Ur FRI INFORMATION:

Nazister, ständigt dessa nazister

Naturligtvis borde det vara onödigt att fördöma bil- och brevbomber samt polismord. Rimligen hyser alla samma avsky för de attentat som under maj och juni 1999 riktats mot poliser och en journalist. De vidriga attentaten har emellertid intet att göra med de frågor Fri Information behandlar. Därför skulle det egentligen inte finnas någon anledning att behandla de aktuella attentaten i denna tidning.

Emellertid har den moralistiska eliten som så många gånger förr tagit de aktuella attentaten till intäkt för att ännu en gång starta en besinningslös klappjakt på nazister till vilka man räknar s k rasister, s k främlingsfientliga och invandringskritiker i största allmänhet. Man har tagit till de riktigt stora orden, det hävdas att det rör sig om hot mot demokratin och yttrandefriheten. Därför går det inte att undvika att skriva om attentaten.

Ständigt samma mönster

Vi ser nu samma mönster som när Lasermannen jagades. Media visste precis inom vilka kretsar gärningsmannen kunde återfinnas. Man manifesterade mot nazism, rasism och främlingsfientlighet. Och sedan grep polisen en vanlig bankrånare, som visade sig vara andra generationens invandrare och inte ens utgav sig för att vara nazistiskt influerad ­ det var inte så trendriktigt bland det tidiga nittiotalets kriminella som det senare har blivit.

Vid Göteborgsbranden i oktober 1997 visste alla politiskt korrekta att branden anlagts av rasister. Det marscherades och demonstrerades mot rasism och främlingsfientlighet. Fortfarande snart tre kvarts år efter diskoteksbranden vet polisen inte om den var anlagd, än mindre har man någon misstänkt gärningsman.

Vad de nu aktuella attentaten alls har att göra med invandringsmotstånd och påstådd främlingsfientlighet är svårt att förstå. Samtliga offer är svenskar. De tre gripna misstänkta polismördarna är likaså samtliga svenskar, en dock adopterad från Afrika. Visserligen påstår de sig vara nazister, men ideologin tycks vara ganska löst påklistrad jämfört med två av de misstänkta gärningsmännens dokumenterade kriminalitet. Det finns all anledning att instämma med SÄPO-chefen som uttalat att det rör sig om i första hand kriminella och att brotten ­ bankrån, mordförsök och mord ­ sannolikt saknar samband med någon politisk övertygelse.

Om polismördaren och narkotikahandlaren Clark Olofsson debuterat trettio år senare, hade han med säkerhet påstått sig vara nazist. Hade han sagt detsamma på sextiotalet, hade han betraktats som en efterbliven kuf.

Bortglömd skillnad

Vad gäller de två bilbombsattentaten är då detta skrivs ingen misstänkt gripen. Ändå vet media och vissa politiker, t ex Alf Svensson, att det rör sig om nazister. Man väljer att glömma den väsentliga skillnaden mellan ett mord begånget med skjutvapen och mordförsök medelst bilbomb. I en akut påkommen trängd situation som i Malexanderfallet kan säkert rånare, speciellt om de är narkotikapåverkade, tänkas skjuta mot förföljande poliser utan att hinna reflektera över de sannolika följderna, nämligen livstids fängelse. Bilbomben däremot kräver noggranna förberedelser, kunskaper och manuell skicklighet inte bara vid tillverkningen utan lika mycket vid applicerandet av bomben, som ju i Nackafallet dessutom skedde på en befolkad och trafikerad gata. Det måste finnas gott om tid att överväga följderna. Drogpåverkan leder sannolikt till att gärningsmannen spränger sig själv i luften eller att laddningen inte detonerar alls. Det förefaller föga sannolikt att en svensk s k nynazist till skillnad från IRA-anhängare, hizbollahaktivister och militanta PKK-medlemmar på nykter kaluv skulle riskera livstids fängelse av ideologisk övertygelse. Ett allt överskuggande personligt hämndbegär förefaller betydligt mer sannolikt.

Expo-journalist drabbad

Av de två bilbombsdåden har de antirasistiska konvulsionerna framför allt ägnats Nackafallet, Ganska naturligt, eftersom det drabbade en journalist vid "den ansedda, demokratiska tidskriften" Expo. Den skadade journalisten ­ låt oss kalla honom AC ­ och hans sambo, likaså frilansjournalist ­ låt oss kalla henne AD ­ hade specialiserat sig på att kartlägga, d v s förfölja och avslöja, personer som de ville stämpla som nazister, fascister, rasister, främlingsfientliga. De rekvirerade passfoton, uppgifter ur olika personregister, eventuella domar och skapade en egen databas över sina offer. De sägs ha använt sitt register dels för Expos s k kalendarium, dels för att sälja till press och etermedia.

AC och AD har skrivit anonymt eller använt falska namn, Peter Karlsson respektive Katarina Larsson. De har på senare år haft skyddad identitet, liksom för övrigt flertalet av Expos skribenter. Sig själva har de alltså försökt skydda. De har däremot inte dragit sig för att i sina skriverier i Expo och massmedia hänga ut påstådda nazister med namn och foto utan att offren tillfrågats. Man har hurtigt antytt brottslig verksamhet utan att ringaste bevis funnits för sådan. Eftersom man valt att inte intervjua de uthängda har man ibland huggit rejält i sten, till stor skada för offren. Genom Expos nära förbindelse med AFA, Antifascistisk Aktion, har flera av de av AC och AD omskrivna personerna drabbats av misshandel och förföljelse från AFA-aktivister.

Nära förbindelser med AFA

När AFA-aktiviteter refereras i masssmedia får man intrycket att det rör sig om ett gäng våldsbenägna snorungar. Det stämmer, men AFA består också av äldre aktivister som leder aktionerna. Fri Information har tidigare vid åtskilliga tillfällen skrivit om Tobias Hübinette, journalist på Expo, som deltagit i åtskilliga AFA-aktioner och dömts för misshandel, hot, skadegörelse m m. Mattias Flyckt bevistade tillsammans med Hübinette ett överfall på Sverigedemokraternas årsmöte i Norrköping 1995 och har senare varit ansvarig utgivare för Expo. Vid samma aktion var AFA-aktivisten Magnus Hörnqvist närvarande. Han hade hyrt den Toyotabuss som tog aktivisterna till och från platsen för överfallet. Samtidigt skriver Hörnqvist böcker, t ex om Michel Foucault och Kurdistan och artiklar i bl a Anarkistisk Tidskrift. Till de skrivkunniga, något äldre AFA-ledarna hör också Mats Deland som skriver artiklar på Aftonbladets kultursida där han den 15 mars 1998 avslöjade att han "varit närvarande vid de allra flesta våldsamma konfrontationer mellan fascistiska och antifascistiska demonstrationer i Sverige de senaste åren". Mats Deland, som är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet har aldrig dragit sig för att peka ut helt oförvitliga personer som anhängare av nazism, rasism och fascism. En utmärkt sammanställning av Delands skriverier finns på Blågula Frågors hemsida på Internet.

Den skadade journalisten själv AFA-aktivist

I Dagens Nyheter den 1 juli i år spekulerades i att bilbomben i Nacka kanske var en hämndaktion. Man skrev "Enligt polisen kan dådet också vara en hämndaktion i samband med mannens drastiska agerande i kampen mot nazistiska och rasistiska organisationer. Han är enligt uppgift från polisen flera gånger dömd för ofredande, förtal, skadegörelse, sabotage och uppvigling riktad mot rasister". Dagen efter förnekade AD i DN att aktivism skulle vara ett motiv. Hon förnekade polisens uppgifter och påstod att AC endast blivit dömd för ett fall av ofredande och en misshandel. Misshandeln skulle ha ägt rum vid en motdemonstration mot den franske revisionisten Robert Faurissons besök i Stockholm 1993.

Även AC tillhör följaktligen de våldsbenägna men skrivkunniga AFA-iterna.

AFAs våldsbenägenhet bekräftades av aktivisten Helena Wallin i radions Studio Ett den 6 juli 1999. Hon ansåg AFAs våld berättigat därför att AFA sparkar uppåt till skillnad från nazisterna som sparkar nedåt, d v s nazisterna skulle ge sig på svaga individer medan AFA utövar sitt våld mot etablissemanget t ex polisen. Wallin protesterade också mot att polisen ingriper mot nazisterna, det är AFAs angelägenhet att krossa nazismen med AFAs metoder. Polisen ses som representant för staten och bör därför motarbetas. AFA har mycket riktigt en webserver på Internet med namnet hata staten.

Det är en myt att AFA endast angriper aktiva nazister. Såväl i tidskriften Expo som i exempelvis Delands artiklar i Aftonbladet skärs kända invandringskritiker över samma kam. Denna sammanblandning har vidareutvecklats av massmedia och av diverse debattörer. Journalistparet Lodenius och Wikström sorterar således in exempelvis Fri Information, Blågula frågor, Samfundet för Nationell och Internationell utveckling, Folkviljan mot Massinvandringen, Sverigedemokraterna m fl under rubriken nynazister, rasister och främlingsfientliga. Samma sker i Aftonbladet den 4 juli 1999 där Kurdo Baksi och Stieg Larsson, båda från Expo, i en debattartikel insinuerar att Samfundet för Nationell och Internationell Utveckling, Folkviljan mot Massinvandringen och socialantropologen, professor Kajsa Ekholm-Friedman (genom en debattartikel i Dagens Nyheter 1997) skulle ha initierat och därigenom ha ansvar för det våld som nazister utövar, exempelvis polismorden i Malexander! Ett exempel så gott som något på de sjuka konspirationstankar som präglar s k antirasistiska kretsar. Det är synnerligen illavarslande att Aftonbladets ansvarige utgivare tillåtit publiceringen av dessa absurda anklagelser. Ett annat exempel från Aftonbladet är den unga journalistvikarie som den 29 juni under rubriken "Nazistbrotten blir allt grövre" skriver att "antalet 'smygrasister' bland akademiker ökar" och "den politiska grenen med Sverigedemokraterna i fronten fick nära 20 000 röster". Det är till att ha en generös för att inte säga vidöppen definition av begreppet nazist.

Undersökande journalistik

AC har liksom sin sambo AD hyllats i media av sina kollegor för att de sägs bedriva viktig, undersökande journalistik. Man har då en ytterst märklig syn på vad undersökande journalistik är och hur den skall tillämpas. Press och etermedia, tredje statsmakten, har stor och växande makt över samhället och medborgarna. Det krävs att denna makt tillämpas med omdöme och hänsyn och att pressen utsätts för kritisk granskning. Organ som pressens opinionsnämnd och radions granskningsnämnd kan närmast betraktas som ett hån mot allmänheten, eventuella fällningar kommer efter månader eller år, utslagen publiceras undanskymt. Många journalister tycks betrakta en fällning som närmast en trofé. Visst behövs en undersökande journalistik, men den skall ägnas maktstrukturen och inte vara privat blomkvisteri mot enskilda människor. Avslöjandet av de kommunala skandalerna i Motala är exempel på nyttig och väl genomförd undersökande journalistik. Att förfölja enskilda individer genom att sammanställa registeruppgifter, kartlägga familj och arbetsplats och sedan publicera mer eller mindre försåtliga anklagelser om brottslig verksamhet är i stället bevis på hyenementalitet.

Självutnämnda poliser, åklagare och domare

Journalister som AC och AD har själva utnämnt sig till en hemtillverkad kombination av polis, åklagare och domare och negligerar därigenom grunderna för rättssamhället. Inom rättsväsendet regleras ingripanden mot enskilda av detaljerade lagföreskrifter. Den misstänkte har rätt att yttra sig, att få försvarare och att överklaga en fällande dom. I de folkdomstolar som skapats av AFA med AC, AD och deras likar som aktörer har den enskilde inga som helst rättigheter och inga möjligheter att försvara sig. I stället för att hylla den verksamhet som bedrivits av AC och AD och köpa deras alster borde landets chefredaktörer och ansvariga utgivare enas om en gemensam bojkott.

Få ursäkter finns för att ta lagen i egna händer. Ingen som helst ursäkt finns för något så vidrigt som bilbomber. Den snuskiga verksamhet som bedrivits av AC och AD ursäktar inte den eller dem som apterade en bilbomb. Däremot förklarar den åtskilligt.

Hot mot vit makt-ekonomin?

Enligt AD tror journalistparet inte att bilbomben är en personlig hämnd. Man tror i stället att skriverierna kring pengarna i vit makt-musiken och/eller kring nazistsympatisörers värnpliktstjänstgöring föranlett attentatet. Pengar, åtminstone stora pengar, är naturligtvis ett tänkbart motiv för attentat. Journalisternas artiklar har medfört att vit makt-förlagen Nordland och Ragnarock Records stängts ute från de CD-tillverkare de tidigare anlitat. Emellertid måste det vara mer rationellt för förlagen att satsa på egen tillverkning i stället för att dra på sig de risker en bilbomb medför.

Snokandet i Pliktverkets register

Det är oroväckande att figurer som AD och AC haft möjlighet att systematiskt granska pliktverkets register över värnpliktiga och jämföra dem med egna register över verkliga eller inbillade rasister och nazister. I stället för att köpa artiklarna från AC och AD borde dagspressen ta avstånd från denna form av privatspioneri. Rimligen borde det finnas goda säkerhetsskäl för samhället att sekretessbelägga värnpliktsregistren och uppdra åt polisen och den militära säkerhetstjänsten att göra erforderliga personkontroller. AC och AD förefaller vara en betydligt större säkerhetsrisk för den svenska demokratin än några hundratal s k nynazister.

Det påstås att organiserade nynazister är angelägna om den vapenutbildning värnplikten ger. Det är mycket möjligt. Däremot måste det väl anses vara högst osannolikt att entusiasmen för värnplikten är så stor att den framkallar bilbombsattentat. De slutsatser dagspressen dragit av materialet från AC och AD är minst sagt häpnadsväckande. Aftonbladet konstaterade den 21 juni att "569 ungdomar har sedan 1997 gripits vid nazistdemonstrationer, andra nazistarrangemang eller registrerat sig som medlemmar i nazistiska organisationer". Det rör sig alltså i huvudsak inte om personer som dömts för brott, varför det är ytterst obehagligt att namnen finns i journalistparets datorer. Att vara åhörare till en s k vit makt-konsert skulle följaktligen diskvalificera för värnplikt!

Aftonbladet fortsätter: "De dömda är dömda för att de klottrat hakkors i skolan, gjort hitlerhälsning på konsert eller burit kända naziemblem på sina kläder. Bland de icke-dömda nazisterna i vår kartläggning finns betydligt mer ideologiskt drivna unga män. Frågan om hur allvarligt det här är låter vi hänga i luften. Vi kan bara konstatera faktum. Svenska staten vapenutbildar varje år unga män vars hela tankevärld finns i en våldsfixerad, rasistisk ideologi. En ideologi som de senaste åren gjort unga män till mördare och grova misshandlare. I Kode, Kungälv, Klippan, Nol, Västerås, Ytterby, Göteborg för att ta några exempel."

Det ideologiska nitet tycks ha förblindat Aftonbladets skribenter. De åsyftade gärningsmännen hade inte gjort värnplikten innan de begick sina brott. De var nämligen för unga.

Expressens politiske redaktör P M Nilsson (journalisten i det uppmärksammade självmordet av iraniern Mohammad Shakeri , se Fri Information nr 5, 1996) har sedan länge agiterat mot värnpliktssystemet. Han tog den 1 juni 1999 den misstänkte polismördaren i Malexander, Jackie Arklöv som exempel på värnpliktssystemets farlighet. "I dag utbildar vi soldater som ingen behöver och vars kunskaper inte sätts i några sammanhang över huvud taget, annat än rent privata. Det är förmodligen farligare än vi anar. Massutbildningen av soldater ökar inte den yttre säkerheten men hotar den inre. En annan aspekt av massutbildningen är att det är lätt att få en god militärutbildning i Sverige. De nazister som förbereder en väpnad kamp kan nå en kompetens hos sina medlemmar som utländska partikamrater bara kan drömma om. Militära kunskaper och identiteter har länge betraktats som ett skydd, men de är också ett hot. Att varje år lära tiotusentals tonåringar att älska sina vapen är att be om problem".

Mot Nilssons resonemang kan anföras att flertalet dömda våldsbrottslingar gjort sin brottsdebut redan i tidiga tonåren och därigenom automatiskt skaffat sig frisedel från värnplikten. Jackie Arklöv borde sannolikt inte ha fått göra värnplikten på grund den avvikande personlighet som blev manifest under hans tid som legosoldat, men som borde ha noterats redan under hans värnpliktstid. När han mönstrade var han emellertid inte misstänkt för brott. Om Pliktverket avvisat honom av personliga skäl, hade det säkerligen utbrutit ett ramaskri i pressen, högst i Expressen. "Militären vill inte ha färgade soldater", skulle det ha hetat. Diskrimineringombudsmannen skulle ha agerat och upprörda riksdagsledamöter interpellerat.

Någon gång, mitt i det nazisttugg som pågår i media nästan dagligen och som påstås allvarligt oroa våra politiker, önskar man att motsvarande intresse ägnades de ungdomliga rånargängen (gärningsmännen oftast invandrare) och de ständigt ökande åldringsrånen (brottslingarna nästan alltid zigenare). Visst, media rapporterar ibland, oftast utan att nämna den etniska bakgrunden. När interpellerade senast någon riksdagsledamot om åldringsrånen? När tillsatte integrations- och ungdomsminister Ulrica Messing en utredning om rånargängen? Svaret är som alltid: man måste vara politiskt korrekt. Politiskt korrekt är att förfasa sig över svenska påstådda nynazister. Politiskt korrekt är också att inte låtsas om etnisk tillhörighet hos ungdoms- och åldringsrånare.