Invandringen har också konsekvenser ur demokratisk synpunkt, på flera sätt.

Frågor kring invandringen har blivit ett dominerande inslag i nyhetsflödet, både i dagstidningar, radio och TV. Dessutom är det återkommande ämne på insändar- och debattsidor. Det upptar mycket utrymme som kunde ha ägnats åt andra angelägna ämnen.

Andra samhällsfrågor blir alltså mindre diskuterade. En konsekvens av detta kan bli en sämre politik inom dessa områden än vad som annars skulle ha varit fallet.

Såtillvida som invandringen faktiskt givit upphov till problem är det naturligtvis nödvändigt att dessa frågor behandlas, men även i den delen blir det fel.

I stort sett är det nämligen bara en sida som släpps fram i massmedia. Den "debatt" som sker, den sker i huvudsak mellan personer som i grunden tycker likadant. Därigenom blir problemen ändå - trots allt mediautrymme som de tilldelas - inte genomlysta på ett allsidigt sätt.

De som tillåtits ha åsikter offentligt, de som släppts fram i etermedia och stora dagstidningar, är främst ett begränsat antal proffsdebattörer med utländsk bakgrund. Dessa invandrardebattörers tacksamhet mot värdfolket och omsorg om Sverige, deras tolerans mot oliktänkande och demokratiska sinnelag, har i många fall varit påfallande frånvarande.

Juan Fonseca framtonar som något av en kravmaskin. Ständigt nya kostnadskrävande satsningar från svenska skattebetalare vill han ha, och han anser att infödda svenskar ska anpassa sig till de invandrade.

Kurdo Baksi har visat sig alltid redo att göra JO-anmälningar och kräva bestraffningar av svenskar som använt ett misshagligt ord eller uttalat en misshaglig åsikt. Exempelvis krävde han att Kajsa Ekholm-Friedman efter en debattartikel i Dagens Nyheter skulle åtalas för "hets mot folkgrupp".

José Alberto Diaz krävde i en tidningsartikel 1997 i princip allmänt yrkesförbud mot svenskar som ifrågasätter den generösa flyktingpolitiken. 1) Ett år tidigare hade samme Diaz krävt kriminalisering av "främlingsfientliga" organisationer - utan att klargöra vad han lade in i begreppet "främlingsfientlig". 2)

Alexandra Pascalidou och Thabo Matsiola har båda haft tillgång till egna TV-program. Denna makt har de använt till att placera svenskar på de anklagades bänk. Samtidigt har de anklagade sällan tillåtits prata till punkt, utan blivit ständigt avbrutna

Ana Maria Narti tillhör också de aggressiva. När hennes argument tagit slut brukar hon anklaga motdebattörer för att vara "rasister"

Michael Alonzo har profilerat sig som onyanserad. Han har t ex förklarat att "Sverige skulle hur lätt som helst få plats med 8 miljoner invandrare. Då skulle glesbygden blomma." 3)

Miguel Benito, som chefar för Immigrant-Institutet, finner att även invandrare kan vara "invandrarfientliga". Han anser att Sveriges flyktingpolitik inte får avgöras av vare sig folkviljan eller förhållandena i Sverige.

Jesus Alcálà har varit inne på en liknande linje. På DN Debatt har han signalerat fritt fram för nedmontering av välfärdsstaten: "vår moral" måste väga tyngre än "vår materiella välfärd". 4)

Jabar Amin har manifesterat förväntningar om att nomineras till ett partis riksdagslista efter att själv ha varit medlem i partiet i mindre än ett år. Efter att ha misslyckats med detta har hans dom varit hård mot detta parti. 5)

Vi har fått ett samhällsklimat av intolerans och politisk korrekthet.

Med invandringen har förstärkts ett moraliserande drag i politiken, med en svart-vit världsbild. Eftersom asylsökande förutsätts vara förföljda kan man inte se några godtagbara skäl att motsätta sig en "generös flyktingpolitik".

De som ändå gör detta måste då vara onda människor. Förespråkare för minskad invandring framställs som "främlingsfientliga" och "rasister", på sistone även som "nazister" och "fascister".

Detta har varit ägnat att tysta kritik. De flesta människor är känsliga för att bli skandaliserade och få dåligt anseende. Även i de fall tillmälena inte tystat kritiker kan de ge effekt genom att deras ord får mindre genomslag. Ingen vågar inte lyssna på dem.

I detta klimat av McCarthyism finns inte mycket plats för nyanser, problematiserande och intellektuella resonemang. Istället härskar tabuföreställningar och påbjudna verklighetsuppfattningar, bortom empiri och faktakontroll.

Vissa uppfattningar är politiskt korrekta och den som går utanför de korrekta ramarna uppfattas som icke-anständig, icke-rumsren och icke-seriös.

Ett tydligt exempel var när m-riksdagsmannen Sten Andersson refererade uppgifter om zigenares/romers överrepresentation i åldringsrån. Ingen kunde bestrida hans sakuppgifter, ändå hudflängdes han i media. Sant eller falskt - för den politiskt korrekte är det irrelevant, ovidkommande. 6)

Med tillmälena kan också följa en form av svartlistning: ingen redaktör vågar ta in ett debattinlägg från en stämplad person.

Direkt övertydligt blev detta när Blågula Frågor givit ut boken "Försvara Demokratin!" och ville sätta in en betald annons för denna i tidningen Journalisten. Tidningen vägrade att gå med på detta.

Inte därför att man hade invändningar mot något som stod i boken. Inte för att man hade invändningar mot något konkret som Blågula Frågor framfört i andra sammanhang. Nej, motiveringen var att organisationen - genom kritik av invandringspolitiken - "spelade rasisterna i händerna".7)

Ett annat exempel utgör "World Antisemitism Report" på Internet. Av de personer som nämns där, under avsnittet om Sverige, har påfallande många sedan figurerat på helsidor i Expressen med porträtt och svarta, skandaliserande, rubriker. 8)

Svartlistandet kan få helt påtagliga konsekvenser. Ett exempel hur organisationen "Folkviljan och massinvandringen", för vilken Posten vägrat att distribuera informationsmaterial. 9)

I tillmälena ligger dessutom ett hot - som kan följas upp med trakasserier och öppet våld. Det finns ju grupperingar av "antifascister" 10) som anser att ändamålet helgar medlen - mot "fascister" har man rätt att ta metoder som annars inte tas till. Och vem som är "fascist" avgör man själv.

Till dem som utpekats som "fascister" hör partiet Sverigedemokraterna - trots dess försök att arbeta parlamentariskt och trots dess avståndstagande från nazism. Sverigedemokrater har således fått bilar och annan egendom förstörd. Personer har också blivit fysiskt angripna.

Sommaren 1997, blev några unga sverigedemokrater, på hemväg från ett torgmöte i Stockholm, allvarligt misshandlade och måste föras till sjukhus.

Våren 1998 blev två sverigedemokrater i Haninge slagna med järnrör, när de delade ut flygblad till hushåll.

Om allt detta har dock rapporteringen i massmedia varit sparsam. Avståndstaganden från det mediala och politiska etablissemanget har lyst med sin frånvaro. 11)

Invandringsminister Pierre Schori har tvärtom uttalat att invandringskritiker ("främlingsfientligheten") ska "kriminaliseras och jagas". 12) Samtidigt har den av regeringen uppburna "experten" på ämnet, Anna-Lena Lodenius uttryckligen klassat bl.a. Blågula Frågor som "främlingsfientlig". 13)

I Invandrarverkets bok "Rasismens varp & trasor" driver Åke Sander tesen att etiketten "rasism" ska "klistras på fienden", och han förespråkar en hel arsenal av "prefix-rasismer" - typ "nyrasist", "kulturrasist", osv. Utifrån detta har man sedan arbetat vidare, och nu är det mer eller mindre olagligt att vara "kulturrasist".

Civildepartementets kampanj "Ungdom mot rasism" gav ut en CD-singel. Där talades om att "slå tillbaka". Jonas Gardell uppmanade i en departementsfilm invandringskritiska svenskar: "passar det inte kan ni flytta!".

Våldsorganisationen AFA har välkomnats att medverka i många skolor. En symbios har i flera fall kunnat notera mellan mediafolk och AFA-aktivister. UR har i TV sänt ett direkt hyllningsprogram till AFA. Så långt har det gått, att en fast kolumnist på Aftonbladet - Eva X Moberg - i en krönika försvarat stenkastning på poliser!

"Nätverket mot rasism", NMR, höll rikskonferens den 21-22 mars -98. Tillsammans med AFA närvarade bl.a. Ungdom mot Rasism, Invandrarförvaltningen i Göteborg, Svenska Freds i Göteborg och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

De som kommer till Sverige från länder med diktatur och förtryck är naturligtvis själva påverkade av detta. Varje människa är i någon en produkt av sin miljö. Även i de fall som det faktiskt rör sig om flyktingar utgör detta ingen garanti för att vederbörande själv är demokratiskt sinnad!

Fiendskap och våld har många gånger blossat upp mellan olika exilgrupper i Sverige. Ett exempel var när en grupp kurder höll möte i ABF-huset i Stockholm och en annan grupp gick till fysiskt angrepp. Mötesordföranden blev närapå strypt.

Detta har drabbat även svenskar. Arresteringen av PKK-ledaren i februari 1999 ledde till att ABF-expeditionen ockuperades av kurder, och dess anställda hölls fångna. Kriget i Kosovo ledde i mars -99 till att svenska bordtennisspelare hotades av kosovoalbaner i Sverige. "Vi ska förfölja dig" löd rubriken i Kvälls-Posten den 8/3, där hotet riktades mot Jörgen Persson.

Bristen på sinne för demokratiska principer har också manifesterats av flera invandrardebattörer, som är snara att kräva repressalier mot personer med för dem misshagliga åsikter.

En demokratiaspekt ligger vidare i attityder av oengagemang eller ohörsamhet som kan märkas från invandrare. Ett exempel på ohörsamhet gavs 1994 i invandrartäta Råslätt i Jönköping, när beslut fattats om hur parabolantenner fick placeras. Tillsägelser från bostadsbolaget nonchalerades i det längsta, och några boende måste hotas av vräkning, innan de respekterade beslutet.

När maffian nu etablerat sig i Sverige så är invandrare "väl representerade" bland de kriminella. Invandringen har sannolikt gjort att maffian lättare och snabbare kunnat etablera sig, än vad som annars skulle varit fallet.

Där maffian tar över sprider sig rädslan och människor vågar inte vittna inför domstolar. Rättsstaten trycks tillbaka och rättslösheten breder ut sig.

En förklaring till det intoleranta samhällsklimatet ligger också i att invandringen skapat nya maktgrupper, med särintressen.

Det är människor som får sin utkomst genom invandringen och kan ha ett egenintresse av att den fortsätter: flyktingadvokater och barnläkare, tolkar och hemspråkslärare, flyktingsamordnare och informatörer, socialarbetare och sfi-lärare, debattörer och rasismkampanjare. 14) Arbetet ger ofta både identitet och trygghet. Det kan ligga mycket laddning i att få detta ifrågasatt.

Den invandringspolitik som bedrivs innebär alltså att man inte bara i handling kör över folkviljan. Vad värre är: man gör en dygd av detta.

Den föreställningen har slagit rot bland makthavare, att när "det handlar om människor" är det fullt acceptabelt - ja, nästan berömvärt - att strunta i vad majoriteten önskar. Flykting- och invandringspolitik anses var en sådan fråga.

När det gäller "Godhet av den högre skolan", då kan inte vanligt folk hänga med i svängarna, folket anses alldeles för egoistiskt, inkrökt och moraliskt efterblivet.

Om kärnkraften och EU hade vi folkomröstningar och etablissemanget fick ändå bemöda sig om att påverka opinionen, för att få människor att rösta rätt. Också beträffande invandringen görs förvisso kampanjer, men uppenbart är att oavsett utfallet av dessa - oavsett vad folk tycker - ska invandringen fortsätta. SCB:s pronoser för andelen invandrare av Sveriges befolkning om 20 år är talande. (se FAKTABANKEN )

Här förutsätts att en invandringspolitik efter etablisemangets smak kan fungera utan medverkan av dem som ska leva inpå de invandrade. Eller så förutsätts deras medverkan komma med automatik, trots att de aldrig tillfrågats om - än mindre sanktionerat - denna politik.

Resultatet av alla tillmälen och allt kampanjande mot "främlingsfientlighet och rasism" har blivit att svenskar i allmänhet sällan vågar uttrycka sin mening om invandringen. Inte offentligt, öppet och så att någon kan höra. Men det är värre än så. I kampanjandet ligger nämligen ett budskap, som sträcker sig långt bortom just invandringen.

Vad många svenskar erfar i sin vardag är att invandringen medför problem. Alltfler drabbas på olika sätt och dessa personliga erfarenheter formar naturligtvis deras uppfattningar. Men vad de får lära sig är att vad själva ser och erfar, vad de känner och tänker - det duger inte.

Varje ansats till organiserat motstånd - oavsett hur hovsam - demoniseras i media. Den stämplas som "högerextremism", "populism", "missnöje", osv. Det finns inte, ges inte plats för, något "anständigt" alternativ för att kanalisera protesten. Man ger inte människor någon utväg.

Vad som förväntas av en "god" medborgare från mediaetablissemanget är uppenbart: man ska tiga och ligga lågt, göra sig så osynlig som möjligt. Inte bry sig. Sådana medborgare - likgiltiga och tysta - kan naturligtvis inte bära upp en demokrati.

Det kan också bli fråga om någon slags revolt: Varje samhälle bygger på att det finns en gemensam grund, en viss värdegemenskap. Medborgare i allmänhet måste kunna uppleva systemet som i huvudsak rättvist och rimligt. Det måste finnas ett slags kontrakt mellan folket och de styrande.

Om den förda politiken uppfattas som alltför orättvis, som helt absurd - då uppstår en distans. Lojaliteter kan släppa.