BSS första
möte
Efter att ha
varit en ganska löst sammansatt organisation ansåg vi nu det
på tiden att försöka organisera verksamheten. Vi kallade
till ett möte den 21 mars 1982 i Medborgarhuset och avsåg där
att nominera kandidater till ordförande, vice ordförande, sekreterare,
kassör samt övriga ledamöter i en interimsstyrelse. Vi avsåg
också att diskutera ställningstaganden i flyktingfrågan,
återflyttningsfrågan, abort- och adoptionsfrågan. Eftersom
vi inte fått gehör för våra åsikter, måste
arbetet nu gå in i en mer organiserad fas. 1982 blev därför
ett aktivare år för BSS.
Till mötet kom 16 personer. Själv kunde jag inte närvara
på detta möte. Den som höll i mötet var Sven
Davidson. Här följer ett utdrag ur det anförande
som han höll där:
"BSS har ju gjort något som kan betraktas
som unikt inom svensk nationell politisk verksamhet. Den har tagit på
entreprenad en fråga, må vara den största och mest ödesdigra
frågan i svensk inrikespolitik idag: Invandringen. Det har ju också
visat sig att det har varit en stor framgång. Om man bryter ut en
viktig fråga, koncentrerar alla ekonomiska resurser, alla krafter,
tal och text på just den frågan så får det en viss
genomslagskraft: Det går att väcka opinion. Det får större
publicitet än någon av de andra nationella grupperna har upplevt
på flera år. Jag skulle t.o.m. kunna säga att det är
önskvärt att de övriga nationella organisationerna gjorde
likadant: Bröt ut en stor nationell fråga (t.ex. SNF koncentrerar
sig på försvarsfrågan, NSR på knarkproblemet eller
den bedrövliga kriminalpolitiken... )
Ska
man se krasst och realistiskt på situationen idag så måste
jag för min personliga del hålla med den person som säger
att det här med angrepp på invandringspolitiken är egentligen
för sent. Invandringen har redan skett i för stor och felaktig
omfattning. Vi måste därför koncentrera oss på sådana
frågor som är en följd utav den bedrövliga invandringspolitiken:
Nämligen repatrieringsfrågan, flyktingfrågan, inställningen
till flyktingkonventionen som Sverige har skrivit på 1951. Abortfrågan
som är ödesdiger.
Vi
har idag 30 gånger fler svenskar som går till spillo genom aborter
än vad som stryker med i trafikolyckor eller i självmord. Ändå
har vi ett stort trafiksäkerhetsverk för dessa 1000 olyckor, men
30-35.000 mord det rycker man bra på axlarna åt. Sedan har vi
det här med adoptionerna. Vi har måste ta principiell ståndpunkt
i nationalitetsfrågan och vad som kan göras för att förhindra
att den krympande svenska folkstammen helt försvinner."
Därefter öppnades mötet för förhandlingar. Den
första punkten var att tillsätta en interimsstyrelse fram till
ordinarie årsmöte. Jag valdes till ordförande för styrelsen
och Sven Davidson till ordförande för arbetsgruppen. Detta lilla
möte ledde till att samarbetet mellan de aktiva medlemmarna blev bättre.
Stort tumult vid demonstration
Vi fick lite
mer fart på organisationen och under 1982 spred vi ut mängder
av nytt informationsmaterial. Vi startade också en enkel liten informationstidning
"BSS-Nytt". I detta första nummer kunde vi rapportera om
en manifestation vi haft på Stora Torget i Uppsala (8 maj 1982). Vi
redovisade hur en större invandrarmobb bestående av turkar och
iranier genast började störa mötet. De uttalade hotelser
och lovade att "blod skulle flyta". De bildade även talkörer
och skrek "stoppa nazismen" (?) och fick snabbt hjälp av
tillskyndande vänsterextremister från olika "solidaritetsmöten".
BSS fick ingen
chans att berätta om sin syn på invandringspolitiken då
skrikandet blev allt värre ju fler invandrare och kommunister som dök
upp. Många av skrikhalsarna var dessutom s.k. "flyktingar"
som påstod sig ha tvingats lämna sitt land p.g.a. politiska förtryck
o.s.v. När uppemot 600 personer samlats kom polisen med hundar och
tvingade avbryta mötet samt spärra av två gator med hjälp
av hundpatruller för att skydda BSS:arna från attacker från
mobben. När BSS:arna eskorterades från platsen skrek de fanatiska
invandrarna och kommunisterna hatklyschor om "rasism" och "nazism".
Ohederliga journalister
I övrigt
hade "BSS-Nytts" huvudartikel rubriken "Invandringen
katastrof för Sverige" där vi redovisade
vår syn på invandringen. Vi fortsatte med att gå ut med
information direkt till svenska folket eftersom massmedia och politiker
fortfarande undvek varje form av debatt i invandringsfrågor.
Istället gjorde massmedia stora nummer av hur enskilda invandrare utsattes
för hotelser av uppenbarligen förvirrade personer. I Aftonbladet
berättade den frilansfilmande turken Muammer Özer och hans finska
hustru hur de utsatts för telefonterror och rasistiska hotelser per
brev. På en stor bild i Aftonbladet visade paret upp sig och på
bordet framför dem låg vår tidning "BSS-Nytt"!
Var detta medvetet för att associera gärningsmännen till
BSS? Paret fick stor uppmärksamhet med helsidor i våra största
tidningar. I massmedia tog man intryck av detta och en hel rad tidningar
gick till angrepp mot "rasismen". "Nu måste kyrkan
möta rashetsen mot invandrare" skrev Dagen, och Aftonbladet skrev
i en ledare "stoppa terrorn mot invandrare".
Massmedias rubriker blev allt fetare och talade om "terrorn mot invandrare".
I en Expressenledare den 1 augusti 1982 talades om "satans rasister".
Man inledde med att citera ur ett BSS-flygblad och övergick sedan till
att tala om "Ku Klux Klan", telefonterror mot invandrare och avslutade
med följande stycke:
"Det borde inte vara svårt att förstå
vilken fasa som förorsakats av hotfulla telefonsamtal, krossade fönsterrutor
och brinnande träkors. Alla har vi ett ansvar för att Sverige
inte skall bli ett land där en stor del av befolkningen lever i skräck".
Det är riktigt att varje medborgare skall kunna leva i trygghet och
fred utan att behöva bli utsatt för förföljelse o.s.v.
Men sanningen är ju att de som utsatte invandrarna för dessa trakasserier
är en liten grupp kriminella eller sjuka individer i samhällets
marginal. Däremot utsätts svenska patrioter för organiserad
förföljelse av politiker, massmedia och enskilda internationalister.
Men om detta säger man ingenting. "Alla
har vi ett ansvar för att Sverige inte skall bli ett land där
en stor del av befolkningen lever i skräck". Det är
precis det som är vårt ansvar och det är därför
vi vill bevara Sverige svenskt! För att slippa problem.
Efter dessa händelser övergick många tidningar till att
redovisa vilka de "rasistiska" grupperna var. Man påpekade
ofta att dessa grupper t ex. BSS "hetsade mot invandrare", utan
att förklara vad denna "hets" bestod i eller låta oss
komma till tals.
Hetsade mot BSS men vågade inte publicera intervju med Sven Davidson
"Nazism
i ny förpackning" kallar Lajos Szècsi (ordförande
i Invandrarnas kulturcentrum) "BSS-Nytt" på Expressens ledarsida
den 5 augusti 1982 och där säger han att "spökjournalisterna
i BSS måste tvingas fram i ljuset". Så här
avslutar han sin artikel:
"Numera namnger massmedia utlänningar
som begår grova narkotikabrott, fastän detta oftast drabbar oskyldiga.
BSS-skribenterna är också en sorts spridare av narkotika - i
en form som kan döva det mänskliga förståndet. Sådana
personer förtjänar väl att bli utpekade".
Alltså sådana personer som kritiserar invandringen skall utpekas.
De ska alltså pekas ut av den orsaken att de är motståndare
till den slappa invandringspolitiken. Självfallet skall de inte ges
tillfälle att hävda sin mening, så att svenska folket får
upp ögonen för den vansinniga invandringspolitiken. Lajos Szècsi
har inte på något sätt bidragit till att skapa debatt kring
invandringsfrågan trots att han vid ett tillfälle bad om en intervju
med BSS. Sven Davidson ställde upp och lät sig intervjuas. Men
uppenbarligen motsvarade inte BSS Szècsis förväntningar
på "rasister" så han valde att inte publicera intervjun.
Invandrarministern mötte protest i Rinkeby
Den 28 augusti 1982 skulle
invandrarministern Karin Andersson hålla ett tal i Rinkeby. Bara någon
timme innan talet skulle hållas fick jag reda på det och tillsammans
med Jerker Magnusson, en av de första
som anslöt sig till BSS redan 1979 och ett par andra BSS-medlemmar
åkte jag dit för att ta några bilder på henne. Medlemmarna
tog med sig en banderoll med texten "Invandring,
nej tack" som de avsåg att hålla upp för
att protestera mot invandringspolitiken. Just när Karin Andersson skulle
börja tala vecklades banderollen upp. Det hela var en mycket fredlig
och snäll protest mot den förda invandringspolitken.
När BSS-medlemmarna
efter några minuter höll på att veckla ihop banderollen
kom en grupp aggressiva invandrare fram och hotade med stryk om de inte
genast lämnade platsen. Några närvarande poliser såg
till att inget bråk uppstod, men det blev högljudda diskussioner,
som även filmades av TV.
Dagen efter rapporterade tidningarna om Karin Anderssons möte med "invandrarhatare".
Enligt DN säger Karin Andersson:
"Jag har aldrig tidigare under alla mina
år som invandrarminister råkat ut för sådant här.
Jag ser verkligen fram emot att vi nu får den skärpta lagen mot
diskriminering, men den träder inte i kraft förrän vid nyåret.
Till dess skall ju polisen se till att sådant här inte händer".
Man skall alltså inte få protestera mot invandringen!
TV vinklar - resultat: en omplacerad och en avskedad
När Rapports oansvariga
TV-reportrar senare på kvällen sände ett nedklippt och vinklat
(som vanligt i sådana här sammanhang) inslag från mötet
så löd rubriken: "Tumult vid valmöte
i Rinkeby...Rashets i valrörelsen". En nästan
gråtande Karin Andersson berättade om "övergreppet"
och övervägde att ställa in kommande valmöten. Samtidigt
visades ett 24 sekunder långt inslag från den högljudda
diskussionen där Magnusson fanns med på bild i c:a tio sekunder.
De som gjorde TV-inslaget ville ge tittarna intrycket av att Magnusson mer
eller mindre anfallit valmötet, trots att han endast försökte
göra sin röst hörd i hopen av skrikande invandrare. Inslaget
som sändes i TV var så kort att det var helt omöjligt att
uppfatta sammanhanget i diskussionerna.
Detta vinklade Rapportinslag sågs av övertillsynsmannen Stig
Berg, en av Magnussons chefer på Allmänna Häktet i Stockholm,
som omgående ringde sin chef, personalchefen Gunilla Ternert och rapporterade
att han sett en anställd framträda i ett "obehagligt"
sammanhang.
När sedan Magnusson; som för tillfället hade semester, återkom
till sitt arbete blev han genast ombedd att ringa upp Gunilla Ternert. Magnusson
ombads då att ta med sig ett vittne och gå till dåvarande
chefen för Allmänna Häktet, styresmannen Sven Lundin. Ternert
försökte först påtvinga Magnusson ett till henne lojalt
vittne, men Magnusson förklarade att han själv ville utse sitt
vittne. Detta ogillades emellertid av Ternert som då försökte
få iväg Magnusson utan vittne. Till slut fick Magnusson med sig
ett vittne, en vårdare på Plan 7 och de gick tillsammans till
Lundin. Där fick de plötsligt veta att MBL-förhandlingar
skulle äga rum. Efter en stunds överläggningar och förhandlingar
förklarades att läget var "status quo", dvs Magnusson
fick fortsätta arbeta i sin ordinarie tjänst på Plan 7.
I all vänlighet berättade Magnusson för Sven Lundin att Rapportinslaget
fanns på en videoinspelning. Bandet visades för Lundin den 16
september, dvs dagen efter MBL-förhandlingarna.
Den 17 september får Magnusson plötsligt ett meddelande om att
han omplacerats till transporttjänst med endast svenska intagna. Dessutom
fick han i efterhand veta att det hållits ytterligare en MBL-förhandling
den 17 september per telefon där Lundin och dåvarande ordföranden
i den lokala fackklubben, Klubb Kronoberg, Lars Engvall, gjorde upp om omplaceringen.
Den 20 september skrev Lars Engvall på protokollet från MBL-förhandlingarna
om omplaceringen av Jerker Magnusson. Samma dag fick han tillsammans med
två vittnen ta del av innehållet. I det utskrivna protokollet
stod det att Magnusson skulle ha "förståelse för en
ifrågasatt omplacering till andra arbetsuppgifter". Denna felaktiga
text ville Magnusson ha struken eller ändrad ur protokollet, eftersom
han inte sagt detta, men det förvägrades han av Lars Engvall utan
någon motivering. Magnusson skaffade ett vittne på att han inte
framfört det som stod i protokollet och ett intyg ordnades som kunde
styrka att man förvägrades honom rättelse i detta protokoll.
Den 22 september överklagade Magnusson till avdelningsstyrelsen i 2301.
Fyra veckor senare, den 22 oktober, kom svaret. Magnusson fick rätt.
Det fanns inga skäl att omplacera honom och han skulle omedelbart återgå
till sin ordinarie tjänst.
Den 1 oktober träffar Magnusson en advokat och berättar om händelsen.
De beslutar sig för att skicka en överklagan till både tingsrätten
och kammarrätten eftersom Magnusson inte hade fått någon
besvärshänvisning av Lundin i samband med omplaceringen.
Den 21 oktober anmäls anstaltsledningen och kriminalvårdsstyrelsen
för JO för åsiktsregistrering av en annan anställd.
Samtidigt polisanmäldes Engvall och Lundin för osant intygande
gällande de oriktiga uppgifterna i protokollet. Den 29 oktober förhörs
Magnusson av en polisman. Denne polisman påstår att han inte
samtalat med - eller förhört - Lundin i detta ärende. Men
ändå finns det vittnen som kan intyga att denne polisman varit
inne hos Lundin och samtalat med honom. Under förhöret med Magnusson
försökte även samme polisman förmå Magnusson att
ta tillbaka sin anmälan mot Lundin, men Magnusson vägrade. I november
lades detta ärende ned av kammaråklagaren Sonja Arbman.
Den 15 december hölls den muntliga förberedelsen angående
Magnussons omplacering vid avdelning 3 i Stockholms Tingsrätt. Samtidigt
JO- och JK-anmäldes Lundin av Magnusson för sitt beteende i samband
med omplaceringen.
Den 5 april 1983 hölls huvudförhandlingen och Magnusson krävde
där genom sin advokat att omplaceringen skulle upphävas och begärde
ett skadestånd på 14.000 kr för förlorad arbetsinkomst.
Under rättegången förhördes Magnusson bl a om sitt
förhållande till BSS och mig. Magnuson berättade då
att han ansåg att massinvandringen var till skada för både
invandrare och svenskar. Kriminalvårdstyrelsen representerades av
Jan-Henrik Skarborg från Norrköping. Skarborg meddelade torrt
att omplaceringen inte skall hävas oavsett om Magnusson var "rasist"
eller ej. Skarborg försökte bevisa att Magnusson var "rasist"
(precis som om detta skulle vara brottsligt) genom att citera lögnaktiga
artiklar ur Expressen och Dagens Nyheter den 29 augusti.
Magnussons närmaste överordnade på Plan 7, tillsyningsmannen
R. förhördes och berättade om situationen på Häktet.
R. påtalade där att Lundin i en tidningsartikel angivit att c:a
50 procent av de intagna skulle vara utlänningar och att detta inte
stämde eftersom siffran är högre i verkligheten. Ringström
berättade vidare om vilken tillgång Magnusson varit med sina
språkkunskaper och sin stora arbetskapacitet. Vittne nr 2, Stig Berg,
berättade om hur han på kvällen den 28 augusti sett Rapportinslaget
och då fått intrycket att "det inte var så bra".
Men han kunde inte förklara vad i inslaget som inte var bra. Ytterligare
ett vittne, Kjell Sjöbäck, en polis som medverkat vid mötet
i Rinkeby, förhördes. Denne polis påstod att Magnusson framfört
"rasistiska" argument, men kunde inte ge ett enda exempel på
ett sådant argument. Magnussons advokat ansträngde sig inte särskilt
mycket när det gällde vittnesförhören. Genom några
enkla frågor till vittnet Sjöbäck hade det varit lätt
att avfärda hans uppfattning om vad han tror är "rasism".
Sjöbäck föreföll inte alls veta vad han talade om.
Så blev det då dags för slutplädering. Skarborg gick
på den linjen att det borde räcka med att misstänka att
en person är "rasist" för att omplacering skall äga
rum.
"Vi skall som myndighet inte behöva vänta på bevis,
vi skall kunna ingripa i tid. Därför vidtogs denna åtgärd",
sade Skarborg. Han fortsatte: "Genom sitt agerande i Rinkeby har Magnusson
dokumenterat sin inställning till invandrare". Kriminalvårdstyrelsen
vill alltså straffa personer som kan misstänkas ha invandringskritiska
synpunkter, vilket kriminalvårdsstyrelsen är okunniga nog att
likställa med "rasism". Detta ter sig än mer märkligt
då Magnussons fru kommer från Sydamerika. Man häpnar! Tingrätten
dömde glädjande nog till Magnussons fördel.
Än mer märkliga blev turerna kring detta fall då jag den
20 april 1983 fick säkra uppgifter på att man systematiskt skulle
börja undersöka vilka som är "rasister". Det skulle
bli fritt fram att omplacera fler personer. Justitieministern Ove Rainer
besökte i början av maj i hemlighet ledningen för häktet
och snart hände det som flera anställda anser hade godkänts
"uppifrån". Det dröjde inte länge innan vittnet
R., som givit Magnusson goda vitsord i tingsrätten, blev avskedad från
sin tjänst på Häktet på grund av misstänkt samröre
med Magnusson. Detta hände två veckor efter Ove Rainers besök
och därför finns det skäl att anta att han godkänt "utrensningen"
på häktet. Besked om orsaken fick den avskedade inte förrän
i slutet av juni. Då "läckte" kriminalvårdsstyrelsens
presstjänst ut uppgiften om att en vårdare uppsagts därför
att han "misshandlat" andra. Först då fick han alltså
veta skälet till uppsägningen. Vittnet hade emellertid inte "misshandlat"
några intagna, utan det egentliga skälet till uppsägningen
var att han försvarat Magnusson i rättegången och därför
kanske förmodas vara "rasist". En medlem i BSS skrev då
ett brev till Ove Rainer och frågade om han låg bakom avskedet,
men det kom aldrig något svar. Vittnet fick aldrig tillbaka sin tjänst.
När sedan arbetsdomstolen tog upp ärendet förlorade Magnusson
målet (7/12 1983). Tingsrättens dom har alltså nu till
förvåning bland jurister och indignation bland Magnussons arbetskamrater
blivit upphävd av arbetsdomstolen (AD). Den redan hårt drabbade
Magnusson tvingades dessutom att bestrida motpartens rättegångskostnader
på sammanlagt 8 000 kronor. Enligt den märkliga AD-domen, som
var enhällig, och kan få prejudicerande betydelse, föreligger
ingen skyldighet för arbetsgivare att vid sådan omplacering av
personal som kan anses falla inom ramen för en arbetsgivares normala
rätt att leda och fördela arbetet lämna någon motivering
för beslutet. Fri omplaceringsrätt för arbetsgivare är
alltså kontentan av fallet.
Återigen ser vi hur samhället behandlar oliktänkande utan
att någon ingriper till försvar för demokrati och rättvisa.
Nyheter som upprör
När man läser
i en tidning (Expressen) om en hänsynslös utländsk knarkhaj,
som dessutom säger att han inte har dåligt samvete för att
han handlar med knark i Sverige blir man upprörd. Man anar att de som
saknar förankring och rötter här kan bli betydligt mer hänsynslösa
eftersom de inte tillhör vårt folk och därmed saknar en
naturlig samhörighetskänsla med vår nation. Här följer
ett citat från den misstänkte knarklangaren som intervjuades
i Expressen:
" Jag har faktiskt inget dåligt samvete
för att jag handlar med knark i Sverige. Sverige är ett fascistiskt
land som under kriget sålde vapen till tyskarna. Med de vapnen mördades
jugoslaver".
När sedan denne knarklangare efter ett kortvarigt fängelsestraff
i Sverige köper en guldaffär och betalar kontant med en kasse
fylld med sedlar blir man ännu mer betänksam.
I samma tidning kunde man läsa om en känd grekisk knarklangare
som drogade och utnyttjade svenska småflickor. En jugoslav fick uppehållstillstånd
efter att "krogmaffian" engagerat sig i fallet.
När man läser om invandrarlag i fotboll som misshandlar domare
och motspelare och om libyer i Växjö som antastar svenska flickor
blir man också upprörd. Och när man läser om muslimer
i svenska fängelser som vägrar äta griskött av religiösa
skäl. Men att begå brott går tydligen bra? Och invandraren
som våldtog sin 11-åriga styvdotter. Och afrikanen som slog
ihjäl sin svenska fru med en yxa.
Det är inte bara du och jag som reagerar på det stora antalet
invandrare som kommer till Sverige. Det har i olika undersökningar
framkommit att en stor del av svenska folket är motståndare till
den nuvarande invandringspolitiken. Det som är allvarligt är att
man från makthavarnas sida inte lyssnar på vad vanliga svenskar
tycker i invandringsfrågan. Man respekterar inte deras åsikt,
såvida den inte går hand i hand med etablissemangets uppfattning.
Att svenskarna är kritiska till massinvandringen är klart - även
om politikerna försöker vantolka resultatet av dessa undersökningar.
1981 visade t.ex. Stiftelsen för opinionsanalyser i en undersökning
att 25 procent av det svenska folket ansåg att begränsningen
av invandringen är en av de viktigaste politiska frågorna. Året
därpå hade denna siffra ökat till 32 procent. Och
detta trots att våra politiker och massmedia genom en massiv propaganda
ideligen försäkrar att invandringen bara är bra för
Sverige.
En mer genomarbetad undersökning gjordes av Forskningsgruppen för
Samhälls- och Informationsstudier (FSI) i Stockholm. Denna undersökning
visade att ungefär två tredjedelar av svenska folket vill begränsa
invandringen. Men min uppfattning är att siffrorna skulle svänga
ännu mer om alla fick tillgång till objektiv saklig information.
Diskrimineringsutredningen, som tillsattes 1979 och vars hela verksamhet
gick ut på att försvara det "mångkulturella"
samhället kom 1982 med en delrapport (Ds A 1982:6) kallad "Invandrarna
i svenskarnas ögon". I tabell 1 A hade man formulerat
negativa attitydpåståenden och jämfört svaren 1969
och 1981. Detta kunde man läsa i skriften: "Varje påstående
(till de intervjuade i undersökningen - min anm.) var formulerat så,
att ett instämmande antingen motsvarar en negativ, intolerant och ogin
inställning till invandrare, eller motsvarar en positiv, tolerant och
generös inställning. En del påståenden är alltså
negativt formulerade, de övriga positivt formulerade". Resultatet
av undersökningen visade att svaren 1981 föll i mer invandrarpositiv
riktning, med endast något enstaka undantag. Orsaken till detta torde
kunna ligga i att propagandan för invandring intensifierades eller/och
att de som svarat på frågorna inte vågat svara enligt
sin övertygelse, utan följde de "accepterade" normerna.
Därtill kommer att frågorna
är ställda på sätt som kan leda till felaktiga svar.
Ta t.ex. följande påstående: "Alla utlänningar som begår brott i Sverige bör tvingas
lämna landet!" År 1969 instämde 49 procent
av de tillfrågade och 1981 hade siffran sjunkit till 29 procent. Man
frågar sig varför siffran sjönk så drastiskt. Att
svara på ett sådant påstående med ja eller nej går
inte. Titta först på frågeställningen. Med den humanitet
som präglar de flesta av oss så är bara ordet "tvinga"
motbjudande. Att därtill tvinga alla uppfattar nog många som
en alltför drastisk handling för att detta påstående
skall kunna få något stöd. Påståendet ger heller
ingen klarhet i vem som räknas som "invandrare". Det kan
ju vara t.ex. en 15-årig ålänning (som flyttat hit med
sina föräldrar) som snattat godis i en butik eller en gambier
som styckat sin svenska fru i en källare. Eftersom påståendet
leder till så många obesvarade följdfrågor så
har - naturligt nog - de allra flesta inte velat instämma i att utvisa
"alla". Skillnaden mellan 1969 och 1981 är att folk som en
följd av det allt större antalet invandrare tänkt igenom
saken bättre än 1969. De är större motståndare
till invandringen än tidigare, men politiskt lämpliga "opinionsundersökare"
gör allt för att "korrigera" verkligheten. Jämförelsen
med resultatet som Stiftelsen för opionionsanalyser fått fram
visar ändå på att man genom olika formuleringar i frågorna
kan få fram olika svar och att invandringsfrågan trots allt
är en av de stora politiska frågorna.
"Antirasister" överföll motdemonstranter
Den 30 oktober 1982 demonstrerade
ungefär två tusen personer mot "rasism". Massmedia
påstod att det var fyra-fem tusen.
Rolf Pettersson från "Öppet Forum" var där och
motdemonstrerade mot "antirasisterna". Han och hans vänner
stod fredligt och demonstrerade med svenska flaggor när plötsligt
en ökänd kommunistanarkist kastar sig över Rolf Pettersson
och försöker misshandla honom. Polisen ingriper dock blixtsnabbt
och för bort gärningsmannen. Kommunisterna i demonstrationståget
skriker "Vi vet var du bor, vi vet var du
bor". Kommunisterna och invandrarna spottade och sparkade
på patrioterna varpå tumult uppstår, men efter polisingripanden
lugnade situationen snabbt ner sig.
Så här kommenterades saken i TV 2 den 30 oktober 1982 av Sune
Lindgren:
"Intermezzot vi nyss såg blev en nedslående
illustration till det som demonstrationen just skulle visa. Att vi här
i Sverige tyvärr då och då upplever rasistiska aktioner
även om de är sporadiska och genomförs av mer eller mindre
förvirrade människor".
Naturligtvis undvek kommentatorn att nämna att "antirasisterna"
var en samling förvirrade kommunister. Han fördömde inte
överfallet på den fredligt motdemonstrerande Rolf Pettersson
och kommenterade inte de förtäckta och upprepade hoten från
kommunisterna: "Vi vet var du bor", "vi vet var du bor".
"Nazistexperten" Hans Lindquist skrev en ledare i sin tidning
Falu-Kuriren, men liksom de andra inkonsekventa journalisterna teg han om
kommunisternas våldsbenägenhet. I Hans Lindquists ledare kunde
vi läsa följande:
"Det är sorgligt att vi svenskar som
alltid är snabba att fördöma rasförtryck i andra länder
inte är bättre själva än att vi måste demonstrera
för en så självklar sak som att alla nationaliteter har
rätt att fritt leva och verka i vårt land".
Det är inte alls "självklart" att "alla nationaliteter
har rätt att fritt leva och verka i vårt land". Med vilken
rätt påtar han sig denna uppfattning? Han tycks ha glömt
att det finns något som heter demokrati.
Var de många invandrarförespråkarna har sina ideal är
ingen hemlighet. Här ett citat ur Hans Lindquists ledare: "Världens
största invandrarland - USA - är å andra sidan exempel på
vad människor av olika ursprung kan förmå tillsammans. USA
har blivit ett föregångsland på de flesta områden
... och många av dem som genom åren låtit tala om sig
bär namn som avslöjar både svensk och annan europeisk härstamning".
Vad menas? För det första så har ursprungsbefolkningen trängts
undan, och lever i reservat. För det andra är de etniska motsättningarna
i USA enorma och segregerade bostadsområdena är fortfarande en
verklighet. "China Town" o.s.v. är ingen tillfällighet.
Det är istället ett uttryck för att olika folk vill leva
med de sina. Exakt vad som är så bra med ett "mångkulturellt"
samhälle har jag inte lyckats få reda på, och jag har aldrig
hört någon internationalist påpeka någon kritik mot
det mångkulturella samhället! Det tycks vara rena paradiset.
Men verkligheten talar naturligtvis ett annat språk. Det är bara
att se sig om lite i världen - och i Sverige. Det borde ha räckt
med att se denna demonstration, men för en del är det svårt
att inse vissa enkla fakta.
