Intervju med Kenneth Sandberg:

Blågula Frågor presenterar här en intervju med Kenneth Sandberg - ordförande i organisationen "Folkviljan och massinvandringen".

Kenneth har genom sitt ordförandeskap hamnat i "blåsväder". Mot detta har han att sätta sin övertygelse - hämtad ur kunskaper, men också ur en trygghet i sina egna värderingar.

Kenneths politiska liv har handlat om arbete för solidaritet.

Kenneth Sandberg föddes 1945, i Skåne, som det sista barnet i en syskonskara på nio. Det var i ett arbetarhem han växte upp, där hushållning med det man hade var en dygd, där hjälpsamhet och ärlighet var självklarheter.

7 år i folkskola - mer blev det inte, trots läshuvud. Alla syskonen hade ju börjat arbeta i fabrik. Kenneth blev bilelektriker. Bildade familj och rustade ett eget hem.

Allt detta varade fram till 1976, som i flera avseenden blev en vändpunkt i Kenneths liv. Det gällde både utbildning, arbete och politik.

Kenneth började vuxenstudera, gick vidare med universitetsstudier i Lund och tog en fil. kand i sociologi 1982. Arbetade sedan, fram till 1989, med forskningsprojekt om demokrati. Då fick han anställning som handläggare på Invandrarverket - vi ska återkomma till det - men parallellt med detta fullföljde han en fil.lic-examen, med disputation 1991.

Kenneth drogs också in i politiken. Han kom från en socialdemokratisk miljö, men nu blev det VPK. Samhällsengagemanget slukade honom totalt. Det handlade om allt från internationell solidaritet till matmoms, från kärnkraft till dagisplatser. Kenneth sålde Ny Dag och samlade pengar till Nicaragua, sprang i trappor för Hyresgästföreningen och hjälpte ungdomar till fritidssysselsättningar.

Kenneth och hans familj har offrat mycket på ideellt arbete - av både tid och pengar.

Det visade sig snart att arbetet på Invandrarverket och erfarenheter i övrigt medförde problem. Det gav nämligen Kenneth Sandberg insikter, som i VPK blev till en belastning. Han märkte hur det skett en förändring i sammansättningen av dem som sökt asyl:

- Från Latinamerika hade först kommit människor direkt från stadion i Santiago de Chile. Människor som varit politiskt aktiva, och som ofta utsatts för tortyr. Under 80-talet blev det alltmer en svans, som inget visste om politiskt arbete för det gemensamma samhället.

- Då är det inte längre fråga om solidaritet, utan det omvända. Resurserna satsas fel från svensk sida.

Det började på VPK Skånes årsmöte 1990 - ett distrikt dominerat av "Lundavänstern". Dvs människor mest ur medelklassen. Experter på testuggeri och marxistiska fraser, men fjärran från folks verklighet och främmande för egna uppoffringar.

- Rutinmässigt gör man vid sådana årsmöten uttalanden i någon aktuell fråga. Vid detta tillfälle hade en grupp irakier direktavvisats till Polen, som då var första-asylland.

Kenneth berättar också att irakierna inhystes i en turistanläggning, med hög standard efter polska mått. Irakierna åkte ofta taxi in till staden i närheten, och betalade med dollar. De hade alltså ekonomiska tillgångar som polackerna - som betalade deras uppehälle - själva inte kom i närheten av.

I Polen ville irakierna dock inte ansöka om asyl - det var till Sverige de ville.

Distriktsstyrelsen föreslog ett uttalande mot att Sverige "kastade ut flyktingar". Kenneth begärde då ordet och klargjorde innebörden av Genevekonventionen och första-asyllandsprincipen. Det hjälpte inte, uttalandet antogs. För VPK i Skåne var ideologin överordnad fakta - när kartbilden inte stämmer med terrängen gäller kartan.

Kenneth Sandberg hade dock bara börjat driva en linje i flyktingpolitiken. I augusti 1991 hade han en insändare i en lokaltidning i Kävlinge - den kommun utanför Lund, där han bor.

Ur insändaren: "Mycket tack vare hårt arbete, försakelser och omtanke om sina efterföljande, har våra gamla skapat dagens välfärd. Ett minimum är därför att vi ger dessa en god ålderdom..." Rubriken löd: "Hög tid att ta hand om våra egna!"

Detta var som att "svära i kyrkan"! Kenneth hade ställt "grupp mot grupp" - till råga på allt "svaga grupper". Två kvinnor inom VPK:s lokalförening i Kävlinge rekommenderade - genom media - Kävlinge-väljarna att i det förestående kommunalvalet stryka Kenneths namn på valsedlarna.

Det visade sig senare att Kenneth strukits på bara 5% av valsedlarna. Däremot hade de två kvinnorna strukits på ca 30% av valsedlarna.

Det visade sig också att VPK ökade från 1 till 2 mandat. Genom denna valframgång (tack vare Kenneth) kom också en av de två kvinnorna in i Kävlinge kommunfullmäktige.

Efter valet skrev Kenneth ytterligare en lokal insändare kring flyktingpolitik: "Journalister och sanning - finns den kombinationen?"

Bl a skrev han: "Helt tabu är att ifrågasätta det sätt som våra resurser används på. Detta trots att det är uppenbart för den stora allmänheten att miljarderna spenderas på en mycket liten, delvis privilegierad, grupp som anländer till Sverige. Och att vi därigenom inte har åstadkommit något för de många som finns kvar, eller för att förebygga orsakerna till flykten..."

"Otillåtet är också att hävda att svenskarna har gjort sig förtjänta av det lugn och den relativa välfärd som uppnåtts. Ändå kan det konstateras att vi i det här landet har en arbets- och skattemoral som kanske saknar motsvarighet i omvärlden."

"Det samhälle vi idag har är mycket resultatet av att det inom nationen funnits en stor etnisk majoritet, ett gemensamt språk och i stort sett en religion. Nu har den absurda situationen uppstått att dessa faktorer,.. inte längre anses vara en angelägenhet för svenska folket."

Detta blev för mycket för hans motståndare. Krav restes på uteslutning.

Partisekreteraren, Kenneth Kvist, uttalade sig i tidningen Arbetet om insändarna: "Dessa uttalanden stämmer inte med partiets linje...Dessutom verkar Sandberg ha glömt viktiga historiska fakta som vallonernas och andra invandrares insatser..."

Som svar på ett brev från Kenneth skrev partistyrelsen i december -91:

"Vänsterpartiet står för en generös flyktingpolitik utgående från solidaritet och insikten om alla människors lika värde. Partiet ser kampen mot den tilltagande rasismen och invandrarfientligheten som en huvuduppgift. ...varje eftergift för inbillningen att t ex svenskar skulle vara förmer än andra är oförenlig med partiets grundåskådning..." "Det är vårt intryck att Du i dessa grundläggande avseenden icke delar partiets ståndpunkt..."

I ytterligare ett partistyrelsebrev, några månader senare, skärptes tonen: "...finns det en undervegetation av försåtliga påståenden och ståndpunkter som i praktiken uttrycker fientlighet mot och avståndstagande från invandrare. Den öppna rasismen skulle inte kunna existera utan denna undervegetation..."

Någon uteslutning blev det dock inte denna gång, bara nästan. Kenneth uppmanades dra sin "egna slutsatser beträffande förtroendeuppdrag och medlemsskap i partiet".

Hösten 1992 restes på nytt krav på uteslutning, detta efter ett tal i kommunfullmäktige av Kenneth, kring flyktingmottagning. Han sade där bl a:

"Den här frågan har åtminstone två aspekter - dels gäller det kostnaderna, dels handlar det om vad det är för människor i något slags humanitär mening...vilken typ av nödsituation är det egentligen?"

"...fattar inte jag varför vi inte skulle få anlägga ekonomiska aspekter på det. Vi gör det ju på allt annat här i livet. Vi diskuterar och fattar varje dag beslut om ekonomi, beslut som får direkt betydelse för människors väl och ve inom vårt lands gränser."

"...allmänheten som idag är mycket frustrerad över den åsiktsmaffia, den moralelit, som går ut och deklarerar att vi har råd men som i verkligheten väldigt sällan är med och betalar någonting - det är andra som får stå för kostnaderna, både ekonomiskt och socialt."

I ett uttalande för Skånska Dagbladet säger Kenneth Sandberg:

"Det är på tok för stor invandring idag och den stora merparten har kanske bara ekonomiska flyktingskäl. I slutändan kommer det att drabba dem som verkligen behöver asyl, eftersom folk kommer att säga nej till all invandring."

Denna gång blev det partistyrelsens beslut - i december 1992 - att utesluta Kenneth Sandberg ur Vänsterpartiet. Motiveringen var att han trots varningar "fortsatt att som lokal partiföreträdare offentligt föra fram argument som underblåser främlingsfientlighet..."

Kenneth Sandbergs kommentar, i Sydsvenskan:

"Genom den verklighetsfrämmande, liberala flyktingpolitik som nu förs spelar vi bara de marginella rasistiska grupperna i händerna. Samtidigt saboteras den positiva syn på invandrare som svenska folket alltid har haft."

Och i Arbetet sade Kenneth:

"Uteslutningen är tragisk med tanke på tidigare misslyckade paralleller i Östeuropa. Det är synd att Vänsterpartiet har så svårt att särskilja visioner och reella möjligheter...Man skall inte rensa ut på grund av åsiktsskillnader, man skall istället ha en debatt."

En debatt hade också förordats en vecka tidigare i ett brev från distriktsstyrelsen i VPK Skåne : "vår flyktingpolitiska linje behöver diskuteras brett i partiet". I samma riktning hade PS uttryckt sig året innan i ett av breven till Kenneth: "Partistyrelsen vill ha en fri och öppen debatt om flyktingpolitiken."

Någon bred debatt i sakfrågan - flyktingpolitiken - kom dock aldrig till stånd inom VPK.

Som en följd av uteslutningen aktualiserades Kenneths plats i fullmäktige. Partiet krävde att han skulle lämna den. Detta vägrade Kenneth, som beslöt att sitta kvar perioden ut som "politisk vilde":

- Det var ju mig som Kävlingeborna hade valt.

Uteslutningen aktualiserade också det fortsatta partimedlemskapet för andra vänsterpartister i Kävlinge. I ett uttalande förklarade några av dem bl a följande:

"Problemet med den förda flyktingpolitiken är att den ger signaler som lockar människor hit i förhoppning om ekonomiskt och socialt välstånd. .. Om vi menar allvar med solidaritet måste vi använda våra medel på ett ansvarsfullt och konstruktivt sätt. Nuvarande flyktingpolitik är främst ägnad att upprätthålla Bengt Westerbergs helgongloria."

"Allmänheten har inte tillåtits att framföra sina synpunkter, och tyvärr har Vänsterpartiet med fördömande klichéer bidragit till att tysta folket. Inte heller inom partiet har det tillåtits någon debatt: Kenneth Sandbergs inlägg i frågan bemöttes istället med försök till munkavle och därefter uteslutning."

"Det uppenbara stöd som Kenneth Sandberg erhöll i 1991 års allmänna val ogiltigförklaras och beskrivs som extremistiska yttringar från det okunniga folket."

"För oss ter det sig föga meningsfullt att stanna kvar i ett parti som dels i en viktig fråga avslöjar sitt fjärmande från verkligheten, dels åsidosätter grundläggande demokratiska principer."

På så vis förlorade (v) i Kävlinge utöver Kenneth fyra medlemmar. Kvar blev två. Det räckte naturligtvis inte för att upprätthålla en verksamhet. (v) finns efter valet 1994 inte längre representerat i Kävlinge kommunfullmäktige.

Det fanns efter uteslutningen inget annat parti som Kenneth kände sig självklart kunna gå med i. Samtidigt var det svårt för honom att lägga av med politik. När flera av hans sympatisörer föreslog honom att starta ett nytt lokalt parti behövde han därför inte mycket betänketid.

Ett möte sammankallades i oktober 1993 och resultatet blev bildandet av "Kommunens Väl". Inom ett halvår hade man fått 200 medlemmar - fler än något annat Kävlinge-parti, med undantag av (s).

En viktig programpunkt för detta nya parti blev naturligtvis flyktingpolitik, där en restriktiv linje förespråkades. Reaktionen från media och från de etablerade partierna blev den förutsägbara: hela skalan av kända tillmälen vräktes över Kommunens Väl.

Väljarna gick dock inte på detta. I valet 1994 fick Kommunens Väl hela 8 mandat, av totalt 49. Blev därmed det tredje i storlek, efter (s) och (m). Folkpartiet minskade från 5 till 2 mandat. Dess ledare Claes Westerlund, lämnade kort därefter politiken.

Kenneth Sandberg insåg behovet av att organisera ett motstånd mot den förda flyktingpolitiken i Sverige som helhet. Ett möte sammankallades 1995, med likasinnade i Skåneregionen.

- Vi bildade en arbetsgrupp och sedan har det rullat på.

Det gjordes informationsutskick till dem som tecknat sig för detta och det togs ut en avgift för att täcka detta. "Nätverk Syd" hade bildats.

Informationen i utskicken spreds vidare och man fick fler medlemmar, även utanför Skåne.

- Efter en tid knoppades motsvarande föreningar av även i andra delar av Sverige, som gjorde sina egna utskick. Vi fick Nätverk Syd, Nätverk Väst, Nätverk Ost och Nätverk Inland.

I början av 1997 bildades en samordningsgrupp för dessa nätverk och vid det omskrivna mötet i Solna den 27 april presenterades centralorganisationen "Folkviljan och massinvandringen" - med Kenneth Sandberg som ordförande.

Vad vill "Folkviljan"?

Kenneth Sandberg hänvisar här till Folkviljans flygblad, där bl a krävs:

• flykting- och invandrarpolitik i enlighet med folkviljan

• stopp för "flyktinginvandring" utan FN-konventionens asylskäl

• tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel

• effektiva återvandringsprogram, kopplade till utvecklingsbistånd för hemländerna

• utvisning av invandrare som begår brott

• restriktivare bidragsregler och socialbidragsnormer

• skärpta krav för svenskt medborgarskap

Kenneth betonar särskilt det betänkliga i att genast ge PUT - permanenta uppehållstillstånd - som nu sker:

- Här skiljer vi ut oss från andra västländer. Permanenta uppehållstillstånd betyder att vi påtar oss en försörjningsbörda för resten av deras liv! De behövs ju inte på arbetsmarknaden.

- Men den där punkten om socialbidrag, vad betyder den konkret? Ska nivåerna sänkas generellt, även för svenskar, eller handlar det bara om nyanlända invandrare?

- En kvalifikationstid för invandrare, före fullt åtnjutande av sociala förmåner, är högst rimligt.

- Folkviljan har också gått ut med uppgifter om invandringens totala kostnader, ni har angivit 62 miljarder. Men ni har hittills varit dåliga på att förklara vad som ligger i den siffran! Eller hur?

- Det är Åke Björk, gymnasielärare och m-politiker i Norrköping, som gjort de beräkningarna. Sannolikt är det för lågt tilltaget. Jag skulle bli förvånad, om det inte finns kostnadsposter som han inte fått med. Tidigare har nationalekonomen Ferdinand Banks angivit närmare 100 miljarder kronor.

- Men visst, du har rätt. Vi bör redovisa Björks kalkyl.

- Till exempel på Internet?

- Bland annat. Vi arbetar på det.

- Ni gör anspråk på att företräda folkets vilja i flyktingpolitiken. Ni är här mer representativa än samtliga riksdagspartier sammantagna. Är det så?

- Ja. Det har gjorts flera mätningar och undersökningar, senast Anders Lange 1995, som visar att ca 70 procent av svenska folket önskar en mer restriktiv politik.

- Den undersökningen visar samtidigt att få svenskar är emot invandrare . Svenska folket förmår hålla isär kritik mot en politik och fientlighet mot individer. Det är bara journalisterna som inte tycks klara den distinktionen....

- Så anklagelserna mot er för "rasism" med mera är ogrundade?

- Fullständigt! Självklart.

- Är det ändå inte ett problem att en organisation som Folkviljan kan dra till sig individer som ni helst vill slippa?

Kenneth hänvisar till Folkviljans stadgar. Där talas om att en medlen inte får företräda en "nazistisk, fascistisk, kommunistisk eller annan extrem ideologi." Och det läggs det på individen själv att avgöra, huruvida han/hon är en sådan "-ist".

- Kan man ha ett kriminellt förflutet, och bli medlem i Folkviljan?

- Vi har hittills inte ställts inför något sådant fall.

- Skulle Expo-journalisten Hübinette, med sitt kriminella förflutna, kunna bli medlem om han önskade?

- Förmodligen skulle det bli fråga om en prövotid först.

- Om SSU-aren Paolo Roberto ansökte om medlemsskap, vad skulle hända?

- Samma sak där, han skulle sannolikt först hållas i karantän.

- Men är inte Folkviljan partipolitiskt obunden?

- Jovisst. Men våra reservationer mot Roberto gäller hans våldsbenägenhet.

Folkviljan är alltså öppen för människor av olika politiska schatteringar. Där finns det mesta - från f.d. vänsterpartister till moderater.

Kenneth har inga svårigheter att samarbeta med moderater:

- Jag känner att det finns konservativa värden, som också jag kan ansluta mig till.

-Det finns en gemensam ådra, som förenar?

- Ja. Heder och ärlighet, ett värnande om svenska intressen. Man ska vilja göra rätt för sig, inte se samhället som en mjölkkossa.

- Det gäller också en uppskattning av det som gjorts av generationer tillbaka, inte minst kulturellt.

- De som byggde landet ska tillmätas betydelse?

- Precis!

Här kommer vi in på något centralt, när det gäller Kenneths värderingar och rättsuppfattning:

Kenneth's gamle far behövde en gång färdtjänst, och övertalades av barnen att söka denna hjälp. Det handlade inte om mycket pengar, men det blev nej.

- Han propsade inte, de gamla har ju den mentaliteten. De vill inte ligga till last. Handläggarna på det sociala förstår inte de äldre, de saknar inlevelseförmåga.

Samtidigt kan det, menar Kenneth, formligen vräkas ut pengar på människor som inte bidragit till vår välfärd, som just kommit till Sverige. Människor som ofta har en rakt motsatt mentalitet än den hos svenska åldringar.

- Det låter som att du ställer grupp mot grupp. Får man göra det?

- Resurserna är begränsade, då måste man prioritera.

- Men då säger Röda Korsets företrädare att det är flyktingarna som ska prioriteras. Det är alltid de som har det värst. Är det inte så?

- Både och! Globalt - ja. Men det är ju inte dom som kommer hit. Det är därför fullt rimligt att vi tar hand om våra egna i första hand.

- Det låter som att du sitter fast i ett vi-och-dom-tänkande.

- Ja. Vi är en grupp människor här och nu, som måste hjälpas åt. Vi har ett land tillsammans. Det är inget konstigare än att det finns hushållsgemenskaper och familjer.

Det som Kenneth var inne på, att det sker ett slöseri med kommunala medel kan illustreras med ett konkret exempel från Kävlinge, om flyktingsamordnaren som var så populär bland sina "kunder".

Det var en kvinna som suttit ett år på Hinseberg, därför att hon förskingrat några miljoner på Posten, där hon arbetat. Efter avtjänat straff utbildade hon sig till socionom (studierna påbörjades kanske under fängelsetiden) och hon fick praktik i Kävlinge kommun, som flyktingassistent.

Det gick bra, det visade sig att hon "hade god hand om flyktingar". Så hon fick fast tjänst. Och hon avancerade till flyktingsamordnare och fick två medhjälpare under sig.

Det började gå rykten om att allt inte stod rätt till och till slut gjorde revisorerna en granskning av hennes verksamhet.

- När dom öppnade hennes skåp rasade det ut en drös av lösa papper och kvitton. Det var kaos, det fanns ingensomhelst ordning på beslutsföring och journaler. Hon hade försnillat cirka 4 miljoner kronor för kommunen!

Redan befintlig bidragslagstiftning är generös, menar Kenneth, i vad en flykting har rätt till. Det finns dessutom tolkningsmöjligheter som ger möjligheter att tänja den. En generös handläggare kan ge väsentligt mer i bidrag än han/hon måste, utan att bryta mot lagen. I det här fallet var det fråga om 4 miljoner därutöver, i strid med lagen.

- Hon hade t ex beviljat 50.000 kronor till en person för ett bilinköp.

Vid rättegången undrade man hur detta kunde ha pågått så länge. De anvariga inom kommunen förklarade detta med att kvinnan varit så populär, flyktingarna hade stått i kö för att få komma till henne.

Kenneth har för sin del inte varit lika populär som handläggare. Vi ska snart komma till det.

Hur ska Folkviljan få genomslag för sina krav? Målet är, säger Kenneth, att bli en massrörelse:

- Det finns all anledning för människor att engagera sig. Ingen kommer ju undan konsekvenserna av den förda politiken.

- Men finns det något som tyder på att svensken har självbevarelsedrift?

- Där ligger ett problem. Freden och välfärden tycks ha demobiliserat och passiviserat svenska folket.

Uppenbart är att det gått trögare än väntat, att värva nya medlemmar till Folkviljan. Många svenskar är rädda, och de har knappast blivit mindre rädda genom medias agerande gentemot Folkviljan.

Detta är ett kapitel för sig:

Massmedia bojkottade den presskonferens som Folkviljan inbjöd till den 27 april. Ändå blev Folkviljan inom loppet av några veckor därefter "ökänd". Hur var detta möjligt?

En förklaring ligger i journalisten Eva Hernbäck,, som visade sig ha varit närvarande. Hon producerade en nidartikel på nyhetsplats i DN (se www.algonet.se/~milld: "Modern journalistik"!). En annan förklaring ligger i två polare till Eva - från Expo - som förgäves försökt tränga sig in på Folkviljans möte.

På uppgifter från Expo och Eva Hernbäck baserade övriga media sedan sina uppgifter. Ett drev drogs igång, där företrädare för ett antal organsationer spelade en aktiv roll. Det gällde framförallt Thomas Idergard från MUF och en yngling från Röda Korsets ungdomsförbund.

Folkviljan stämplades som "rasistisk" med mera. Vad grundades dessa anklagelser på? Det närmaste man kom var Expo-uppgiften att på mötet siktats individer med förflutet i BSS.

Drevet mynnade ut i krav på repressalier mot individer som medverkat på mötet:

• Sten Andersson borde lämna riksdagen och uteslutas ur moderaterna, tyckte MUF.

• Kajsa Ekholm-Friedman borde skiljas från sitt forskningsarbete, ansåg rödakorsungdomar. Kurdo Baksi (flykting undan förföljelse i Turkiet) tyckte att hon dessutom borde dras inför domstol.

• Kenneth Sandberg borde få sparken som SIV-handläggare, menade många. José Alberto Diaz (flykting undan förföljelse i Chile) var i AB t.o.m. inne på att de flesta svenskar borde får sparken (de som är "främlingsfientliga" och i sitt arbete har med människor att göra (www.algonet.se/~milld, De god-kända: "Tolerante Diaz"!)

De ståndpunkter och argument som Folkviljan fört fram förbigicks med tystnad.

Ett inslag i denna mediakampanj är av särskilt intresse - sändningen av TV-programmet "På din sida" i mitten av maj. Där skrevs förmodligen mediahistoria, genom journalisternas grova övertramp i behandlingen av Carl Johan Lidefelt, inbjuden företrädare för Folkviljan (se "På vems sida?"!).

Ordförande i en "rasistisk" organisation och samtidigt handläggare på Invandrarverket - var det lämpligt? Det var många som nu ville ha bort Kenneth Sandberg från hans arbete:

• Pierre Schori uttalade i riksdagen att "om en tjänsteman vid invandrarverket har rasistiska åsikter bör han eller hon överväga om det går att vara lojal mot arbetsgivaren." "Likaså är det rimligt att invandrarverket tar ställning till i vilken grad en sådan person tillåts ha kontakt med asylsökande."

• Generaldirektören för invandrarverket, Lena Häll-Eriksson uttalade sig i media att "det är klart olämpligt att människor med Kenneth Sandbergs uppfattningar arbetar hos oss".

• Kävlingepolitikern Claes Westerlund (som tappat 3 av 5 fp-mandat i kommunfullmäktige) anklagade Kenneth för att vara olämplig på sin tjänst. Till stöd för detta åberopade han ett fall med en bosnisk kvinna som gråtit efter ett förhör med Sandberg.

• Kenneths "generösa" kollegor på Invandrarverkets mottagningsenhet i Malmö ville också ha bort honom. De sammankallade ett möte i frågan med regionchefen, ett möte där Kenneth inte fick vara med.

Detta leder över till frågan om hur man arbetar på Invandrarverket och vad som är en SIV-handläggares uppgift.

På Invandrarverket i Malmö - Region Syd - finns nu tre enheter:

- asylenheten

- mottagningsenheten

- integrationsenheten.

Det är asylenheten som handhar frågor om uppehållstillstånd i Sverige.

Mottagningsenheten handhar sociala frågor och bidrag. Kenneth Sandberg arbetar på mottagningsenheten, men har ibland tjänstgjort även på asylenheten, som utredare.

I sitt arbete har Kenneth inte varit populär hos alla. Många asylanter har märkt hur han varit mer restriktiv än sina kollegor. Somliga har därigenom blivit missnöjda, och klagat. Det har hänt att klagomålen vidarebefordrats av hans kollegor och att han blivit inkallad till chefen.****

Detta väcker åtminstone två frågor:

1. Vad är en handläggares uppdrag på Invandrarverket - i vilken utsträckning har han/hon att

a) visa ansvar gentemot de skattebetalare som står för både hans/hennes lön och alla de bidrag som betalas ut?

b) göra "kunderna" nöjda?

2. Vad är det för människor som Kenneth har till arbetskamrater?

Frågorna hör ihop. Formellt är det inte mottagningsenheten som avgör vilka, och hur många, som får stanna i Sverige, men i praktiken har den betydelse - genom de signaler den sänt ut.

De som kommit hit har, säger Kenneth, mötts av ett så generöst spenderande, att de knappt kunna tro sina sinnen. De har kunnat ringa hem och berätta: "Det är sant!" Och snart har fler packat sina väskor, med destination Sverige.

Förklaringen till detta ligger i sammansättningen av personalen - som inte är något olycksfall i arbetet. Den är resultatet av en linje i rekryteringen:

- Det har varit en merit om vederbörande tycker det är "intressant att arbeta med människor, särskilt flyktingar". Ju flummigare, desto bättre!

Dessutom är en stor del av de anställda på mottagningsenheten själva invandrare.

- Verket ville väl föregå med gott exempel i att ge arbete åt invandrare.

Av svenskarna är många gifta, sambo och/eller har barn med invandrare.

Allt detta påverkar, menar Kenneth, synsätt och lojaliteter.

Det överdrivet generösa mottagandet får inte bara den ovannämnda effekten av att ge signaler för fler att söka sig till Sverige, den uppmuntrar också till kravfullhet. Man lär sig att det lönar sig att vara missnöjd och ständigt kräva mer.

Kenneth nämner ett exempel från 1992, då det kom extremt många asylsökande och mottagningsresurserna var överansträngda. Ett av de många ställen som togs i anspråk för att göras till flyktingförläggning var en attraktiv turistanläggning vid Byerum sandbad på norra Öland. För asylsökande var den dock inte attraktiv, den låg alltför långt från närmaste stad.

Så när en grupp asylsökande i Malmö skulle att sändas dit blev det en två dagars sittstrejk. De strejkande blidkades genom att en särskild "shopping"-busslinje upprättades mellan förläggningen och Borgholm.

När Byerum-anläggningen senare skulle återgå till att användas som turistanläggning var den så nedsliten, att den först måste totalrenoveras. Ett alls inte ovanligt fenomen. Och flatheten från de ansvariga kunde i sådana sammanhang vara total.

Kenneth berättar om en jugoslavisk familj som efter utflyttning lämnade efter sig ett rum där möbler och det mesta var helt förstört, det handlade om systematisk vandalisering. Kenneth försökte utverka att de skulle bli på något sätt skadeståndskyldiga, men det hela rann ut i sanden. Ingen chef ville ta i detta.

Man kan ju fråga sig, vad det är för människor som beter sig på detta sätt, vad det är för några som kommer hit. Kenneth menar att det handlar om ett snett urval, inte något representativt urval av människor från respektive land. Än mindre är det vanligen fråga om några idealister och förkämpar för demokrati.

Kenneth menar att de ofta är personer som är vana att ta för sig, mer inställda på att ta än att ge.

Det är svårt att få asylinstitutionen att fungera i praktiken som den är tänkt. Den är ju till för förföljda och skyddsbehövande. Sedan möjligheterna till arbetskraftsinvandring minskat, med införandet av den "reglerade invandringen", försöker många istället utnyttja asylinstitutionen för att baxa sig in i Sverige.

Här finns organisation - människosmugglingen omsätter stora belopp. Och svenska skattebetalare är delvis med och finansierar redan hitresan! Somliga reser på kredit och betalar organisatörerna i efterhand, genom delar av de bidrag som de får när de anlänt.

Organisatörerna förser sina kunder med inte bara biljetter, passhandlingar och färdväg, de får också en historia att dra vid asylförhör. Som handläggare går man, berättar Kenneth, till en början på många sådana uppdiktade historier. Men när men för 10:e eller 50:e gånger hör samma historia, då blir man misstrogen.

Plötsligt kan en ny typ av historia bli väldigt vanlig. Då har det utgått nya direktiv. Organisatörerna får naturligtvis veta vilka varianter som fungerar.

Allmänt gäller att förstöra eller gömma undan sina passhandlingar. Detta för att kunna dölja sin identitet och/eller sin färdväg. Därmed försvåras återsändande till hemlandet, men också tillämpning av första-asyllandsprincipen.

Ett annat påtryckningsinstrument kan vara gråt. Även om tårar givetvis också kan vara äkta, när man inte får vad man önskar.

Men en PUT-sökande behöver inte ge upp efter ett avslag. Det finns en hel trafikkarusell av ytterligare vägar att sedan pröva - till stor del möjliggjorda genom de svenska mycket höga kraven på rättssäkerhet.

Kenneth anger några av dessa vägar:

1. Överklaga till UN (utlänningsnämnden).

2. Lägga in en NUT (ny ansökan)

- Den går att lägga in i princip hur många gånger som helst. De två fäderna i familjen Sincari/Gümüscü lade in NUT 11 respektive 12 gånger!

Detta förlänger vistelsetiden i Sverige och kan skapa skäl till PUT som från början inte fanns: man börjar må dåligt eller barnen har hunnit rota sig.

3. Gå under jorden, gömma sig

Som ovan.

4. Koppla in massmedia

Journalister har visat sig redo att ofta utföra rena beställningjobb - presentera ensidigt vinklade framställningar, helt enligt önskemål.

5. Gifta sig med en svensk

6. Få barn med en svensk, eller en invandrare med PUT

7. Försvinna och dyka upp med ny identitet, börja om

8. Skaffa sig asylskäl i efterhand, från Sverige.

Detta kan ske genom att man konverterar från islam.

Kenneth känner till också en annan variant:

- Det var en iranier som, efter avslag från SIV, deltog i demonstrationer i Sverige. Han gick där under en banderoll, riktad mot mullorna i Teheran. Detta filmades, förmodligen av kamrater till honom, och videokasetten skickades till ambassaden. Utlänningsnämnden blev sedan tvungen att låta honom få PUT och flyktingstatus!

Svårigheterna för Sverige att värja sig illustreras också av de bosnier som nu kommer från Tyskland. Dessa skulle ha kunnat direktavvisas vid gränsen - om det hade funnits en fungerande gränskontroll. Men så är alltså inte fallet.

När de väl är här kommer vi inte undan. Varje ärende måste prövas, och här går Sverige efter andra kriterier än Tyskland:

- Tyskland skickar tillbaka bosnier, även om de tills vidare tvingas bo några mil från den ort där de tidigare haft sin bostad. Vi skickar tillbaka, bara om de kan bo där de tidigare har bott.

Kenneth tycker att detta är inkonsekvent:

- Många norrlänningar har ju tvingats flytta långa avstånd inom Sverige.

Den bristande gränskontrollen har samband med Schengenavtalet, men också med besparingsambitioner. När staten ska minska sina utgifter blir det nedskärningar hos bl a polis och tull. Kenneth har invändningar:

- Det är ingen besparing! En barnfamilj som illegalt passerar gränsen kan betyda en kostnad för skattebetalarna på bortåt en miljon om året. En effektiv gränskontroll skulle vara lönsam för samhället.

Svensk flyktingpolitik är, anser Kenneth, i grunden osolidarisk:

- Vi har dränerat andra länder på ofta friska, unga och välutbildade människor. Deras arbetsinsatser skulle ha behövts på hemmaplan.

För att nu i möjligaste mån reparera den skada som vi bidragit till bör återvandringsprogram skapas, helst kopplat till biståndsinsatser.

Som Kenneth ser saken kan det skapa komplikationer att bosnier eller somalier skickas tillbaka med stora summor pengar:

- Först lämnade dessa människor sina landsmän i sticket när de hade det svårt. Sedan kommer de tillbaka välgödda, med renoverade tänder och pengastarka. Det är klart att det är lika med motsättningar.

- Absurt nog har svensk asylpolitik skapat ytterligare problem, nämligen konflikten mellan "kvarstannarna" och "svikarna", som lockats till Sverige.

Samtidigt inser Kenneth att det är nödvändigt med ett visst återvandringsbidrag. Hans förslag är dock att detta individanknutna bidrag kompletteras med ett lika stort bidrag till den kommun, dit individen kommer. Därigenom kan friktioner motverkas.

Kenneth Sandberg ser allvarligt på situationen i Sverige, han menar att mycket av våra ekonomiska och sociala problem är kopplat till den förda flykting- och invandringspolitiken.

- Det handlar om att försöka rädda den svenska modellen, med trygghet för alla medborgare.

- Får vi inte en ändring av politiken på det här området, då tar det stopp först när inga längre vill komma hit. Först när det har blivit lika jävligt här som där, när också Sverige förvandlats till ett samhälle av kaos, misär och laglöshet.

Detta är bakgrunden till Kenneths engagemang i organisationen "Folkviljan och massinvandringen".