|
|
|
||||
|
Född: 1661, på Gotland (som Polhammer) Samtida med: Karl XI, Karl XII och Fredrik I Nyckelord: tekniker, gjorde 114 uppfinningar Död: 1751.
|
 |
|
|
|
||||
|
Född: 1661, på Gotland (som Polhammer) Samtida med: Karl XI, Karl XII och Fredrik I Nyckelord: tekniker, gjorde 114 uppfinningar Död: 1751.
|
|
Ur Herman Lindqvist, "Storhet och fall":
"...född i Visby av österrikisk fader. Den fattige men begåvade pojken togs om hand av rika sponsorer som sände honom till Uppsala där han snabbt reparerade trasiga ur och maskiner som stått still i hundra år. Hans uppfinning av ett vindspel för Falu koppargruva gav honom högt anseende och höga ämbeten samt medel för studieresor utomlands. Gjorde en rad nya uppfinningar inom jordbruket och bergshanteringen. Karl XII gjorde honom till kommerseråd och adelsman. Tog initiativ till Kungliga modellkammaren, en föregångare till Tekniska högskolan,.."
Christopher Polhem blev 90 år gammal. Enligt uppgift sov han under en period bara 3 timmar per natt, då han hade så många uppgifter att ta sig an. Sin rastlösa verksamhetslust kombinerades med stor idérikedom och begåvning. Hans minne lär ha varit så gott att han ofta inte behövde skriva ned ritningarna till sina projekt.
Under sin livstid hann Christopher Polhem således göra en hel del! Han brukar benämnas som "den svenska mekanikens fader".
Polhem hann också uppleva olika skeden i Sverige historia: först stormaktstiden, sedan nödår, därefter frihetstiden.
Hans uppväxt var fattig. När Christopher var bara åtta år dog hans far, en tysk köpman som invandrat. Från Visby fick pojken då resa till Stockholm för att hans farbror skulle ta hand om honom. När Christopher var tolv år dog emellertid även farbrodern, varför pojken fick klara sig själv, för att få ihop till mat.
Först fick han arbeta som smådräng på en gård i Uppland, sedan kom han till Vansta säteri i Södermanland. Begåvad i räkning fick han där arbeta som "inspektor". Han kunde inrätta en verkstad, med möjlighet att snickra, svarva och smida. Där tillverkade han verktyg som knivar och saxar, samt urverk.
Snart insåg han att han, för att kunna lära sig mer, behövde kunna latin - det var ju i böcker, skrivna på latin, som lärdomen vid denna tid fanns att inhämta. Han vände sig en präst, Dryselius, som försåg honom med ett latinskt lexikon. Detta lärde han sig utantill . Under sju månaders tid fick han också undervisning prästen. Det blev en vandring till fots på cirka en mil varje dag för att kunna ta del av undervisningen, i Sorunda prästgård.
Med hjälp av ett rekommendationsbrev från Dryselius kunde Polhem 1687 komma till Uppsala och gå på universitetet. Där studerade han fysik och matematik för Anders Spole och mekanik för Olof Rudbeck (d.ä.). Under studietiden lyckades han förbättra mekaniken i den stora klockan i Uppsala domkyrka, senare lagade han även det astronomiska uret i domkyrkan. Polhems rykte som skicklig mekaniker började sprida sig.
1693 fick han i uppdrag att förbättra tekniken för att ta upp malm ur gruvor i Dalarna. Hans konstruktion, som kallades "uppfordringsverk", drevs av ett vattenhjul. Malmen fraktades i tunnor. Kungen, Karl XI, uppskattade Polhems uppfinning och såg till att han fick en årslön på livstid, uppgående till 500 daler silvermynt. Bergskollegium gjorde snart Polhem till direktör över bergsmekaniken. Senare blev han "konstmästare" vid Falu gruva, dvs den som ansvarade för malmupptagningen.
Ur en skrift från Tekniska Muséet i Stockholm, "Christopher Polhem - konstruktör och företagare i 1700-talets Sverige", skriven av Kerstin Westerlund:
"Efter att ha visat sina kunskaper när det gällde tekniska lösningar på gruvdriftens område ville kungen, Karl XI, visa sin uppskattning. Han gav Polhem ett årligt understöd för att han skulle kunna utveckla sina idéer utan penningbekymmer. Nu fick Polhem en trygg inkomst och möjlighet att bilda familj. Han gifte sig år 1691 med Maria Hoffman, på Rikstens gård i Botkyrka. De fick sedan fem söner och fem döttrar. Endast en son och fyra döttrar överlevde fadern.
Kungen ville också att Polhem skulle få möjlighet att studera tekniska konstruktioner i andra länder och beviljade därför ett resestipendium. På den här tiden var det mycket viktigt med utlandsresor eftersom det knappast fanns några industriella anläggningar i vårt land.
Den industriella utvecklingen hade redan börjat i andra länder. I England och i Frankrike såg Polhem metall- och textilindustri av den typ hans visioner omfattade. Han förstod den ekonomiska betydelsen av denna utveckling.
Polhem hade en särskild känsla för Sverige, en nationell stolthet och omtanke om sitt fädernesland. Han förstod vilka möjligheter som fanns outnyttjade i våra naturtillgångar. Han önskade att svenskarna skulle tillverka sina egna produkter och ansåg att det var onödigt att vi köpte utomlands vad vi skulle kunna göra här i landet. Han menade att det var ekonomiskt slöseri att sälja järn och andra metaller för att sedan dyrt köpa tillbaka färdiga produkter. Därför ville han grunda en svensk tillverkningsindustri."
1694 gjorde Polhem en resa till Tyskland, Holland, England och Frankrike. Han studerade tekniska konstruktioner och anläggningar som dammar och slussar.
Efter sin hemkomst grundade Polhem anläggningen "Laboratorium mechanicum" i Stockholm, för praktiska försök inom mekaniken. Samtidigt skulle det fungera som en skola, för utbildning av ingenjörer. Där installerade han efterhand ett "mekaniskt alfabete", med slutligen 80 modeller i trä för rörelseomvandling och kraftöverföring. Anläggningen hade då döpts om till "Kongliga Modellkammaren". Idag finns dessa modeller på Tekniska muséet.
1699 var han med om att grunda ett manufakturverk i södra Dalarna, för tillverkning av produkter i järn, koppar och mässing. Verket fick namnet Stjärnsund. Där tillverkades golvur för hemmen och stora tornur för kyrkor. Där tillverkades köksredskap, filar, spik, sågar, manglar, domkrafter, takplåt, kugghjul, drev och hänglås - "det berömda Polhemslåset. Polhem konstruerade även "polhemsknuten", en föregångare till kardanknuten, och polhemsstickan, ett mätinstrument. Vidare uppfann Polhem sånings- och tröskmaskiner, valsverk, mekaniska vävstolar, väder- och vindkvarnar.
Bostäder tillhandahölls åt arbetarna på Stjärnsund. Familjerna fick även tillgång till varsin liten trädgård, där de kunde odla nyttiga växter och kanske hålla en gris.
Som bidrag till krigsansträngningen under Karl XII utvecklade Polhem en fältkvarn, som var lättare än existerande fältkvarnar. Den kunde dras av bara ett par hästar. Fältkvarnar var viktiga för att kunna göra mjöl att baka bröd med. Det fanns ju inte förpackningar som gjorde det möjligt att få mjöl att hålla sig för längre transporter, det måste kunna tillverkas i fält.
1716 brev Christopher Polhem adlad, och bytte därvid sitt namn från Polhammar till Polhem.
1735 flyttade Polhem från Stjärnsund och engagerade sig i projekt runtom i Sverige: slussar, broar, torrdockor, kanaler, och dammar, samt gruvspel och stånggångar i Bergslagen. Med Emanuel Swedenborg som medhjälpare konstruerade han slussar vid Trollhättefallen, så att båtfrakterna på Göta kanal inte skulle behöva avbrytas av landtransporter. Dessa slussar blev dock inte färdigbyggda förrän 1754, tre år efter Polhems död. Först år 1800 skulle hela farleden vara klar, så att fartyg för första gången kunde passera från Vänern till Kattegatt.
Slussen i Stockholm blev också ett uppdrag för Polhem. 1729 erbjöds 100 00 daler silvermynt till den som kunde konstruera och bygga en ny slussanläggning, med större kapacitet än den gamla. Flera förslag kom in. Polhems lösning var tekniskt överlägsen och 1747-1755 byggdes på samma plats en ny sluss med 9,6 meters bredd och 3 meters djup. Inte heller dessa slussar blev alltså färdiga förrän efter Polhems död. Arbetet slutfördes av sonen Gabriel.
Mest iögonenfallande var den nya vindbron med dess fyra rödfärgade maskintorn - i folkmun kallad Röda slussen. År 1793 tillkom Blå slussen, en enklare vindbro vid Saltsjösidan. Påfrestningarna var som tidigare stora, inte minst vid 1780 års katastrofala översvämning.
Slussen i Stockholm fick sedan byggas om flera gånger, beroende på intensivare trafikflöde.
Tillsammans med Karl XII hade Christopher Polhem även planer för byggande av en kanal tvärsigenom Götaland. Denna - Göta kanal - blev verklighet först 1832, men med samma sträckning som Polhem tänkt sig.
Christopher Polhem var med om att 1739 starta Vetenskapsakademin.
Polhem deltog i samhällsdebatten, och efterlämnade en mängd manuskript i skilda ämnen, sammanlagt 20.000 handskrivna sidor. Litet därav har dock blivit tryckt. Han skrev om religion och medicin, geologi och kosmologi. Där fanns manuskript om barnuppfostran, hushållsekonomi, segelfart, linberedning, husbyggnad, kvarnar, gevär, klockgjutning, tunnbinderi, svarvning, matlagning. På äldre dagar försökte han även konstruera ett nytt universalspråk, lingua philosophica.
Christopher Polhem ivrade starkt för nykterism, något som inte i alla sammanhang gjorde honom populär. 114 uppfinningar han Polhem med under sitt liv.
Ur Herman Lindqvist, "Nyttan och nöjet", om 1730-talet:
"Uppfinningsrikedomen var stor inom alla branscher... Den störste av alla uppfinnarna var ändå gamle Christopher Polhem, den svenske Arkimedes, som blev berömd för sina slussar, lås med mera redan under Karl XII:s tid. Vid över sjuttio års ålder blev han ledamot av den nygrundade Vetenskapsakademien, en synnerligen aktiv ledamot dessutom."
"Ännu som åttioåring var han fortfarande febrilt aktiv, han var över nittio då han avled, en för tiden mycket hög ålder..."
 |
 |
