Thomas Wetterberg hade ju ett inlägg i Arbetet Nyheterna om den fackliga organisationen JUSEK och dess svek mot sin medlem Kenneth Sandberg.
Juseks ordförande, Madeleine Leijonhufvud, har därvid svarat:
"Om Jusek skulle försvara Sandbergs rätt att få vara anställd vid Invandrarverket trots att han aktivt verkar för antidemokratiska åtgärder just på detta område skulle vi således inte längre vara förtjänta av det goda anseende vi idag besitter."
Återigen ett exempel på nyspråk. För Leijonhufvud - och de kretsar, där hon vill ha gott anseende - är det uppenbarligen odemokratiskt att låta folkets vilja slå igenom inom invandringspolitiken.
Egentligen står etablissemanget här inför ett dilemma. Å ena sidan vill man driva en viss politik, trots att den saknar folkligt stöd. Å andra sidan vill man kunna tillgodoräkna sig den positiva valören av ordet "demokratisk".
Ur detta dilemma tar man sig genom att helt sonika ge ordet "demokratisk" en ny innebörd.
Statsminister Göran Persson ingrep nyligen för att ta regionalpolitiker i Skåne s.a.s. "i örat".
Det handlade om det nya länsparlamentet och om partiet Skånes Väl, som såg ut att där få en vågmästarroll. Uppenbarligen stod Folkpartiet och Kristdemokraterna i Skåne i begrepp att förhandla med Skånes Väl - så som som brukligt är i parlamentariska sammanhang, när man försöker forma majoriteter.
Med Perssons synsätt var Skånes Väl inte "demokratiskt rumsrent", eftersom partiet förespråkar en restriktiv invandringspolitik. Därför bör alla andra partier isolera Skånes Väl. (nivå 1)
Men om partierna regionalt inte själva inser vad situationen kräver, då måste partiledningarna i Stockholm ingripa. (nivå 2)
Och för att vara säker på att dessa begriper skrider statsministern själv till aktion. (nivå 3)
Det är tydligt, att Sverige har en statsminister som tar ansvar för hela landet...
I samband med Anders Sundströms avhopp från socialministerposten gavs en interiör över hur arbetet numera går till i regeringskretsen.
Tidigare hade ministrarna mer självständighet, gavs ett visst manöverutrymme inom sitt departement. De fick t ex själva utse sina närmaste medarbetare.
Nu har skett en centralisering. Ministrarna får sig medarbetare tilldelade av Persson. Och bakom Persson står unge Per Nuder. Det är han som i praktiken utövar denna makt.
Det är knappast en överdrift att säga att regeringen Perssons politik präglats av ryckighet. Gång på gång har förslag lagts, för att sedan revideras eller helt dras tillbaka. Det är i och för sig hedervärt att inse om man gjort fel, och att kunna ändra sig, men här har det blivit ett mönster. Bättre är att från början tänka igenom sina förslag.
Andra förslag har genomförts, och med förödande konsekvenser. Ett praktexempel på detta är nedskärningarna av civilanställda inom polisen, varpå uniformerade poliser får sköta exempelvis passkontroller vid Arlanda, med en samtidigt både dyrare och mycket sämre kontroll som konsekvens.
Hur kommer sig detta? Vad ligger bakom denna ryckighet och denna ogenomtänkta politik? En faktor kan vara - som avgångne Sundström påpekade - att Persson stuvar om alltför drastiskt på ministerposterna. Det gör att många ministrar är nya och oerfarna inom sina områden, de kan inte frågorna. Det ger dem också en svagare position gentemot Persson och hans Nuder.
Om denna centralisering av makten hade lett till en klokare politik och effektivare förvaltning funnes åtminstone ett argument till dess förmån, men så är alltså inte fallet.
I fredags hade Dagens Nyheter en helsida om Kenneth Sandberg och Folkviljan. Budskapet var att det är skumt, om inte direkt odemokratiskt och oetiskt, av medborgare med invandringskritisk inställning att försöka arbeta politiskt för att få gehör för sina åsikter.
Innehållsmässigt var det en tunn artikel. Det faktum att den ändå tilldelades en helsida i DN tyder på att journalisterna bakom den hade god kontakt med maktens män.
En av dem - Ingrid Carlberg - är också gift med Per Nuder.
Ett aktuellt exempel på regeringen Perssons politik är Personuppgiftslagen - PUL. Den som allmänt förbjuder nämnande av personers namn på Internet.
Yttrandefrihet och IT-teknik är fint, och där tar regeringsföreträdare gärna vackra ord i sin mun. Samtidigt har man ett intresse av att undgå yttrandefrihetens konsekvenser, nämligen att riskera drabbas av en kritik som når ut till många medborgare.
Officiellt motiveras PUL med behovet av att värna individers "integritet", men anför inga konkreta exempel som visar på detta behov - av en så drastisk inskränkning av yttrandefriheten.
Parallellt med detta har anförts ett annat motiv, nämligen att svenska personuppgifter inte får spridas i andra länder. Men journalister ska ju alltjämt få nämna namn - fungerar Internet mindre gränslöst för dem?
Datainspektions chef hsr försökt gömma sig bakom andra EU-länder. Hon gjorde gällande att inga undantag kan göras för Sverige. I själva verket - visar det sig - är Sverige unikt just genom sin fundamentalistiska tolkning av EU-direktiven. Inget annat land har gjort en sådan tolkning.
Var det fråga om ett olycksfall i arbetet, var det bara så att våra översättare brast i omdöme? Eller handlar det om en bestämd politisk viljeinriktning hos social"demokratin" och regeringen Persson?
Röstsiffrorna vid omröstningen i riksdagen tyder på det senare.
Till fallet Sandberg - avskedad från Invandrarverket pga sina politiska åsikter - finns ett direkt parallellfall i Halmstad. Det gäller Bo Hofvander, som plötsligt fått sparken från sin anställning på PRO, efter att man fått klart för sig att han var engagerad i Folkviljan.
I fallet Hofvander har dock hans fackliga organisation - HTF - ställt upp för honom. Och för de ansvariga på PRO ser det illa ut. Mer om detta senare.
