Till
Sofie Wiklund
Dala-DemokratenI dagens ledare berör du ett ämne som länge intresserat mig: Sveriges invandrings- och flyktingpolitik.
Vad som också alltid har intresserat mig är att försöka få fakta rätt. I din artikel skriver du att 18.000 asylsökande barn utan föräldrar med sig på resan beräknas komma i år. Det måste vara tilltaget i överkant. Var det inte fråga om knappt 1.300 så sent som för två år sedan, 2007?
Nåväl jag har skrivit ett svar på artikeln, som jag hoppas kan bli publicerat på någon form av insändar- eller debattutrymme i tidningen.
mvh
Jan Milld(september 2009)
Inlägget togs inte in, ej heller infördes någon rättelse av den felaktiga sakuppgiften:
MÅNGA FRÅGOR BLIR DET
För andra gången på kort tid skriver Sofie Wiklund om "ensamkommande flyktingbarn". Ett nyckelbegrepp för henne är "ansvar". Rubriken löd: "Kommunerna måste ta ansvar för flyktingbarnen".
Beteckningen av dessa utlänningar kan ifrågasättas i åtminstone tre avseenden:
1. "Ensamkommande"
Vem har finansierat deras flygresa? Är det inte fråga om en investering, där barnen ska fungera som ankare? Har inte hittillsvarande erfarenheter visat just detta, att snart efter att dessa utlänningar fått sitt PUT (permanenta uppehållstillstånd) i vårt land anländer personer som uppger sig vara deras föräldrar. Och man vill återförenas.
I Sverige.2. "Flyktingar"
Det är knappast fråga om personer som flyr undan politisk förföljelse. Istället är det personer som söker ett bättre liv.
3. "Barn"
Påfallande ofta rör det sig om unga män med kraftig skäggväxt. De skulle lika gärna kunna vara över 18 år, som under. Hur gamla de faktiskt är blir svårt att fastställa då de i normalfallet har gömt undan sina id-handlingar.
Detta senare gör också, eftersom DNA-tester inte tillåts, att man inte kan veta om de faktiskt är släkt med dem som sedan dyker upp som föräldrar.
Enligt Wiklund är tillvaron eländig för dessa unga män i Sverige. Samtidigt uppger hon att antalet ökar kraftigt jämfört med tidigare år. Hur går det ihop?
Hon framhåller också att Sverige får kritik från FN-håll. Men hur många sådana personer kommer till våra nordiska grannländer? Väsentligt färre!
Om kommuner tvekar att - trots ersättningar från staten på en halv miljon kronor eller mer - ta emot fler "ensamkommande flyktingbarn", vad beror det på?
Förklaringen kan ligga i att kommunledningarna känner just ansvar - ansvar gentemot kommunens egna invånare!
Se vidare: