1. Grundvillkor

Utgångspunkten för Lars Janssons beräkningar är ett antal riksdagsbeslut. Enligt dessa skall välfärden och andra gemensamma verksamheter vara solidariskt finansierade och invandrarna skall ej särbehandlas. Alla boende i Sverige skall i princip kunna försörja sig själva och bidra till finansieringen av gemensamma verksamheter. Invandrarna skall vara medbetalare av alla skattefinansierade utgifter, ej enbart för invandringen.

Därtill kommer att invandringen betraktas som ett långsiktigt projekt, att befolkningen med utländsk bakgrund uppgår till 20 procent och är i stark ökning. I vissa kommuner kan den inhemska befolkningen komma i minoritet redan i en nära framtid. Redan i dag finns det sådana minoritets- områden i vissa kommuner. Ett viktigt villkor är att asylsökande och anhöriginvandrare beviljas permanenta uppehållstillstånd utan karenstid som i flera länder (i Danmark 7 år). Alla blir tidigt assimilerade i välfärden. Dessa villkor är helt avgörande för hur beräkningen av invandringens kostnader och intäkter har gjorts i boken Mångkultur eller välfärd?

Vid jämförelse med Jan Ekbergs beräkningar kan man utgå från ESO-rapporten Ds 1995:68, där även forskaren Lars Andersson är medförfattare. I denna rapport finns knappast några likartade villkor preciserade. Författarna tar ingen tydlig hänsyn till de beslut som riksdagen har fattat enligt ovan. Det är svårt att bedöma om detta ändå delvis sker.

Däremot redovisar Ekberg/Andersson en teoretisk analys av invandringens  ekonomiska effekter. Det handlar främst om och hur den påverkar tillväxten, priser, löner, sysselsättning och inkomster. De går systematiskt igenom dessa komponenter utifrån teoretiska ideer och empiriska erfarenheter, både egna och andras. Till analyserna kopplar de sina egna undersök- ningar. Omfördelningseffekter mellan den inhemska befolkningen och invandrarbefolkningen ägnas betydande uppmärksamhet. Eftersom min studie vänder sig till en ganska bred allmänhet är analysen av hur invandringen påverkar ekonomin utformad något annorlunda.

2. Totala kostnader

Det är centralt i min undersökning att alla skattefinansierade kostnader för den offentliga sektorn ingår i beräkningarna. Det följer av grundvillkoren, särskilt solidariteten och långsiktigheten. En kostnad måste inte direkt påverkas av invandringen för att den ändå skall ingå i kalkylen, så länge den är skattefinansierad. Detta utesluter dock inte behovet att analysera hur invandringen påverkar kostnader. Det behövs bl a för att kunna fördela kostnaden mellan svenskar och invandrare.

Långsiktigheten markeras genom att de totala kostnaderna ingår. Däremot beaktas inte att de kostnads- och intäktspåverkande faktorerna i framtiden kan se annorlunda ut och ha ett annat relativt inflytande. Invandrarbefolkningens storlek, dess fördelning på olika utvandringsländer och sysselsättningsgraden kan förändras. Den framtida åldersstrukturen likaså. Den försörjningsbörda som faller på den arbetsföra befolkningen kan komma att öka av demografiska skäl. Det skulle behövas prognoser för att få en fördjupad långsiktighet i beräkningarna.

Den totala kostnaden bör således finnas i centrum för debatten. Den utgör ett mått på den finansiella belastningen. Det är den som politikerna skall nyfinansiera varje år. Den indikerar hur mycket högre skatt som Sverige måste ta ut pga invandringen (5-6 procent av BNP). Det är den kostnad som skall ligga till grund för politiska avvägningar mot andra ändamål. Det är den som kan tränga undan andra ändamål, vilket jag visar i Mångkultur eller välfärd? (ISBN 91-631-2438-6). Det är den som man över tiden bör relatera till BNP och till vad hela den offentliga sektorn kostar.

Den totala kostnaden uppgick till 240 mdkr år 1999 förutom vissa inkomstförluster, som kommenteras nedan. Allt är skattefinansierat. Sedan dess har invandrarbefolkningen ökat med ca 100 000 personer. Vissa kostnader har ökat, medan andra har minskat, varför kostnaden bedöms vara minst lika hög 2004.

Enligt Ekberg/Anderssons metod tillmäts den totala kostnaden en mycket ringa betydelse. Ett tydligt bevis är att i nämnda rapport på 210 sidor finns inga kommentarer till den totala kostnaden. Dess storlek finns ej heller nämnd i texten. Däremot kan läsaren själv räkna fram kostnaden genom att addera uppgifter ifrån tabellerna 5,8 och 5,9. Summeringen ger 100 mdkr per december 1993. Därefter har Ekberg visat i en artikel i Journal of Population Economics 1999, nr 3, att kostnaden 1994 kunde vara så hög som 121 - 126 mdkr/år.

Det är dock tydligt att samtliga kostnader för den offentliga sektorn ej  ingår i beräkningen enligt Ekberg/Andersson. Uppskattningsvis är 10 - 15 procent av kostnaden utelämnad. I en avhandling i nationalekonomi vid Göteborgs universitet (Torun Österberg, 2000) uppger forskaren att hon har utelämnat 28 procent av samhällets kostnader. I detta fall har jag visat, att den utelämnade kostnaden kan beräknas till 252 mdkr i 1990 års prisnivå. När man inte tar med alla kostnader blir lönsamheten av invandringen överskattad. En förlust kan bli en vinst i kalkylen.

3. Nettokostnader

Jan Ekberg och Lars Andersson lägger tonvikten på beräkning av nettokostnaden. Från beräknade kostnader gör de avdrag för de totala skatter inkl. obligatoriska avgifter som invandrarna betalar. Terminologimässigt är det inte bra att kalla resultatet för nettokostnad. Det bör benämnas underskott eller förlust. Enligt en artikel i DN (22 april 2002) av Jan Ekberg m fl uppgick underskottet (nettokostnaden) till 30 mdkr/år. Inga uppgifter finns om de kostnader och intäkter som ger detta resultat. Belastningen för skattebetalarna är ej endast underskottet utan den totala kostnaden.

Forskarna betraktar alla invandrarnas skatter som öronmärkta för att finansiera just invandringen. Men så är det inte i verkligheten. Invandrarna betalar en del av vad hela den offentliga sektorn kostar. De är inte befriade från att delta i betalning av utgifter för forskning, försvar, ränta på statsskulden eller kostnader för gator och parker, även om det inte finns något direkt samband med invandringen. De är helt enkelt skyldiga att solidariskt delta i finansieringen av alla skattefinansierade utgifter. Därför bör detta framgå av kalkylen.  Ekberg/Andersson synes bortse från finansiella aspekter på kalkylen.

Givetvis framstår kostnaden för invandringen som mycket för att inte säga extremt låg, när man tillämpar nettometoden. Därför är det en risk att resultaten kan användas vilseledande, t ex som argument för att öka invandringen ytterligare. Det är troligen det vi ser när vissa politiska partier vill allmänt införa arbetskraftsinvandring utan att reducera den s k fyktinginvandringen, trots att vi har överskott av arbetskraft. Denna invandring är egentligen en förtäckt arbetskraftsinvandring, eftersom få asylsökande har giltiga asylskäl.

Att inte ta med alla kostnader i beräkningen innebär en särbehandling av invandrarna, vilket ej skall ske enligt riksdagens beslut. Det skulle även kunna uppfattas som att invandrarna inte vill vara solidariska. Att de vill ta emot förmåner utan att betala. De skulle tom kunna jämställas med svenska skattefuskare, som på liknande sätt vill åtnjuta förmånerna. Sverige betalar - i global solidaritet - ett utvecklingsbistånd, som relativt andra givarländer hör till de högsta och skall höjas betydligt under de närmaste åren. Skulle vi då inte kunna kräva, att de som kommer till vårt land, från mottagarländer av bistånd, solidariskt är med och betalar gemensamma samhällsutgifter?

Kalkylen över invandringens ekonomi bör visa vad invandrarna förväntas vara med och betala långsiktigt av den offentliga sektorn. Inte huruvida invandringen vid ett visst tilllfälle eller under en kortare period leder till stigande eller fallande kostnader. Om kalkylsituationen skulle peka på att även detta behov finns, får man göra en särkild kalkyl för ändamålet.

Varför används inte nettokostnadsmetoden för andra samhällsfunktioner? Därför att den ej fyller något vettigt syfte och att man ej vill dölja de verkliga kostnaderna. Antag att man skulle göra en beräkning av nettokostnaden för skolan. Från den totala kostnaden gör man avdrag för alla skatter  inkl. obligatoriska avgifter som skolbarnens föräldrar betalar. Resultatet skulle kallas nettokostnad för skolan. Förmodligen skulle det bli ett stort överskott (vinst) på skolans verksamhet. Vem skulle ha någon glädje av en sådan beräkning? Barnens föräldrar måste ju även bidra till finansieringen av försvar, bibliotek, vägar att färdas på etc. Även invandrarfamiljer måste bidra till finansiering av andra utgifter än skolan.

Nettokostnadsberäkningar duger heller inte för att göra relevanta jämförelser mellan invandringen och andra samhällsfunktioner i relation till BNP eller till vad hela den offentliga sektorn kostar. I nämnda artikel i Journal of Population Economics (1999) visar Ekberg, att nettokostnaden i procent av BNP uppgick till 0,9 procent 1991 och till 2 procent 1994. Dessa tal går inte att jämföra med andra samhällsfunktioner av nyss anförda skäl. Enligt min beräkning uppgick kostnaden för invandring till 12 procent av BNP 1999 exkl. inkomstförluster. Den kan t ex jämföras med försvaret, som kostade ca 3 procent av BNP samma år. Således 4 ggr mer resurser till invandringen än till det militära skyddet av vårt land. Vad vet riksdagen om detta?

4. Inkomstförluster

Många invandrare räknas inte in i arbetskraften eller är arbetslösa. De viktigaste orsakerna är en alltför stor invandring, brist på jobb och bristande kvalifikationer. För en arbetsgivare kan risken vara större att anställa en invandrare än en svensk. Diskriminering bedöms ha en marginell betydelse. Produktionen av varor och tjänster blir lägre än om gynnsammare förutsättningar hade rått. Den uteblivna produktionen (till ett värde av 100 mdkr/år) leder till ett bortfall av inkomster (skatter och socialavgifter) för stat och kommuner.

Inkomstsförlusterna har beräknats till 28 mdkr/år. De hade kunnat undvikas genom att begränsa invandringen och de ekonomiska villkoren till samma nivå som genomsnittet för EU-länderna. Sverige hade t ex inte behövt bevilja 27 procent av alla tillstånd av humanitära skäl i Europa under 1990-talet, när vår befolkning endast utgör 3 procent av Europas.

Inkomstförlusterna har samma effekt på kommunernas och statens ekonomi som en kostnadsökning. Totalt blir kostnaden 240 + 28 = 268 mdkr/år.  Inkomstförlusterna är ett mått på beslut med ogynnsamma effekter (invandringspolitiken) för den offentliga sektorns ekonomi. På lång sikt kan de ekonomiska och sociala konsekvenserna bli mycket värre än vad som kan utläsas av kostnadsberäkningen för ett enda år. Ett varnande exempel är att 74 procent av hela invandrarbefolkningen får sin service och utkomst genom skattefinansiering.

Ekberg /Andersson tar ej hänsyn till eventuella inkomstförluster. Det har däremot ett par andra Växjöforskare gjort: Lars Behrenz och Lennart Delander i en rapport för EU-kommisionen 1998. Den handlande om vad arbetslösheten kostade 1995 i Sverige, både för svenskar och invandrare. Inkomstförlusten per capita och år uppgick enligt deras beräkning till 92 800 kr och enligt min undersökning till 95 000 kr.

5. Förklaring till kostnadsskillnader

Som framgått ovan uppgick invandringens kostnader till 100 mdkr/år i början av 1990-talet, alternativt 121-126 mdkr enligt Ekberg/Anderssons  beräkningar och till 240 mdkr plus inkomstförluster på 28 mdkr år 1999 enligt mina beräkningar. Större delen av skillnaderna kan förklaras genom föjande:

 1. Närmare 90 procent av kostnaden enligt Ekberg/Andersson avsåg invandrare som kommit till Sverige senast 1990-12-31. Mina uppgifter avser 1999.

 2. Under 1990-talet ökade invandringen med drygt en halv miljon personer netto efter utvandring. Huvudparten av kostnadseffekten från dessa har ej kunnat beaktas i Ekberg/Anderssons beräkningar.

3. Alla skattefinansierade kostnader ingår ej i nämnda ESO-rapport från 1995. Omkring 10 - 15 procent saknas i jämförelse med mina beräkningar. Bl a ingår ej kostnader för investeringar och försvar. Dessa uppgick till ca 65 mdkr 1993 och ca 95 mdkr 1999 (löpande priser).

4. Vi förlorade 600 000 jobb under 90-talet. Därför ökade samhällets kostnader även för invandrarbefolkningen.  En stor del, kanske den större delen, av dessa inträffade efter forskarnas kalkylperiod.

5. Konsumentprisindex ökade med 24 procent från 1990 - 1999.

6. Inkomstbortfallet på 28 mdkr saknas helt i Ekbergs/Anderssons beräkningar.

Slutsatsen är att det finns realistiska förklaringar till skillnaderna i den totala kostnaden för invandringen, även om storleken på flera poster kan vara svårt att beräkna.

Lars Jansson
januari 2004