Lars Jansson:

SvD-artikel

Lars Jansson fick den 21/8 2002 nedanstående debattinlägg publicerat i Svenska Dagbladet

VAD KOSTAR INVANDRINGEN?

Sverige får anses höra till de stora invandringsländerna i den västliga världen. Sverige konkurrerar med Frankrike om fjärde platsen efter Australien, Schweiz och Kanada. Det finns skäl att studera de ekonomiska konsekvenserna.
Flyktinginvandringen har blivit en förtäckt arbetskraftsinvandring. Högst tio procent av alla som fått stanna har haft asylskäl och är således flyktingar. Människosmugglare har varit ledande i att missbruka flyktingkonventionen. Därför har man i Norge och Finland nästan upphört att bevilja asyl.

Även i Sverige har politikerna haft chansen att göra människosmugglarna arbetslösa, men de har inte tagit den.

Invandrarbefolkningen i arbetsför ålder ökade under 1990-talet med 350 000 personer netto efter utvandring. Sedan uppgången i konjunkturen 1997/98 har sysselsättningen ökat med 270 000 fram till maj 2002. Arbetsmarknaden har tillförts fler arbetskrafter genom invandring än det finns nya jobb.

Riksdagen har beslutat att välfärden ska vara solidariskt finansierad. Vid beräkning av invandringens kostnader har denna princip fått styra vad som ska ingå i en långsiktig kalkyl. Invandrarna deltar i finansieringen utan att deras skatteinbetalningar är öronmärkta.

Sverige beviljar nästan uteslutande permanenta uppehållstillstånd med omedelbar tillgång till den svenska välfärden. Ingen karenstid som i många andra länder.

För att riksdagen ska kunna föra en saklig debatt om prioriteringar måste även kalkylen över invandringen vara fullständig och inte ges en partiell karaktär med utelämnande av vissa kostnader, som är det vanliga i Sverige och USA.

Invandringens kostnader uppgick enligt mina beräkningar 1999 till 267 miljarder kronor. Kostnaderna fördelas så här:
1. Centrala samhällsfunktioner, 32 mdr
2. Offentlig konsumtion, 123 mdr
3. Transfereringar, 84 mdr
4. Inkomstförluster, 28 mdr

Underlaget är i huvudsak boksluten från kommuner och staten.

Centrala samhällsfunktioner omfattar kostnader för rikets centrala ledning och nettoräntan på statsskulden.

Exempel på offentlig konsumtion är skola, sjukvård och rättsväsende.

Transfereringar till hushåll är t ex a-kassa, sjukpenning och pensioner, men även vissa subventioner till statliga och privata organisationer.

Inkomstförlusterna avser bortfall av inkomster i den offentliga sektorn på grund av att många arbetsföra invandrare ej deltar i produktionen.

Kostnaden för invandringen uppgår till ungefär en fjärdedel av vad hela den offentliga sektorn kostar. Den är försiktigt beräknad.

1990 uppgick kostnaden för invandringen till 100 mdr. Den starka ökningen under nio år upp till 267 mdr beror bland annat på att vi har en kostsam välfärd, som även invandrarna får del av.

Därtill kommer ökningen av invandringen, den låga sysselsättningsgraden (55 procent år 2000 för utrikes födda, 20-64 år eller 45 procent om man mäter från 16 år, SCB/RAMS) samt ökade sociala kostnader (brottslighet, sjukfrånvaro och förtidspensioner är mycket högre bland utrikes födda än hos svenskar, BRÅ och RFV). Minst 330 000 saknade år 2000 arbete.

Invandringskostnaden ökade årligen med 11 procent under hela 1990-talet. Det är nästan tre gånger så mycket som ökningen för hela den offentliga sektorn, 3,8 procent.

Här framträder en huvudorsak till att välfärden kommit på fallrepet. Den andel av BNP som togs i anspråk för invandringen har nästan fördubblats från 7 till 13,5 procent. Invandringen kostar 18 gånger mer per år än utvecklingsbiståndet, som riksdagen brukar diskutera.

De ökade finansieringskraven har riksdagarna löst genom att höja skattekvoten från 48 till 54 procent, genom nedskärningar i välfärden och i offentliga pensioner samt genom ökad upplåning. Av hela resursökningen till den offentliga sektorn (324 mdr under decenniet) användes 51 procent för att finansiera invandringen. Om kostnadsökningen hade begränsats till 3 procent årligen i stället för 11, skulle skattekvoten ha kunnat behållas på 48 procent.
I tider med brist på arbetskraft har invandrarna haft stor betydelse för näringslivets utveckling, bl a genom deras länderkompetens. Bosnier har bidragit till att främja företagsutvecklingen i småföretagsområdena i Småland.

Om sysselsättningsgraden kunde ökas skulle det betyda åtskilliga nya miljarder i statskassan. I forskning och utbildning har gränsöverskridande utbyten varit en fördel för Sverige. Många invandrare har genom att starta egna företag bidragit till att öka sysselsättningen.

Ändå är det något som fattas för att dynamiska effekter av invandringen ska få större betydelse.

En indikation är att 74 procent av hela invandrarbefolkningen får sin service och utkomst genom skattefinansiering. Invandrarna betalade knappt 11 procent (117 mdr 1999) i skatter trots en befolkningsandel på drygt 20 procent.

Det beror bl a på att deras bidrag till BNP per invandrare inte utgör mer än 57 procent av genomsnittet för hela befolkningen. Sverige har brist på arbete och på grund av en för stor invandring överskott på arbetskraft.
Därför bör Sverige besluta om undantag från fri rörlighet av arbetskraft från tio östländer. Det är i invandringspolitiken och ej i integrationspolitiken som problemlösningarna bör sökas. En orsak till att Sverige ligger på 17:e plats i välfärdsligan är just den omåttligt generösa invandringspolitiken.

Lars Jansson
universitetslektor i företagsekonomi

Utkom i juni i år med boken "Mångkultur eller välfärd"?)