Journalisterna
skrev utan att ta reda på fakta
Den 29 november
1980 skrev Dagens Nyheter om BSS: "En anonym
grupp i Stockholm sprider propaganda mot invandrare som är ren hets.
Den enda utåt synliga delen av gruppen är en postbox och ett
postgironummer i Malmö. En statlig utredning kommer i sommar med förslag
som gör det möjligt att stoppa denna hets med lagens hjälp".
Att försöka
hitta angreppspunkter mot BSS var ju viktigt. Vi skulle inte ges någon
möjlighet att framställas som berättigade eller en del av
det växande motståndet mot invandringen. Vi skulle framställas
som elaka, hotfulla och samtidigt mystiska. Själv erkänner jag
att jag inte kände mig beredd att helt öppet redogöra för
mina åsikter. Jag var helt medveten om, vilka konsekvenserna skulle
kunna bli för mig.
Sommaren 1979
hade jag fått arbete som dataoperatör på BPA, jag trivdes
mycket bra och ville behålla mitt jobb där. Jag kände mig
därför tvungen att undvika öppen koppling till BSS. Jag visste
hur odemokratiska och hetsiga BSS' motståndare var. Däremot kunde
jag som enskild person - dvs icke organiserad i någon sammanslutning
- fortfarande skriva insändare och artiklar i mitt eget namn. Etablissemanget
föreföll överseende - i viss mån - med enskilda invandringsmotståndare,
men de som organiserat sig skulle förföljas, de var uppenbarligen
ett större hot.
Jag var mentalt förberedd på att kunna råka illa ut, t.ex.
att få sparken från mitt arbete - men trodde ändå
inte att det var så illa i Sverige. Jag ansåg mig ha rätt
att framföra vilken åsikt jag ville. När det gällde
invandringspolitiken ansåg jag, att eftersom svenskarna nu håller
på att förlora sitt eget land så är det extra angeläget
att någon protesterar mot detta. Personligen kände jag att jag
engagerat mig så djupt att ingenting kunde få mig att sluta.
BSS började minska kravet på att förespråka en debatt
i invandringsfrågan eftersom vi ansåg att det var meningslöst
att ta upp ett förslag som ingen (makthavare) ens ville lyssna på.
BSS började mer medvetet rikta krav på att invandringspolitiken
skulle förändras. Vi började föreslå att invandringen
kraftigt skulle begränsas och ansåg vidare, att invandringen
nu gått så långt att återflyttning av vissa invandrargrupper
måste ske för att kunna återskapa ett svenskt Sverige.
Stöd för denna idé hade vi hos de anhängare vi kom
i kontakt med genom våra aktiviteter.
Folk var verkligen irriterade över den förda invandringspolitiken,
men livrädda för förtryckarstatens politiska poliser (t.ex,
journalister). Folks rädsla var befogad.
Massmedia hetsade ju ständigt mot de s.k. "rasisterna" och
vägrade att publicera genmälen trots felaktigheter och rena lögner.
Journalisterna var inte ett dugg intresserade av att låta oss i BSS
komma till tals. Det visade inte minst det faktum att det var ytterst sällsynt
att några journalister hörde av sig till BSS. Journalisterna
skrev om oss utan att först ta reda på fakta. De ville inte veta
sanningen och saknade all respekt för vår sak.
Klappjakten på BSS hade ännu inte riktigt börjat i stor
skala. Men den förbereddes som bäst av Sveriges Television. TV
2-reportrarna Bo Holmström och Peter Ekstrand skulle snart börja
med sin häxjakt, vars följder fick stor uppmärksamhet i massmedia.
TV 2:s "Magasinet" skulle i ett program "avslöja"
BSS.
Istället
för att låta oss medverka i en fri och öppen debatt i TV
skulle man försöka framställa oss som en slags halvterroristisk
organisation påminnande om dem som på kontinenten spränger
folk i luften. TV tog naturligtvis inte kontakt med BSS först för
att informera om sina planer. Redan från början hade TV 2 beslutat
att utpeka oss som extremister och vi skulle inte få en chans att
yttra oss.
Kärlek till Sverige bemöts med hat
Nu vill ansvarsmedvetna
svenska nationalister varna för de faror som invandringspolitiken med
all sannolikhet leder till. Och hur har då dessa välgrundade
varningar bemötts?
Här - hos dessa svenska nationalister - är det inte fråga
om moraliskt vanvett utan om moraliskt ansvar. Det är inte frågan
om fientlighet eller likgiltighet mot vårt land utan om kärlek
och omtanke för det egna landet, för vårt Sverige och dess
framtid. Därför kunde man tycka, att dessa svenska nationalister
skulle hälsas välkomna i den fria demokratiska debatten och bemötas
med aktning, även om man vill anföra avvikande åsikter.
Men så har inte alls skett. Tvärtom har dessa svenska nationalister
inte bara avfärdats som "farliga" och "avvikande",
utan de har även utsatts för systematiska lögnkampanjer i
massmedia och för vedervärdiga personförföljelser, ungefär
som fredlösa blev behandlade under medeltiden. I några fall har
de även mist sina jobb, i andra fall åtalats och dömts för
brottslig verksamhet. Är det dit vår svenska demokrati har gått,
en åsiktsdiktatur med terroristiska inslag under demokratins täckmantel
...?
Klappjakten på BSS börjar
Det började
med att BSS postboxinnehavare Gösta Bergquist i Malmö blev uppringd
av TV 2 reportern Peter Ekstrand, som uppgav sig heta "Per Ekström"
och sade sig vara "sympatisör till BSS". Han anhöll
därför om ett besök i Bergquists bostad för att diskutera
om BSS med Bergquist. Bergquist inbjöd då denne "Per Ekström"
till sin bostad några veckor senare, den 30 oktober 1980,
då en BSS-representant skulle vistas i Malmö och vara närvarande.
En BSS-medlem hade ungefär samtidigt fått reda på att denne
"Per Ekström" ringt runt till olika nationella organisationer
och uppgett sig vara journalist för att försöka få
upplysningar om en viss Erik Johansson.
Den 31 oktober på eftermiddagen ringde "Per Ekström"
på Bergquists dörr i Malmö. Väl dold i handen hade
denne TV-reporter en mikrofon, och i en bil några meter därifrån
satt en fotograf från samma TV-redaktion och smygfilmade, när
Bergquist öppnade sin dörr och ett samtal utspann sig mellan honom
och besökaren. Denne var angelägen att genast få träffa
Erik Johansson, som dock inte var anträffbar. TV 2-reportern, som nu
avslöjade att han uppgivit falskt namn, bad då enträget
Bergquist att Erik Johansson skulle ta kontakt med honom per telefon. Vi
beslöt att jag skulle ringa TV 2-reportern Peter Ekstrand och kalla
mig Erik Johansson. Detta för att få besked om vad TV ville veta
om BSS.
Ekstrand förklarade för mig att han ville låta BSS komma
till tals i ett program som på ett allsidigt och korrekt sätt
skulle belysa organisationens verksamhet. I en
efterföljande debatt skulle också en BSS-representant få
delta och framlägga sina och organisationens synpunkter. Det skulle
inte vara fråga om några skeva vinklingar i sensationspressens
stil, lovade TV-reportern Ekstrand.
Naturligtvis
hade jag ingen anledning att lita på denne TV-journalist. Jag kände
typen allt för väl. Jag förklarade därför för
honom att BSS beslutat att inte ställa upp i en bandad intervju, därför
att risken fanns att reportaget kan klippas ned och förvanskas och
användas i något sammanhang som vi inte vill kännas vid,
på det svarade Ekstrand: "det finns
ingen här på företaget som förvanskar någonting".
Jag påpekade för Ekstrand vilka fula metoder journalister brukar
använda med kopplingar till "nazism" o.s.v. Ekstrand fortsatte
att bedyra sin hederlighet men vi vägrade att medverka i en bandad
intervju - skulle vi ställa upp så skulle det vara i en direktsändning.
När Ekstrand förstod att det inte skulle gå att övertala
mig började han istället framföra hotelser: "Skall ni fortsätta att verka överhuvudtaget, så bör
ni raskt ompröva det här (BSS beslut att inte ställa upp
i en bandad Tv-intervju) .... Det är ju rena självmordsinställningen,
tycker jag."
Jag bad om ett förtydligande: "Du menar
att om vi inte framträder i TV, så är det rena självmordet..."
- Ja.
- Gäller det alla organisationer?
- Ja, jag tycker det.
Underförstått, om vi inte ställer upp på deras villkor
så gör de mos av oss. Samtidigt bedyrade Ekstrand att de inte
skulle göra några kopplingar alls till "nazism" eller
liknande. Det skulle som väntat visa sig att Ekstrand ljög...
Som en kompromiss skickade BSS en sympatisör, författaren Christopher
Jolin till TV för en bandad intervju. Intervjun varade
i drygt 30 minuter, men klipptes sedan ned av Magasinet-redaktionen till
c:a 2,5 minuter!
Vid intervjun i TV-studion gav TV 2-reportern
Peter Ekstrand uttryckliga löften till Jolin att inga klippningar i
intervjun skulle ske utan hans (Jolins) godkännande och att Magasinet-programmet
inte skulle sammankoppla BSS med några nynazistiska organisationer
eller aktiviteter utan uteslutande behandla den invandringskritiska opinion
som BSS företräder. Alla dessa löften bröts.
När Jolin på omvägar fick veta att dessa löften skulle
brytas skrev han ett brev till Peter Ekstrand med kopia till chefen för
TV 2 Oloph Hansson. Detta brev besvarades inte ens.
Någon dag innan programmet skulle sändas stod en journalist utanför
min arbetsplats och väntade på mig i en omärkt bil, och
precis som hos Gösta Bergquist hade han en dold mikrofon och en smygfilmande
fotograf i närheten. De hade hoppats få mig att säga något
för att få ytterligare material till sitt hetsprogram. Material
som de sedan skulle kunna använda hur som helst i vilket sammanhang
som helst i all framtid. Även om jag öppet skulle svara på
eventuella frågor från dem, skulle de kunna klippa och vinkla
precis som det behagade dem. Jag var i gapet på hajar...
När jag
närmade mig min arbetsplats och såg dessa figurer på håll
beslutade jag mig för att springa förbi dem. Jag ville inte bli
intervjuad av sådana kräk, som dessa TV-journalister ju faktiskt
visade sig vara.
I TV 2:s Rapport kl. 19.30 den 8 december 1980 - samma kväll som Magasinet-programmet
senare sändes - gjordes reklam för detta Magasinet-program som
första nyhet, varvid bl.a. följande sades: "Nynazismen
är på frammarsch i Sverige ..." (samtidigt som
man i TV-rutan visade bilden av en hotfull hakkorsdekorerad stövel).
Själva Magasinet-programmet var alltigenom lögnaktigt, infamt
och vilseledande. Syftet var att framställa BSS som en farlig och människofientlig
organisation.
Själv hade jag ingen TV. Dels tyckte jag att programmen var usla, dels
tyckte jag att det fanns viktigare saker att sysselsätta sig med än
att förspilla tiden framför en TV-apparat. Alltså fick jag
gå till en bekant och titta på Magasinet.
Själva programmet var en ren klappjakt på mig personligen. Jag
framställdes som en "hemlig" ledare för en mystisk "rasistisk"
organisation vars verksamhet jämfördes med terroristdåd
mot bl.a. judar på kontinenten.
Man hade filmat
det hus jag bodde i och t.o.m. brevlådan på min dörr för
att visa var jag bodde. Man berättade var jag arbetade och hetsade
allmänt mot min person. Programmet var, det förtjänar att
upprepas, hetspropaganda av värsta slag. De hade olovligen bandat mina
privata telefonsamtal med journalisten Peter Ekstrand och sände utan
mitt tillstånd delar av dessa samtal i programmet. Journalisternas
hets mot oss i programmet var tiofalt värre än den 'hets"
som vi påstods bedriva mot invandrare. Mot obekväma svenskar
är det tydligen fritt fram att hetsa hur mycket som helst.
Hur kan man uppföra sig så osportsligt, fegt och lögnaktigt
som de eländiga kräk som gjort detta program? var min första
reflektion, den andra var att jag skulle få problem på jobbet
dagen efter.
Programmet var så eländigt att bara den sämsta sortens människor
med den sämsta sortens egenskaper kunde göra något sådant.
Efter programmet gick jag hem och funderade över vad jag skulle säga
på jobbet. Det arbete som jag trivdes så bra på. Visst
skulle mina arbetskamrater ge mig stöd, men vad skulle det hjälpa
mot företagsledningen (d v s facket).
Jag hann inte ens innanför dörren förrän jag var nerringd
av vänner, journalister osv som undrade vad som hänt. Jag pratade
i telefon till klockan fyra på morgonen och skrev sedan ihop ett brev
med kommentarer på programmet som jag skulle ta med till jobbet för
att dela ut till arbetskamraterna.
När jag
så öppnade dörren för att gå till jobbet var
farstun full av dekaler och slogans "Här bor Hitler" och
stora hakkorsmärken på dörren. Det som slog mig var att
denna skadegörelse hade samband med TV-programmet. Ingen "utomstående"
skulle kunna veta var jag bodde och så snabbt affischera i min trappuppgång.
Nej, de som låg bakom detta hade direkt koppling till TV-programmet.
Jag tror inte
att Peter Ekstrand personligen var där och satte upp affischer. Inte
heller den ökände "nazistjägaren" Hans Lindquist,
vars enfaldiga dumheter upphöjts till heliga sanningar. Hans Lindquist
var intervjuad i programmet och han är känd för sina kontakter
med ökända våldsrevolutionärer och trotskister och
står i ständig kontakt med diverse våldsinriktade extremistorganisationer
på vänsterkanten. Men det är otrevligt att utsättas
för denna form av terror.
På jobbet dagen efter hetsprogrammet i TV
Morgonen den
9 december kom jag till jobbet en halvtimme tidigare. Jag delade ut mitt
brev där jag i stora drag försökte bemöta innehållet
i Magasinet. Flera av mina närmaste arbetskamrater fattade precis hur
vinklat och eländigt programmet var. Men de som inte kände mig
så väl (det var ju en stor arbetsplats med över 100 anställda
på BPA:s dataavdelning) tittade lite undrande på mig.
Så snart
cheferna kommit blev jag inkallad för samtal och fick av två
representanter för facket beskedet att jag var uppsagd med omedelbar
verkan. "BPA säger härmed upp din
anställning vid företaget på grund av personliga skäl".
Jag tog emot uppsägningen och ombads att omedelbart packa ihop mina
tillhörigheter och lämna företaget. Så gjorde jag också.
Jag lämnade min arbetsplats och mina arbetskamrater. När jag kom
hem och berättade det för mina vänner ville ingen tro att
det var sant. Inte förrän TV samma kväll meddelade att jag
fått sparken. Då trodde de mig.
I TV 2:s Rapport
den 9 december 1980 framträdde Bertil Whinberg,
BPA:s styrelseordförande och tillika ordförande i Byggnadsarbetareförbundet
(1984 valdes han in i verkställande utskottet i den socialdemokratiska
partistyrelsen). Han sade ordagrant följande:
"Inom svensk fackföreningsrörelse
har vi alltid sett det som angeläget att hålla rent från
extrema verksamheter, och bara blotta misstanken av att vi haft en medarbetare
som bedrivit den verksamheten är anledningen till att vi tagit det
här beslutet."
Varpå TV-journalisten frågar:
" Men kan man alltså säga upp
någon på grund av hans politiska verksamhet?"
Bertil Whinberg svarade:
"Ja , när det är den här typen
av verksamhet så anser vi att det är helt riktigt att vidta en
sådan här åtgärd".
Whinbergs uttalande klargjorde fackföreningsrörelsens syn på
avvikande opinionsyttringar.
Själv hade jag skött mitt arbete perfekt
och inte agiterat för BSS eller någon politisk uppfattning på
arbetsplatsen. Dessutom får man inte glömma att det i BSS verksamhet
inte funnits någon enda punkt som strider mot demokratiska grundprinciper
utan istället ansluter sig till dessa principer. Ändå fick
jag sparken. Jag fick inte ens tillfälle att försvara mig.
Och
detta av ett fackföreningsägt företag inom en rörelse
som i årtionden ivrat för anställningstrygghet och som genomfört
medbestämmandelagen (MBL).
