Aktuell kommentar - vecka 47/09

 

 

 

Murar kan falla

Idag framstår det från västlig horisont som helt självklart att DDR - den östtyska kommuniststaten - var ett elände för sina medborgare. Det känns helt naturligt att muren slutligen skulle falla.

Hur stora är egentligen skillnaderna mellan DDR-samhället och dagens svenska samhälle?

 

Klart är att likheterna är fler än vad många föreställer sig!

Också DDR hade ett flerpartisystem. Det fanns sex olika partier representerade i Folkskammaren - samtidigt som skillnaderna mellan dessa partier var begränsade.

Också i DDR fanns en grundläggande materiell välfärd och trygghet för alla, eller så gott som alla, medborgare.

Också DDR var ett tekniskt utvecklat land, där det krävdes människor med intelligens och begåvning på olika funktioner för att hålla samhället igång.

Uppenbara var samtidigt bristerna i DDR-samhället. Framförallt rådde det brist på frihet - frihet att uttrycka politiskt avvikande åsikter, frihet att resa till länder i väst.
Skillnaderna i materiell standard jämfört med Västtyskland var stora, men det kunde man knappast tala öppet om i DDR.

Även här finns ju likheter med dagens Sverige. Det svenska samhället har nu djupgående ekonomiska och sociala problem till följd av den i praktiken okontrollerade invandring, särskilt från Afrika och Asien, som pågått sedan mitten av 1980-talet. Detta kan vi knappast tala öppet om i Sverige.

Visst var det politiska förtrycket betydligt längre drivet i DDR, och visst var detta förtryck en viktig förklaring till att folk kunde "hållas på mattan". Det var dock inte den enda faktorn av betydelse.

• En andra faktor var den relativa välfärden, högre än i något annat kommunistland.

• En tredje faktor var propagandan och indoktrineringen, som påverkade somliga.

• En fjärde faktor var att det fanns en nomenklatura i DDR-samhället, en politisk adel som hade mycket att vinna för egen del på systemet.

Den kanske främsta svagheten för DDR-samhället var att det fanns en omvärld, som gjorde alternativet tydligt. Det gick inte att stänga bilden av västvärlden ute. Det fanns en motbild.

Förtrycket tog sig också en extremt påtaglig form genom muren. Die Mauer.

 

Men också i Sverige år 2009 har vi en mur, om än en abstrakt mur.

En mur av politisk korrekthet, likriktning och förljugenhet.

Detta blev ovanligt tydligt efter Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet. Vilket totalt enstämmigt fördömande följde inte från ett enhetligt etablissemang: samtliga partiledare, samtliga redaktörer och krönikörer i stora dagstidningar, samtliga "experter" som kom till tals, samtliga nyhetssändningar!!!

Och budskapet kan minst av allt sägas ha varit nyanserat:

- invandringskritik leder till Auschwitz.

- om brottsmönster vet vi ingenting, och försöker vi ta reda på det, då kan detta vara brottsligt. 1)

Mot dessa pk-anlopp stod en flod av kommentarer på internet från vanliga medborgare.

 

Vad hindrar vår svenska pk-mur från att falla?

Precis som i DDR finns en maktelit med egenintresse av den rådande ordningen.

Precis som i DDR finns ett antal människor vilka svalt den verklighetsbild som den officiella propagandan serverar.

Precis som i DDR håller makthavarna i Sverige fram en vision, ett eftersträvansvärt mål, av allmän godhet. DDR hade kommunismen, Sverige har det mångkulturella samhället.

I båda fallen var/är kontrasten mellan vision och verklighet skarp. Samtidigt som det faktum att man menade så väl, hade så höga ideal, rättfärdigar metoder utöver det vanliga. Om folket bara hade varit ett annat, då skulle allt ha kunnat fungera perfekt.

För övrigt kallar sig förtryckarna själva för "antifascister", i Sverige såväl som i DDR.

 

Förtrycket är inte lika brutalt i Sverige som i DDR, men även i Sverige kan den person som åsiktsmässigt avviker drabbas av negativa konsekvenser - stoppad karriär eller direkt yrkesförbud. Ja, även fysiskt våld, vilket mången sverigedemokrat kan vittna om. Eller bara skandalisering, genom en typ av uthängning i massmedia som grova brottslingar förskonas från. 2)

Den främsta förklaringen till att den svenska muren kunnat bestå så länge ligger ändå i Milgrameffekten. En slags masseffekt, som professor Stanley Milgram forskat kring.

Vid Yale genomförde han 1961 sociologiska experiment som visade att 65% av försökspersonerna var redo att lyda order som var uppenbart orimliga, så länge de gavs av en auktoritet. Hade det varit verklighet skulle de ha delat ut dödliga elektriska stötar.

Senare har motsvarande experiment genomförts på olika håll i världen, med samma resultat: 65% av försökspersonerna var lydiga.

Ett till formen harmlösare experiment hade genomförts tio år tidigare, och visade på samma fenomen. Ur "Allt om Vetenskap" den 15/5 -07:

"'Vilken av linjerna A, B och C är lika lång som linjen i den vänstra rutan? En lätt uppgift kan det tyckas. Men vad händer om alla runt omkring dig tycker något annat?'  Socialpsykologen Solomon Asch lät 1951 sina studenter lösa uppgiften, men i samma rum som en grupp införstådda personer som medvetet svarade fel. En ensam person hade svårt att stå emot trycket när en omgivande grupp på tre eller fler personer hade en annan åsikt. När alla andra gav ett uppenbart tokigt svar så höll mer än var tredje försöksperson med, även om det verkade lätt att se att majoriteten hade fel."

 

När samtliga riksdagspartier och en enad mediafront energiskt sänder ut samma budskap - hur galet det än är, hur illa det än rimmar med sunt förnuft och vad man själv kan erfara - blir det en stor grupp människor som rättar in sig i ledet.

 


 

 Se vidare:

Expo och SJF har rätt!

Mer än SD

Självspelande piano

 


1) Detta kan låta som en överdrift, men just så uttalade sig faktiskt BRÅ:s "forskare" Klara Hradilova Selin nyligen i ett svar till Mattias Karlsson från SD. Ett faktum som illustrerar hur BRÅ fått uppgiften mer att förneka brott, än att förebygga.

 

2) Som i Expressen i maj 1996 eller de två kvällsdrakarnas Expobilaga i juni  1996. 

De tre akademikerna var Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin, som skrivit böcker tillsammans, senast "Exit - folkhemssverige".

Den fjärde bilden föreställer Joakim Larsson, talande på Sergels Torg i Stockholm  sommaren 1997, en vecka efter att han och tre andra SD-are på väg hem efter ett torgmöte överfallits och slagits blodiga av ett 30-tal "antifascister", utrustade med tillhyggen.

I DN omskrevs det som att "Bråk uppstod".