Det är uppenbart att vi har två typer av människor i Sverige.

• Å ena sidan finns godhets-proffsen. Alla de, med yrke att se till höga principer och att värna om rättigheter. Här återfinns grupper som präster och journalister, jurister och ombudsmän, kulturarbetare och kändisar.

• Å andra sidan finns den stora majoriteten av svenskar, som bär upp det här samhället, som själva ofta lever i en pressad situation och som i slutändan får betala notan för all denna godhet.

Godhets-proffsen kan koncentrera sig på vad som är hög moral, humanitet, respekt, osv - de har en "grundläggande värdegemenskap" . Då behöver de inte ta hänsyn till något så trivialt som ekonomiska realiteter. Då behöver de inte göra avvägningar mellan olika intressen och behov. De kan utgå från att samhällets resurser är obegränsade.

Godhetsproffsen kan helt inrikta sig på enskilda fall - behöver inte se till någon helhetsbild. Inte heller behöver de bekymra sig om den sociala verkligheten eller något så ovidkommande som folkopinioner.

I en fråga som flyktingpolitiken blir slutsatsen att det aldrig är nog. Sverige kan alltid göra mer. Vår generositet ska vara gränslös.

Men det blir faktiskt några som får betala ett pris för godhets-proffsens fina moral, det finns grupper som i sin egen vardag ständigt kan märka konsekvenserna av den förda politiken. Dit hör butiksbiträden och bussförare, poliser och sjukvårdspersonal, socialtjänstemän och ekonomiskt ansvariga kommunalpolitiker.

Dessa två grupper av svenskar lever i varsin värld, och klyftan mellan dem växer. Växer gör också de problem som skapas genom godhets-proffsens politik. På så vis riskerar all godhet att i slutändan resultera i något mycket otrevligt.

Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.