"SVÄLJ INTE OFFERRETORIKEN!"

Så manar professor Per Bauhn i SvD den 4/2 -06:

"Kräkreflexer hos kränkta muslimer får aldrig avgöra yttrandefrihetens gränser. En religion kan äga sin del av det offentliga rummet, men den äger inte rummet som sådant,.."

Per Bauhn polemiserar mot två olika "förståelseargument", framförda i tidigare SvD-artiklar.

Det första hade framförts av Amina Ek m.fl:

"Att islam kopplas till terrorism har förstärkt vardagsrasismen mot muslimer', slår de fast, och verkar se denna 'koppling' mest som ett västerländskt påfund.

Men vore det inte märkligt om människor inte tog intryck av terrordåden i New York, Bali, Istanbul, Madrid och London, eller av dödshotet mot Salman Rushdie eller mordet på Theo van Gogh, som alla utfördes av grupper eller individer som menade sig handla i islams namn?

Islam är förvisso inte synonymt med terrorism. Men att förneka att det finns något sådant som islamistisk terrorism, och att denna påverkar bilden av islam, är mer än lovligt undanglidande.

Män som Usama bin Ladin och grupper som Islamiska Jihad har sannolikt bidragit till att skada islams anseende i mycket högre utsträckning än George Bush och Tony Blair."

Per Bauhn pekar på en dubbelmoral:

"Den militanta islamismen har en egen obehaglig dubbelmoral när det gäller just 'islamofobi'. Först hotar man dem till livet som provocerar den egna religiösa känsligheten. Sedan, när människor blivit vederbörligen uppskrämda, gör man deras rädsla till en anklagelsepunkt.

Men vi bör inte svälja denna blandning av oförsonlighet och offerretorik och undantagslöst behandla alla problem kring islam i västerlandet som en följd av rasism i det omgivande samhället."

Det andra "förståelseargumentet" framfördes av Jan Hjärpe, som noterade att "reaktionerna hos fromma muslimer efter publiceringen av profetteckningarna: 'Man blir illamående, bokstavligen: man får kräkreflexer när man ser bilderna.'"

Bauhn kommenterar:

"Men borde inte sådana somatiska yttringar i sig vålla en del kritiska reflektioner över en religion som tar ett sådant grepp över människors känsloliv?

Hur väl rustade är människor, med en sådan känslighet för ifrågasättande, för de utmaningar som ligger på lur i ett sekulärt demokratiskt samhälle?

Hursomhelst är det inte kräkreflexerna som ska avgöra yttrandefrihetens gränser. Rätten att kritisera och utmana religiösa tabun är en lika viktig frihet som den att få utöva sin religion."

Vi kan, avslutar Per Bauhn, acceptera att det förkunnas religioner bland oss som fördömer mycket av det som vi uppskattar i livet, men:

"... vi kan inte acceptera att dessa religioners utövare bestämmer vad vi får och inte får säga om deras värderingar."

"Om man känner sig som ett offer när man nekas att ta kontroll över dagordningen för det offentliga samtalet, så vittnar detta om en närmast gränslös självrättfärdighet och arrogans.