Ur FRI INFORMATION:

Leif Blombergs eftermäle följde etiketten som förväntat, de mortuis nil nisi bene, om de döda intet annat än gott. Nekrologskrivarna betonade framför allt hans folklighet, beskrev honom som rak och ärlig och uppehöll sig i huvudsak vid hans tid som Metallordförande.

Det är mycket möjligt att Leif Blomberg var en duktig Metallordförande. Som invandrarminister i Ingvar Carlssons rege-ring ingav han stora förhoppningar. Han föreföll inse att det var absolut nödvändigt att begränsa den spontana massinvandringen till Sverige efter de borgerliga årens låt-gå-politik med Birgit Friggebo. Han klarade av Sincariaffären om än med ett nödrop. Trots alla angrepp från invand-ringslobbyn stod han fast vid avvisningsbeslutet, vilket hedrar honom.

Som integrationsminister var Leif Blomberg emellertid en katastrof. Han föreföll okritiskt ha svalt alla tirader om mångkulturens välsignelser. "...mångfalden är en rikedom som bär löften om en vitaliserande skaparkraft", skrev han i Upsala Nya Tidning den 31 oktober 1997.

Det finns anledning förmoda att minnet av Leif Blomberg som integrationsminister för evigt är förknippad med det otroliga påståendet i hans integrationsproposition: "Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia. Den samtida tillhörigheten i Sverige och uppslutningen kring samhällets grundläggande värderingar har därför större betydelse för integrationen än ett gemensamt historiskt ursprung."

Det var omöjligt att acceptera alla Blombergs påståenden om att inte bara invandrarna måste integreras. Även svenskarna måste anpassas till det nya, mångkulturella samhället. I en interpellationsdebatt den 25 november 1997 sade Blomberg:

"Integration är för mig en ömsesidig social process som syftar till att ge människor lika rättigheter och möjligheter i vårt samhälle. Det är alltså en ömsesidig process. Det är inte så att en integration bara är till för den som har invandrat till det här landet och att man som individ skall integrera sig. Det går inte. Det måste man göra från ömse håll. Vi som redan bodde här när man kom måste från vår sida sätta nycklarna i dörren och låsa upp när någon vill låsa upp från utsidan. Annars går det aldrig. Ömsesidigheten är väldigt viktig. Vi måste komma bort från vi-och-de-tänkandet i det svenska samhället."

Det är inte alls osannolikt att Leif Blomberg skulle ha blivit en mycket bra arbetsmarknadsminister. Han skulle i varje fall ha blivit bättre än den nuvarande. Hans fiasko som integrationsminister har tre troliga förklaringar. Posten som integrationsminister är omöjlig och onödig i sig, integrationen borde sortera under arbetsmarknadsdepartementet. Leif Blomberg hade inte den personliga styrka som i längden krävdes för att stå emot invektiven från den s k moraliska eliten och de oändliga kraven från militanta invandrare. Även om han var en tränad debattör klarade han inte av att genomskåda mångkulturalisternas grumliga argumentation.

Ett av Leif Blombergs sista och sämsta politiska beslut var utnämningen av Margareta Wadstein till ny diskrimineringsombudsman, en utnämning som kommer att bli förödande för främst arbetslösa och småföretagare och därmed skadlig för det svenska samhället.