image
image
image
image
Blågula FRÅGOR, nr 3/95:

 

Står Vänsterpartiet till vänster?

A. Vad innebär det, allmänt, att stå politiskt "till vänster"?

Vad jag förknippar med begreppet "vänster" är framförallt tre målsättningar:

Demokrati,

Jämlikhet och

Solidaritet.

Demokrati - det rymmer två sidor. Dels handlar det om att utgå från folkets intressen och att ta hänsyn till folkviljan. Dels handlar det om att medborgarna ska ha möjlighet att komma till tals - och ha tillgång till information.

Jämlikhet - det betyder att i samhället får inte finnas djupa klassklyftor. Skillnaderna får inte bli för stora, socio-kulturellt och ekonomiskt. Det räcker alltså inte med någon allmän principiell deklaration, om att alla människor har "lika värde".

Solidaritet - det handlar om att ställa upp för varandra. Man kan agera efter annat än bara sitt omedelbara egenintresse. I botten finns dock en tanke om ömsesidighet - nästa gång kan man själv behöva hjälp.

B. Vad innebär det att stå till vänster i flyktingpolitiken?

I linje med ovanstående ger sig svaret självt:

1.

Folkmajoritetens uppfattning ska respekteras. Medborgarna måste få tillgång till relevanta fakta i ämnet. De måste också få yttra sig fritt i frågan, och kunna påverka varandra. Oriktiga fakta eller dåliga argument ska bemötas sakligt - dvs med motfakta och motargument, inte med vare sig tillmälen, hot eller repressalier.

2.

Man måste motverka en invandring som genom sin omfattning och sammansättning gör att vi får en ny underklass i Sverige. Man måste också ta hänsyn till utsatta grupper av svenskar - de kan drabbas dubbelt genom en oreglerad invandring. Dels kan det uppstå en lönepress, dels blir det ökade offentliga utgifter och konkurrens om begränsade resurser.

3.

Den solidaritet Sverige presterar gentemot asylsökande måste kunna möta ett visst gensvar. Ett minimum är att de som blir föremål för solidariteten inte svarar med olika typer av negativt beteende, t ex butiksstölder.

C. Vad innebär Vänsterpartiets politik?

I nr 4/94 publicerades en 8-sidig artikel av Anita Nordin i "Socialistisk Debatt", Vänsterpartiets teoretiska tidskrift. "Den (s)venska flykten från flyktingarna" löd rubriken, och artikeln speglar vänsterpartisternas tänkande i flyktingpolitiken.

Genomgående är den ekonomiska lättsinnigheten. Man ser inga dilemman och inga egentliga problem ­ annat än de männisor som inte hänger med på vp-politiken. Nordin kritiserar således Riksrevisionsverket för att i sin granskning av asylmottagningen ha lagt tonvikt vid "statsfinansiella aspekter". Invandrarminister Blomberg sägs stå för en "konjunkturanpassad solidaritet" när han vill ta hänsyn till ekonomiska realiteter.

Hon jämför också med afrikanska länder och finner att vi tagit emot för få flyktingar. Sverige har tagit emot fler asylsökande än något annat västland, ändå är det inte nog. Aldrig är det nog.

Den grupp som mer än någon annan får betala för vp-politiken är svenska arbetare. Ändå har just detta parti alltsedan sitt bildande 1917 haft som ambition att vara arbetarklassens främsta banérförare. Förvisso paradoxalt - men hur är detta möjligt? Jag kan se två delförklaringar.

FÖR DET FÖRSTA finns inte många arbetare inom vp. Partiet bärs upp av människor ur medelklassen. Alltså anlägger partiet ett medelklass-perspektiv på tillvaron, förmår inte identifiera sig med svenska arbetare.

Avståndet gör att man får en idealiserad bild av arbetare, precis som av asylsökande. När arbetarna då inte visar den ädelhet och generositet som man förväntar sig, då får man ett problem: hur förklara detta? "Okunnighet. Rädslor och fobier", blir antagligen diagnosen (I Sovjetunionen placerade man mycket riktigt åsiktsavvikare på mentalsjukhus).

FÖR DET ANDRA tänker man bort målkonflikten, vägrar erkänna motsättningen mellan asylsökande utlänningars och svenska arbetares intressen. Vänsterpartiet vill stå på bådas sida, kräver både - och. Mer åt alla!

Resurserna är nämligen obegränsade. Sverige är ett rikt land, industrin går på högvarv och kapitalägarna gör som Joakim von Anka - de badar i pengar.

I och för sig kan ligga mycket i detta, men vp:s grundläggande tankefel är att de förväxlar ett tänkt/önskat tillstånd med ett faktiskt tillstånd. Så länge dessa pengar inte kan dras in till statskassan och finansiera flyktingmottagningen (med följdkostnader) blir det ju i praktiken från annat håll som dessa pengar tas.

Vad som nu händer är att vi skuldsätter oss som nation, lånar en halv miljard kronor om dagen - för löpande konsumtion! Den dag vi inte får låna mer, vad händer då?

Jo, det blir stopp för kommunernas utbetalningar av socialbidrag.

Offentligt anställda får kanske nöja sig med lön varannan månad.

Eller sjukhus och skolor får slå igen, kollektivtrafiken slutar rulla.

Vänsterpolitik?

Jan Milld




image


 
image
 
 
image