Rått i DN, kommentar 6

"I Sverige finns inget etablerat parti som vädjar till medborgarnas lägsta instinkter av misstro mot främlingen."

Längre fram i samma ledare skriver Hans Bergström: "Svepande uttalanden om hela folkgrupper är i princip falska, ty i varje folkgrupp finns individer av alla sorter och människan kan inte definieras så enkelt som via sin etniska bakgrund."

Det är alltså skillnad på "främling" och "främling". Alla är inte likadana. En del är hederliga och laglydiga, andra är det inte. Intill dess att man fått klart för sig vem som är vad kan en viss skepsis vara sund, en avvaktande hållning vara rationell. Men detta stämplar Bergström som något lågt och omoraliskt. Det krav han ställer är uppenbarligen att vi alla reservationslöst måste välkomna varje främling, oavsett hur vederbörande beter sig.

Hur ska det då kunna bli någon integration, om inga krav får ställas och ingen kritik framföras? Borde inte det misslyckande, som nu är så uppenbart att även de politiskt korrekta måste erkänna det, stämma till eftertanke?

Bergström och hans gelikar gör anspråk på att sitt på en piedestal, moraliskt överlägsna vanliga svenskar. Med vilken rätt?

Man måste se politiskt på invandrings- och inegrationspolitiken: Vad är klokt? Vad är ändamålsenliga åtgärder för de mål man eftersträvar? Och vad är det man vill uppnå, vem intressen vill man värna?