"De kände sig kränkta"

Får en svensk känna sig kränkt? Det är osäkert.

Klart är däremot en assyrier/syrian får göra det. Om företrädare för en sådan etnisk grupp hävdar att någon/några inom gruppen känner sig kränkta, då kan saker hända. Som i "fallet" med läraren Jonas Linderholm i Täljegymnasiet, Södertälje. Denne hade hävdat gentemot syrianer/assyrier avvikande uppfattningar kring historia.

Nu hotas han med avsked som lärare.

I Finanstidningen den 31/5 -00 ger Linderholm sin bild:

"Det har sina risker att försöka forska i en minoritetsgrupps historia. Speciellt om man arbetar i Södertälje och det rör assyrier. Jag skrev en uppsats om det för assyrierna centrala året 1915, då turkarna påstås ha begått folkmord på en halv miljon av dem. Jag fann att antalet assyrier i området (inklusive syrianerna som dagens assyrier räknar in i leden) ganska samstämmigt uppskattades till drygt två hundra tusen år 1914, såväl av de osmanska myndigheterna som utomstående bedömare (missionärer, brittiska och franska diplomater). En halv miljon döda blir då absurt."

"Att i sak sabla ned min uppsats lyckades inte. Den 26 januari sände det assyriska ungdomsförbundets ordförande, Ilhan Debasso i Jönköping, ett e-mail till ordföranden i assyriska riksförbundet, riksdagsmannen Yilmaz Kerimo, s, i vilket han skriver att det är meningslöst att debattera med mig, varför det är dags att byta strategi och 'löpa linan ut' - se till att få mig avskedad. Debasso anser att jag är "anti-assyrisk/syriansk" (jämför antisemitisk) och ständigt kränker mina assyrisk/syrianska elever. Kerimo vidarebefordrade mejlet till partikamraten och kommunalrådet Annica Dahl, Södertälje, som sände det vidare till Bildningsnämndens ordförande Bo Östlund, s, som sände det till förvaltningschefen Örjan Brinkman. Allt detta tog en timma och fyrtioen minuter. Skuldfrågan var i detta skede redan avklarad, Brinkmans internutredning var pro forma."

Någon vecka senare har Linderholm blivit ett "fall". I media uttalade sig Bildningsnämndens ordförande om att disciplinära åtgärder kan komma att vidtas:

"När jag den 6 mars äntligen fick ta del av det underlag som låg till grund för beslutet att inleda förhandlingar i syfte att avskeda eller omplacera mig så visar det sig innehålla Debassos mejl, en skrivelse där fem olika assyriska och syrianska föreningar hävdar att jag dagligen kränker deras tonåringar i min undervisning genom att jag inte delar gruppens historiesyn, två privatbrev jag har skrivit till företrädare för assyrierna och min uppsats. Ingen av handlingarna var märkligt nog diarieförd, men jag gissar att de har blivit det. Den som är intresserad av min uppsats kan kostnadsfritt rekvirera en kopia från Bildningsförvaltningen.

Den 6 mars träffar jag också förvaltningschefen Brinkman, som förklarar att han är totalt ointresserad av sakfrågan (vad som hände 1915), för här handlar det om kränkta elever. Sex veckor senare deltar han på en assyrisk konferens i Stockholm där huvudnumret är en 95-årig man (enligt RSV:s registerenhet född 1913) som i detalj återgav minnen från nämnda folkmord."

Därefter kallades Jonas Linderholms fackliga organisation till förhandling på förvaltningen. Anklagelsepunkterna löd:

"1) Jag har i ett av privatbreven undertecknat med Jonas Linderholm, *Täljegymnasiet*, vilket kan tolkas som att jag representerade hela skolan.

2) I det andra privatbrevet lämnar jag ut faxnumret till skolans personalrum.

3) Jag har fått hjälp att låna böcker av skolans bibliotekarie.

4) Jag har använt personalrummets fax privat (faxet ifråga var visserligen författat av mig men det visade sig vara avsänt från Sveriges Riksdag, vilket förtog lite av tyngden i anklagelsen). Advokaten hävdade att "Linderholm använt skolan som bas för sin verksamhet". Dessutom hade jag

5) kränkt elever (hur eller vilka elever sades inte)."

Kommunen och de assyriska företrädarna gick lite i otakt, konstaterar Linderholm:

"För assyrierna bestod kränkningen i att jag inte delade deras syn på historien, medan kommunen inte gärna kunde sätta sig över den grundlagsstadgade åsikts- och yttrandefriheten. Kommunen behövde en konkret kränkning och assyrierna var oförmögna att leverera något exempel. Att jag för några år sedan hade bett två 16-åriga bosniska, muslimska flyktingflickor på skolan att prata i en klass som var mer än lovligt "islamofobisk" gick förstås inte, trots att de då anmälde mig till Diskrimineringsombudsmannen (för att utan förvarning ha utsatt assyriska elever för muslimer).

Vad kommunen hade var en liten skrivning i satslära som jag hade förelagt en sällsynt stökig klass i november 1999. Den var utformad som en satirisk saga om en lycklig svensk-assyrisk familj som sysselsatte sig med att vandalisera sitt eget hem. Udden var riktad mot skadegörelsen på skolan. Stycket lästes upp av nämndordförande Östlund på arbetarkommunen och alla blev hemskt indignerade. Så efter att Dagens Nyheter tagit upp historien den 11 maj och Östlund förklarat att "barn inte förstår ironi" blev han intervjuad i ett ungdomsprogram i P3. Intervjuaren fick honom att hålla med om att min saga var rasistisk och uppmanade till våld och förstörelse, att 18-/19-åringar är oförstörda barn samt att han själv inte förstod ironi.

Samma dag som Östlund klädde av sig i radio publicerade LT ett "försoningsbrev" från de fem assyriska och syrianska föreningarna. Där heter det att jag själv har förklarat mig olämplig som lärare och därför borde lämna min tjänst eller be om ursäkt."

"Och där är vi nu. Hur ska kommunens politiker för väljarna förklara att de trots 60 miljoner back har råd att köpa ut en kvalificerad lärare för i runda slängar 1 miljon samtidigt som skolorna har svårt att rekrytera behöriga lärare? Två av Täljegymnasiets sistaårselever har redan fått läsårsförordnande på grundskolan, en av dem i tyska, ett språk han inte läst på gymnasiet."


Finanstidningens avgående kulturredaktör, Knut Carlqvist, kommenterar:

"...Jonas Linderholm... är kanske en besvärlig lärare, i synnerhet ur skolpolitikers synvinkel. Men jag känner igen hans desperation över alla dessa så kallade beslutsfattare som ängsligt sneglar åt alla håll för att få veta vad som är rätt och slutar med att tillmötesgå rena stollerier, bara för att det är enklast så. Det faller dem aldrig in att ta reda på hur det är. Samhällen byggs visserligen på konsensus, men konsensus betyder att man är någotsånär överens om hur verkligheten ser ut. Det förutsätter meningsbrytningar och åsiktsfrihet. Konsensus är inte att vara till lags."


 Se vidare:

När minoriteter får styra