Innan jag kom hem till mitt fosterland, Sudettyskland,
och en liten stad, St. Joachimsthal, fick jag som sårad soldat genomlida
en mardröm i ett reservlasarett i Tyskland.
Den 3 mars 1945 hamnade jag i Halberstadt,
en stad i mitten av Tyskland som dittills hade klarat sig från den meningslösa
bombningen av barn, kvinnor, flyktingar och sårade soldater.
Påskdagen den 8 april 1945 kl 11 bombades
Halberstadt av ett stort antal flygande fästningar. Vi var några
få som överlevde detta inferno.
Kriget var då nästan slut. I det
kaos som uppstod bestämde jag mig att till fots ta mig hem till den stad
i Sudettyskland, där mina föräldrar och syskon bodde.
De kämpande tyska förbanden höll
på att upplösas. Alla som fortfarande orkade hålla sig upprätta
drog sig västerut undan de ryska anfallsvågorna och därmed
en säker död.
Även vi hade turen att fly till väst
- och friheten som vi trodde.
Krigsslutet
Den 8 maj 1945 upplevde jag krigsslutet och
det som sedan hände har etsat sig fast i mitt minne liksom en mardröm,
vilken plågat mig genom livet.
De fruktade och odisciplinerade ryskmongoliska
trupperna vällde från öster in i Sudettyskland med rätt
att våldta och plundra alla och allt som var tysktalande. Skriken och
gråten av våldtagna flickor samt kvinnor (10-80 år) hördes
ständigt om nätterna.
Men värre skulle det bli!
Min mor, mina systrar och jag hade turen att
följa med en tysk armébil västerut till min födelsestad
i Erzgebirge vid gränsen till Tyskland. De hjälpsamma tyska soldaterna
förstörde sin bil och delade med sig av maten de medfört.
Jag visade dem vägen till gränsen
mot Tyskland och friheten. Jag hoppas att de klarade sig. Unga män med
livet framför sig.
När jag återvände kom jag
förbi Schlagenwerth - ett samhälle mellan Karlsbad och St. Joachimstal.
På järnvägsstationen stod ett övergivet lasarettståg,
fullastat med sårade tyska soldater, övergivna av sköterskor
och läkare. Lukten av ruttet kött blandad med desinfektionsmedel
låg som giftiga ångor omkring vagnarna. Ingen kunde hjälpa
dem av rädsla att bli blodtörstigt ihjälslagen av de första
frisläppta, tjeckiska fångar som suttit fängslade i tyska
fängelser i Prag under kriget.
Så ilade jag vidare och kom på
kvällen till min mormors hus, där jag återförenades med
mor och systrar. Av deras ångestfyllda ansikten förstod jag att
det hänt något avskyvärt.
Jaltaöverenskommelsen i praktiken
De amerikanska trupper som hade intagit den
nordvästra delen av Sudettyskland och även St Joachimsthal fick
dra sig tillbaka västerut i enlighet med Jaltauppgörelsen. De hade
då intagit större område än uppgörelsen föreskrev.
Med deras återtåg påbörjades för oss sudettyskar
och de kvarvarande tyska soldaterna ett makabert inferno.
När jag återkom till min födelsestad
satt min mor och mina systrar i mormors vardagsrum vid den lilla Volksradion.
De hade just fått höra att Tyskland tvingats till ovillkorlig kapitulation.
Det var den 8 maj 1945. Ungefär vid denna
tidpunkt började massakern och jakten på oss Joachimsthaler. Och
runtom i Sudetlandet utspelades liknande slaviska grymheter.
Det olycksbådande ljudet av allierade
bombfällningar och tungt artilleri hade upphört. Från norr
invaderade tunga ryska pansar- och stridsvagnar vår lilla stad. Söderifrån
tågade samtidigt tjeckiska horder av unga män och kvinnor som med
tillstånd av Dr Eduard Benes (förre exilpresidenten) fick rätt
att döda, plundra och med alla andra tänkbara bestialiska metoder
skända oss sudettyskar. Vi var fågelfria. Alla tjecker hade rätt
att förgripa sig på oss.
Kommissarie Kroupa
Som självutnämnd kommissarie bestämde
tjecken Franz Kroupa, f d tjänsteman på tobaksfabriken i Joachimsthal
vilka personer som skulle hängas eller arkebuseras. Han deltog även
personligen vid plundringen av lägenheter och hus. Det var han, Kroupa,
som genomsökte min mormors lilla hus och tvingade henne att lämna
ifrån sig det lilla av värde hon ägde. Hans hejdukar slet
hennes vigselring från fingret och andra letade i den lilla lägenheten
efter guld- och silverföremål.
När hemmansägaren Steinfelsner hängdes
på det lilla torget framför rådhuset, tvingade Kroupa hela
ortsbefolkningen under hot att bli skjutna att bevittna den olagliga avrättningen.
Alla, barn, kvinnor och åldringar, jagades till avrättningsplatsen
- ett stort träd mellan rådhuset och kyrkan. Där hängde
Steinfelsner sedan i flera dagar. En förbifarande amerikans jeep med
några officerare, ordnade att han plockades ned. Vad som sedan hände
med liket, vet ingen.
Ryssarnas helvete bättre än tjeckernas
inferno.
Dagligen kom nya tjeckiska horder söderifrån
(huvudsakligen från Prag). De kallade sig "partisaner", i
tyska uniformer försedda med röda armbindlar. Den hänsynslösa
plundringen fortsatte dag och natt. Det är omöjligt att berätta
om allt lidande. Partisanernas härjningar var gränslöst brutala
i jämförelse med de ryska truppernas. Vi skulle sannerligen ha föredragit
ryssarnas helvete framför tjeckernas inferno.
De tjeckiska hoparna anfördes alltid
av hårda, sadistiska och självutnämnda bödlar. Vi utsattes
ständigt för utstuderad, extashöjande brutalitet. De stövlade
in i våra hus och lägenheter på jakt efter värdeföremål,
sprit och unga flickor. Kvinnor och flickor överlämnades så
gott som alltid till ryssarna. Då de sällan hittade något
av värde blev vi sparkade, vissa till döds.
Genom dessa unga kvinnliga och manliga partisaner
hade "Kommendant Kroupa" villiga medförbrytare till det beryktade
dödslägret i Schlagenwerth, där oskyldiga Joachimsthalsbor
och sårade tyska soldater bragtes om livet under barbariska former.
Kommissarie Kroupas bedrifter är skildrade
i en vitbok, "Dokumente zur Austreibung der Sudetendeutsche" (nr
166, Augenzeugenbericht einer Hinrichtung, nr 167, Hausdurchsuchen, bestialische
Misshandlungen, öffentliche Hinrichtung), Europa-Buchhandlungs förlag,
München, 1951.
FP
Fortsättning följer i kommande
nr av Fri Information
