A. Vad innebär det, allmänt,
att stå politiskt "till vänster"?
Vad jag förknippar med begreppet "vänster"
är framförallt tre målsättningar:
Demokrati,
Jämlikhet och
Solidaritet.
Demokrati - det rymmer två sidor. Dels handlar det om att utgå
från folkets intressen och att ta hänsyn till folkviljan. Dels
handlar det om att medborgarna ska ha möjlighet att komma till tals
- och ha tillgång till information.
Jämlikhet - det betyder att i samhället får inte finnas
djupa klassklyftor. Skillnaderna får inte bli för stora, socio-kulturellt
och ekonomiskt. Det räcker alltså inte med någon allmän
principiell deklaration, om att alla människor har "lika värde".
Solidaritet - det handlar om att ställa upp för varandra. Man
kan agera efter annat än bara sitt omedelbara egenintresse. I botten
finns dock en tanke om ömsesidighet - nästa gång kan man
själv behöva hjälp.
B. Vad innebär det att stå
till vänster i flyktingpolitiken?
I linje med ovanstående ger sig svaret
självt:
1.
Folkmajoritetens uppfattning ska respekteras.
Medborgarna måste få tillgång till relevanta fakta i ämnet.
De måste också få yttra sig fritt i frågan, och
kunna påverka varandra. Oriktiga fakta eller dåliga argument
ska bemötas sakligt - dvs med motfakta och motargument, inte med vare
sig tillmälen, hot eller repressalier.
2.
Man måste motverka en invandring som
genom sin omfattning och sammansättning gör att vi får en
ny underklass i Sverige. Man måste också ta hänsyn till
utsatta grupper av svenskar - de kan drabbas dubbelt genom en oreglerad
invandring. Dels kan det uppstå en lönepress, dels blir det ökade
offentliga utgifter och konkurrens om begränsade resurser.
3.
Den solidaritet Sverige presterar gentemot
asylsökande måste kunna möta ett visst gensvar. Ett minimum
är att de som blir föremål för solidariteten inte svarar
med olika typer av negativt beteende, t ex butiksstölder.
C. Vad innebär Vänsterpartiets
politik?
I nr 4/94 publicerades en 8-sidig artikel
av Anita Nordin i "Socialistisk Debatt", Vänsterpartiets
teoretiska tidskrift. "Den (s)venska flykten från flyktingarna" löd rubriken, och artikeln speglar vänsterpartisternas tänkande
i flyktingpolitiken.
Genomgående är den ekonomiska
lättsinnigheten. Man ser inga dilemman och inga egentliga problem
annat än de männisor som inte hänger med på vp-politiken.
Nordin kritiserar således Riksrevisionsverket för att i sin granskning
av asylmottagningen ha lagt tonvikt vid "statsfinansiella aspekter".
Invandrarminister Blomberg sägs stå för en "konjunkturanpassad
solidaritet" när han vill ta hänsyn till ekonomiska realiteter.
Hon jämför också med afrikanska
länder och finner att vi tagit emot för få flyktingar. Sverige
har tagit emot fler asylsökande än något annat västland,
ändå är det inte nog. Aldrig är det nog.
Den grupp som mer än någon annan
får betala för vp-politiken är svenska arbetare. Ändå
har just detta parti alltsedan sitt bildande 1917 haft som ambition att
vara arbetarklassens främsta banérförare. Förvisso
paradoxalt - men hur är detta möjligt? Jag kan se två delförklaringar.
FÖR DET FÖRSTA finns inte många
arbetare inom vp. Partiet bärs upp av människor ur medelklassen.
Alltså anlägger partiet ett medelklass-perspektiv på tillvaron,
förmår inte identifiera sig med svenska arbetare.
Avståndet gör att man får
en idealiserad bild av arbetare, precis som av asylsökande. När
arbetarna då inte visar den ädelhet och generositet som man förväntar
sig, då får man ett problem: hur förklara detta? "Okunnighet.
Rädslor och fobier", blir antagligen diagnosen (I Sovjetunionen placerade man mycket
riktigt åsiktsavvikare på mentalsjukhus).
FÖR DET ANDRA tänker man bort
målkonflikten, vägrar erkänna motsättningen mellan
asylsökande utlänningars och svenska arbetares intressen. Vänsterpartiet
vill stå på bådas sida, kräver både - och.
Mer åt alla!
Resurserna är nämligen obegränsade.
Sverige är ett rikt land, industrin går på högvarv
och kapitalägarna gör som Joakim von Anka - de badar i pengar.
I och för sig kan ligga mycket i detta,
men vp:s grundläggande tankefel är att de förväxlar
ett tänkt/önskat tillstånd med ett faktiskt tillstånd.
Så länge dessa pengar inte kan dras in till statskassan och finansiera
flyktingmottagningen (med följdkostnader) blir det ju i praktiken från
annat håll som dessa pengar tas.
Vad som nu händer är att vi skuldsätter
oss som nation, lånar en halv miljard kronor om dagen - för löpande
konsumtion! Den dag vi inte får låna mer, vad händer då?
Jo, det blir stopp för kommunernas
utbetalningar av socialbidrag.
Offentligt anställda får kanske
nöja sig med lön varannan månad.
Eller sjukhus och skolor får slå
igen, kollektivtrafiken slutar rulla.