Blågula frågor

Denna artikel, skriven av Inger-Siv Mattson, är hämtad från Folkets Nyheter.

Det var samma artikel som uppmärksammades av Expo och resulterade i att Inger-Siv Mattson efter samtal med en ansvarig SD-företrädare, fann för gott att lämna Sverigedemokraterna, där hon varit medlem.

"Självklart ska man som företrädare för oss inte skriva i mer eller mindre extrema tidningar. Det är inte godtagbart alls, säger Johan Rinderheim till Expo."

I Folkets Nyheter fick artikeln rubriken "TRYGGHET FÖR ÄLDRE SVENSKAR - FINNS DEN?"

Svenska Dagbladet (SvD) skrev den 31 oktober i en stort uppslagen artikel under rubriken Sämre tolkar i sjukvården om det turkiska paret Hatice och Ahmed Kocagözoglu som trots att de varit bosatta i Sverige sedan 1970-talet fortfarande inte talar tillräckligt bra svenska för att klara sig utan tolk vid läkarbesök. Patienter med invandrarbakgrund drabbas av lands- tingets nya lågprisavtal löd underrubriken.

Detta är ju fruktansvärt. Inte nog med att de ”drabbats” av att behöva bo i Sverige på de svenska skattebetalarnas bekostnad – de skall dessutom utsättas för denna grava kränkning vid besök på vårdcentralen. Uppenbarligen har de inte heller av det snåla svenska samhället erbjudits möjlighet att delta i den skattefinansierade ifs-undervisningen. En skandal utan like.

Det otursdrabbade paret är förtidspensionerat. Man frågar sig vad de är sjukpensionerade från? Med vilket arbete de sedan 70-talet försörjt sig utan att kunna svenska, framgick inte av artikeln.

”Sedan landstingets nya tolkavtal trätt i kraft är inte tryggheten lika stor och makarna är frustrerade” skriver SvD. Det turkiska paret säger i artikeln:

- Att ha tolk handlar om trygghet. Landstinget måste förstå att det handlar om vår hälsa och trygghet att ha en auktoriserad tolk med sjukvårdskompetens.

- När vi möter en läkare är det viktigt för oss att kunna uttrycka oss om våra besvär och känslor på vårt eget modersmål. Därför vill vi alltid ha ”tercuman” (tolk på turkiska). Numera kan jag få en ung, icke auktoriserad tolk som bott i Sverige hela sitt liv och som inte kan turkiska så väl. Jag är spänd vid varje läkarbesök och undrar om mitt budskap kommer fram.

Tonen i artikeln tyder på att SvD anser att det turkiska paret är i sin fulla rätt att ställa dessa långtgående krav på samhällsservice. Jag undrar var SvD anser att gränsen för auktoriserad tolkhjälp skall gå? Vilka invandrare skall ha rätt till tolkhjälp på sina respektive språk och vilka skall diskrimineras? Skall de som talar acholi, afari/dankali, akan/asante/fante, aluf, amhariska, arabiska, assyriska, atjeh, aymara, azerbaljani/azeriska, baluchtiska, bassa, bangla/begaliska, bihari, bono, cebuanska/visayan, chauzho/fukinesiska/hainanesiska, daginska, divhi, ewe, ga/gah, gujarati, hindi, ibo, illongo, joroba, kalé, kamba/kikamba, kikuyo/kuvo, kinyarwanda/rwanda-runi, kroatiska, lingala/rigala, lovari/kalderari, luganda/ganda, luo, malayalami, mandinka/malinka, maoriska/rotoro, marathi, oromiska, pampangan, pastho, saho, serbiska, sesotho/sotho, shona, swahili, syriska, tagalog, tamilska, telugu, tigrinska, tigriska, tongaska, urdu, urmiska, wolof, et cetera, et cetera ha rätt till tolkhjälp?

Med tanke på att det finns utländska läkare i Sverige som talar dålig svenska borde givetvis vi också ha rätt till tolk vid våra läkarbesök. Dessutom är en mycket stor del av personalen i äldrevården av utländsk härkomst. När svenska åldringar vill ha svensktalande personal är detta främlingsfientligt och rasistiskt.

I ett inslag i P1 ansåg dåvarande Diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein att kravet på svensktalande personal inom äldrevården var ”främlingsfientligt, och diskriminerande och därmed straffbart”. I ett brevsvar till en anhörig till en 87-årig kvinna som ”inte kände sig trygg med icke-svensk talande hemtjänstpersonal” var enligt Wadstein det enda alternativet, om man inte accepterade icke svenskspråkiga vårdare, att helt avstå från hjälp.

”Skulle hon (vårdtagaren) vara beredd att avstå från hemvård som alternativ? Risken skulle nämligen vara att kommunen begår lagbrott om den tillmötesgår hennes krav” skrev Wadstein. Att den gamla kvinnan skulle ha rätt till auktoriserad eller ens icke auktoriserad tolkhjälp fanns inte som alternativ.

Den 24 maj 2001 undrade en sjuksköterska i Dagens Nyheter (DN) hur hon ”... skulle kunna leva upp till sitt ansvar för de gamla när mina medarbetare inte har någon utbildning. Många kommer direkt från gatan. De kan knappt skriva sina namn på timkorten. De flesta kan inte tala svenska.”

Hon avslutade med dessa tänkvärda ord: ”De människor som med sin ryggrad byggt Sveriges framtid - de ska behandlas som kungar och drottningar”.

Men vilka är det som ”behandlas som kungar och drottningar” i dagens mångkulturella Sverige? Inte är det svenskarna. Med vår trygghet i vården är det inte så noga.

För övrigt skulle våra egna gamla inte ens komma på tanken att kräva tolkhjälp - varken auktoriserad eller icke auktoriserad.

”Det hela handlar om pengar” skriver Svenska Dagbladet. Märkligt, det brukar aldrig saknas pengar när det gäller invandrarnas väl och ve. Annat är det för sjuka och gamla svenskar. Då är det självklart att ”det handlar om pengar”, som för 92-årige Gustav på ett svenskt äldreboende som fick välja mellan ett helt ägg varannan dag eller ett halvt varje dag. Eller de gamla på ett annat äldreboende som inte längre får sylt till pannkakorna för att ”det saknas resurser”.

Som kontrast har vi det etniska äldreboendet La Dalia i Göteborg, där de gamla har spansk- och svensktalande personal och dagligen serveras hemlagade specialiteter från sina respektive hemländer Chile, Bolivia, Paraguay et cetera. När hör vi talas om att svenska åldringar någonsin får specialiteter från sina hemorter? De får vackert nöja sig med lådor med kall mat som levereras en gång i veckan från något avlägset beläget storkök. Den industritillverkade ”maten” består dessutom av näringsfattiga halvfabrikat som gör att många gamla är undernärda.

Professorn i geriatrik Yngve Gustafsson skrev i SvD den 6 oktober 2004 att ”Det är omänskligt att vi är så dåliga på att ge våra gamla en så elementär insats som mat. Vi har drygt 250 personer över 85 år i Umeå. Var femte var på väg att svälta ihjäl och mindre än hälften åt tillräckligt.”

En klick smör eller litet grädde i de gamlas mat för en krona om dagen skulle avhjälpa undernäringen men ”det finns inga resurser”. Men till tolkhjälp åt utlänningar som på 30 år inte brytt sig om att lära sig svenska skall det finnas obegränsade resurser.