckats hindra oss att hyra möteslokal hos ABF.
Detta är både
stötande och oklokt, ur flera synvinklar:
1. När vi själva frekventerade ABF-huset på
60-talet - var dessa personer ens födda då? Nu får vi underkänt,
dessa unga människors bedömningar och tolkningar blir överordnade.
Hur mycket erfarenhet har de av demokratiskt arbete, hur grundmurade är
deras egna demokratiska värderingar?
2. Hur har de fått uppehållstillstånd
i Sverige? Har inte många av dem, eller deras föräldrar,
kommit hit förebärande förföljelse och brist på
demokrati i sina hemländer? Väl här försöker de
nu strypa demokratin i det land som tagit emot dem, och hindra en civiliserad
dialog.
3. Under arbetarrörelsens
genombrottsår i Sverige för drygt hundra år sedan hindrades
August Palm tillgång till möteslokaler, han fick anordna "politiska
promenader" utomhus. Nu vrids utvecklingen tillbaka -
under medverkan av samma (?) arbetarrörelse.
4. Om målet
är att motverka främlingsfientlighet måste detta agerande
rimligen vara totalt kontraproduktivt.
5. De som nu så kategoriskt förkastar Blågula
Frågor - på vad grundar de sin bild av föreningen? Handlar
det om annat än uppgifter i andra eller tredje hand? Handlar det om
annat än rykten och förutfattade meningar?
Hur ska man kunna komma tillrätta med
fördomar, om inte genom att konfronteras med verkligheten? Här
gör man sig alltså otillgänglig för nya fakta och argment.
6. Vad blir
den principiella konsekvensen att säga nej till samtal, nej till att
träffa företrädare för andra åsikter? Blågula
Frågor är en liten organisation, men de åsikter vi företräder
är på intet sätt extrema. De ligger väl i linje med
vad väldigt många svenskar anser. Förkastar man en dialog
med oss, då förkastar man i princip samtidigt en dialog med denna
stora grupp av svenskar.
Sverige skakas nu av nazi-våld. Blågula Frågor tar självklart,
reservationslöst, avstånd från detta. Vi instämmer
såtillvida med officiella fördömanden.
Från vår sida kan det göras
med viss tyngd, eftersom vi själva håller fast vid demokratiska
principer. Mindre tyngd får sådana fördömanden, när
de kommer från personer som förkastat det demokratiska samtalet.
Men också för oss blir det problematiskt. Våra fördömanden skulle få
större tyngd, om vi kunde hänvisa till att det finns en väg
för demokratiskt arbete som ligger öppen, för den som själv
ansluter sig till demokratiska spelregler.
Till sist ytterligare en reflexion. Under
militärkuppen i Chile 1973 mördades tusentals människor,
med en besinningslös brutalitet. Det är naturligt, om många
av de som drabbades av detta våld och denna terror fortfarande bär
på ett hat mot de ansvariga.
En av dem som mördades med särskild
brutalitet var Coco Paredes, livvakt till president Allende. Paredes´
son är nu vuxen och bor i Sverige. Det visar sig att han förespråkar
en dialog med andra sidan, med de chilenare som stödde kuppen.
Så är det naturligtvis, att ska
sår läkas, ska konflikter biläggas, ska nationer enas -
då måste man kunna tala med varandra. Så är det i
Latinamerika, så är det i Mellanöstern och så är
det på Nordirland.
I Sverige har vi inget sådant förtryck
och krig bakom oss, inget sådant våld och lidande att bearbeta.
Bör då inte också vi kunna förmå oss till att
prata med varandra?