Aktuell kommentar - vecka 24/07

 

 

En stjärnas födelse

Carl Bildt föddes, kan man säga, i början av 1980-talet.

Dvs det var då han blev till politiskt.

I denna tid av ubåtsjakt och massmedial hysteri, med sitt ledamotskap av en statlig "ubåtsskyddskommission" som plattform, kunde unge Bildts karriär ta fart. Och en stjärna blev till.


Gemensamt för Estonias förlisning i Östersjön och Ubåt 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård är att Carl Bildt fanns med i kulisserna.

I övrigt är kontrasten mellan de två affärerna slående:

• I Estoniafallet handlade det om att mörklägga och dölja verkligheten. Kritik stämplades som "konspirationstänkande".

• Under åren av ubåtsjakt handlade det snarare om att låta fantasin skena iväg och hitta på en verklighet som inte fanns. Grumliga indicier övertolkades till att bli "bevis".

Nedanstående genomgång bygger i huvudsak på uppgifter ur boken "Ubåtsvalsen", skriven av Ingemar Myhrberg och utkommen 1985.

Ubåt 137

Ubåtsjakten 1980

Ubåtsjakten 1982

Ubåtsskyddskommissionen 1983

Ubåtar inne i Stockholm

Mäktiga vänner

Ny ubåtskommission


Ubåt 137

Det var den 27 oktober 1981 den sovjetryska ubåten 137 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona.

Befälhavaren ombord hävdade att det rörde sig om ett navigationsfel pga en trasig gyrokompass.

Den svenska militären, massmedia och de politiska etablissemanget - inte minst statsminister Torbjörn Fälldin - var dock från början klar med sin uppfattning: det rörde sig om ett avsiktigt intrång, om försök till spioneri.

Fanns det något vettigt motiv att gå in där ubåt 137 gick in? Vad kunde finnas av viktig information att hämta där?

Ur Myhrbergs "Ubåtsvalsen":

"Först kan man fråga sig vad ubåten överhuvudtaget hade i Gåsefjärden att göra. Där fanns inget av värde att spionera på förutom några baracker från andra världskriget och en fredstida minering som finns utmärkt på sjökort i form av ankringsförbud."

 

Till bilden hör vidare att:

• ubåten gick in i mörker, med åtta knops fart (en i sammanhanget hög hastighet)

• det skedde i ytvattenläge

• något annat var för övrigt knappast möjligt - det var inte djupt där den gick

• inte heller fanns manöverutrymme att svänga bland kobbarna - ubåten hade en längd på 76 meter

• ubåten gick i in i skärgården med dånande dieselmotorer, som hördes vida omkring (man kunde ha använt elmotorer, som var tysta).

• det rörde sig om en 40-talskonstruktion, dessutom dåligt underhållen.

• i fören på denna ubåtstyp ("Whiskey-ubåt) sticker "hydrofondomen" ut, ubåten blir blind i u-läge om detta instrument skadas - vilket kan ske vid grundkänning

Hur kunde det inträffade av den svenska statsledningen tolkas som att ubåt 137 gick in avsiktligt i Gåsefjärden?

En del av förklaringen låg i vad som hänt (som man trodde) året innan, vid Utö söder om Stockholm.


Ubåtsjakten 1980

Emil Svensson, marinens analysgrupp: "Utö var något helt nytt. Där visade de för första gången sitt nya handlingsmönster. De var envisa som fan och kom ständigt tillbaka trots våra sjunkbomber."

Stockholmskärgården i september-oktober 1980. Där, utanför Utö, jagades förmodade ubåtar.

Många sjunkbomber blev det. Under tre veckor höll man på, under intensiv mediabevakning. Men inget resultat. Ingen ubåt tvingades upp till ytan. Man lyckades inte ens skrämma iväg den.

En ubåtskapten som märkt att hans ubåt blivit upptäckt och dessutom utsätts för ett livsfarligt bombardemang, borde rimligen dra sig tillbaka. En tidningsrubrik: "UBÅTEN STRUNTAR I VÅRT FÖRSVAR".

Expressen skrev den 28/9 -80: "Aldrig tidigare har en ubåt så envist och så fräckt bitit sig kar på svenskt vatten. Tidigare ubåtar har stuckit så fort de upptäckts av marinen. Den här stannar kallblodigt kvar."

Förklaringen till denna "fräckhet" kom sedan, efter att man med modern utrustning låtit en firma undersöka havsbotten i området:

Ur "Ubåtsvalsen":

"Det var inga ubåtar man hade sjunkbombat. Det var dels ett gammalt fartygsvrak och dels en ås med kullerstenar som naturen själv bjudit på och av ungefär samma längd som en ubåt."

Det här var ju synnerligen genant för marinen. Så många dagars jakt, så mycket sjunkbomber, så feta tidningsrubriker. Resultatet av bottenundersökningen grävdes således ned, det undanhölls samtliga inblandade.

När U137 gick på grund tolkades detta således mot bakgrund av vad man "visste" om vad som hänt nära Stockholm ett år tidigare. Man fick sin bild av envisa ubåtskränkningar bekräftad.

Utö och Gåsefjärden - tillsammans började de bilda ett mönster!

Fräckt var det sannerligen i båda fallen...


Ubåtsjakten 1982

Rent allmänt behöver man ju utesluta möjligheten av att ryssarna kunde ha intresse av svenska försvarsinstallationer i Östersjön. Men efter en så dundrande fadäs som den utanför Karlskrona borde de, kan man tycka, ligga lågt den närmaste tiden.

Men icke! Det visade sig antalet att observationer av möjliga intrång blev fler än någonsin. Således blev det nya sjunkbomber vid Hårsfjärden söder om Stockholm. Och ju fler sjunkbomber som fälldes, desto fler nya observationer rapporterades in.

Ur "Ubåtsvalsen":

"Att på detta sätt ha blivit ertappad på bar gärning och fått schavottera i all världens massmedia, borde ha lett Sovjet till att i framtiden bedriva detta 'spioneri' på ett betydligt försiktigare och mindre iögonfallande sätt. Istället inträffar det motsatta. Sovjet börjar efter U137 till synes sända formliga armador av ubåtar in i hamnar, militärbaser och badvikar längs hela den långa svenska Östersjökusten. Vad mera är - dessa båtar uppträder så öppet och oförsiktigt att de observeras av hundratals personer och ger sig så småningom in i formliga dueller med den svenska krigsmakten. Detta är orimligt och strider mot allt förnuft. Eller för att citera den finske försvarsstabschefen amiral Jan Klenberg:

- De främmande ubåtarnas oförklarliga uppförande vid den svenska kusten står utanför militär logik."

ÖB gav i september 1982 ut en rapport:

"Sammanlagt har under tidsperioden mer än femtio enskilda rapporter innehållit sådana fakta att det inte kan uteslutas att de härrör från främmande ubåtar som kränkt svenskt territorium."

"Det är glädjande att kunna konstatera allmänhetens ökade beredvillighet att rapportera misstänkta iakttagelser. Under den gångna sommaren har flera av de som UBÅT bedömda incidenterna härrört från privatpersoners inledande rapporter."

Under en militär övning på Hårsfjärden den 1 oktober 1982, mitt på dagen, upptäckte så några värnpliktiga ett periskop.

Ur "Ubåtsvalsen":

"Nu tog det hus i helsicke. Eftersom marinen befinner sig på hemmaplan, mitt inne på sin största bas, finns massvis med resurser bekvämt tillgängliga och man kan därför utan större ansträngning sätta igång att banga på, vilket också sker.

En helikopter kallas genast till platsen, lyckas få hydrofonkontakt men kastar trots det en sjunkbomb. Detta blir inledningen till en fyra veckor lång och precis lika fruktlös ubåtsjakt som de två år tidigare vid Utö. Enda skillnaden är att däremellan kom U137 så den här gången är man bombsäker på att det verkligen är ubåtar man bombar."

Under hela tiden genererades feta tidningsrubriker och många spaltkilometer. Inte därför att någonting egentligen hände, utan därför att många journalister fanns på plats och hade spaltutrymme att fylla.


Ubåtsskyddskommissionen 1983

Hösten 1982 tillsattes en ubåtsskyddskommissionen. Ledamöter i denna var: Sven Andersson (s), tidigare försvarsminister, Olle Svensson (s), Maj-Lis Lööw (s), Lars Eliasson (c) och Carl Bildt (m).

Ur "Ubåtsvalsen":

"Knappt hade krutröken lagt sig i Hårsfjärden förrän Ubåtskommissionen började sitt arbete för att, som det heter i direktiven 'det är angeläget att den senaste tidens händelser klarläggs'."

 
    Ubåtskommissionens ordförande, f.d. försvarsminister Sven Andersson, överlämnar kommissionens betänkande till den nya försvarsministern, Anders Thunborg. Till höger unge Carl Bildt.

Myhrberg frågade Sven Hellman, kommissionens expert, vilka som varit mest pådrivande i arbetet:

"Det var utan tvekan Sven Andersson och Carl Bildt. De var de två som ställde alla frågorna och fick alla svaren. De övriga tre var helt passiva.

Men ställde inte också de några frågor?

- Nej, det gjorde dom inte. Möjligen tänkte de litet för långsamt och innan de hunnit fundera ut något och öppna munnen så hade Carl Bildt både frågat och fått svar. Loppet var så att säga kört innan de överhuvudtaget hann yttra sig.

Jag har vissa indikationer på att Carl Bildt under arbetets gång hade nära kontakter med försvarsstaben, däribland chefen för dess underrättelseavdelning. Vet du något om detta samarbete, frågar jag Sven Hellman.

- Jag kan bara intyga att Carl Bildt var ytterligt väl informerad. Han var dessutom så aktiv att jag vågar påstå att de övriga hade svårt att överhuvudtaget få en syl i vädret. Men Sven Andersson var också mycket aktiv.

- DET VAR EGENTLIGEN DE TVÅ SOM UTGJORDE HELA UBÅTSKOMMISSIONEN, DE ÖVRIGA TRE UPPFATTADE JAG MEST SOM ETT SLAGS GISSLAN."

Carl Bildt hade innan den nya ubåtsjakten bröt ut på Hårsfjärden kommit ut med en egen ubåtsrapport, (m)-regi:

"Främmande ubåtars kränkning av Sverige fortsätter. Den sovjetiska ubåten 137:s grundstötning på Gåsefjärden var vare sig början eller slutet på dessa lika uppseendeväckande som allvarliga kränkningar... Den makt som sänder ut ubåtar fortsätter som om ingenting har hänt. Ubåtsbesättning efter ubåtsbesättning tycks få order att operera på svenskt vatten, mot svenska enheter och i syften som direkt riktar sig mot vårt land... Det antal fall som blir föremål för direkt insats med knallskott eller sjunkbomber är sannolikt bara en mycket liten del av det totala antalet kränkningar som sker... Frekvensen av ubåtskränkningar i kombination med U137 gör det starkt sannolikt att det stora flertalet av kränkningarna utföres av den sovjetiska östersjöflottans ubåtar."

Här inte bara hävdas att ubåtskränkningarna var många, det pekas också ut vilket land som låg bakom dem: Sovjetunionen.

Detta skulle bli även den statliga ubåtskommissionens budskap.

I rapporten, offentliggjord i april 1983, skriver kommissionen:

"Under 1982 skedde en dramatisk ökning av antalet inrapporterade ubåtsobservationer. Analysen av rapporterna avseende årets te första kvartal har lett till slutsatsen att det under denna tid förekommit ett 40-tal ubåtskränkningar av svenskt territorium (varav 22 'möjliga' och 18 konstaterade eller 'sannolika' kränkningar.

Dessa siffror ger en bild av en brant ökning av antalet upptäckta ubåtskränkningar i det svenska territorialvattnet i Östersjön under 1982. Ett studium av underlaget ger vidare en bild av att kränkningarna omfattar en stor del av året, från februari till långt in i november, liksom större delen av den svenska Östersjökusten, från Hanö-bukten till övre Norrland. I ett stort antal fall har kränkningarna gjorts av svenskt inre vatten."

Ur "Ubåtsvalsen":

"Kommissionen talar också om en tendens till 'alltmer provocerande uppträdande från de kränkande ubåtarnas sida' och 'det har kunnat iakttas att ubåtar ofta inte låter sig avvisas av svenska ubåtsjaktinstanser'. Nej, det tror fan att man inte kan få vrak och stenar att flytta på sig hur mycket sjunkbomber man än vräker ned."

"Det är oerhört lätt att hitta ubåtar där inga finns, speciellt med den utrustning som den svenska marinen disponerar."

Kommissionen stödde sig på fyra typer av indicier:

A. optiska observationer

B. akustiska observationer

C. signalspaningsresultat

D. bottenspår.

Inom det område som saken gällde, nämligen Hårsfjärdenområdet, gällde det totalt bara fyra fall:

1. optisk observation i Hårsfjärden

2. optisk observation och hydrofonkontakt vid Sandön

3. hydrofonkontakt vid Oxnöudde

4. hydrofonindikationer i Danziger Gatt

Endast två av de s.k. säkra observationerna härrörde alltså från själva Hårsfjärden, trots att det var därinne man farit runt med sjunkbomber. Vidare svävade man på målet i hur "säkra" dessa observationer verkligen var. 3:an reducerades på sidan 84 till "en indikation som bedöms härröra från en ubåt". Om 4:an sägs på sidan 85 att det "kan härröra från ubåt".

De påstådda bottenspåren kopplades till fantasifulla hypoteser om moderfarkoster och miniubåtar som gick på larvfötter. Inga radiosignaler hade någonsin uppfångats av dessa farkoster, men man utgick ändå från att de existerade och hade förekommit i området.

Och inte bara "i området" - de hade tagit sig ända in i Stockholms innerstad:

"En i operationen ingående ubåt och miniubåt torde huvudsakligen ha opererat i Stockholms mellersta skärgård. Efter frikoppling från ubåten har denna miniubåt trängt in i det inre skärgårdsområdet. Vissa observationer kan till och med tyda på att denna har trängt in i Stockholms hamn under de sista veckorna i september."

Ubåtskommissionen tog inte bara ställning till att ubåtskränkningar skett, den var också klar över ansvarsfrågan:

"Om summan av alla dessa indicier läggs samman med vad som i övrigt är känt i fråga om marina operationsmönster i Östersjön, framstår det enligt de militära och civila svenska experter kommissionen konsulterat som klart, att kränkningarna vid Hårsfjärden liksom andra kränkningar under 1980-82 utförts av ubåtar tillhörande Warszawapakten. ...Kommissionen har efter ingående prövning anslutit sig till denna bedömning."

Till stöd för denna slutsats anfördes bland annat bottenspår - dels bandspår, dels kölspår.

Bandspår
Kölspår

Ur "Ubåtsvalsen":

"Om vi först gör en välvillig tolkning och antar att de s.k. bottenspåren verkligen härrör från miniubåtar och inte någon annan av många tänkbara förklaringar, så finns det ingenting, absolut ingenting i dessa bottenspår som skulle kunna tyda på att de härrör från sovjetiska ubåtar. De lämnar överhuvudtaget inget som helst besked i nationalitetsfrågan eftersom det inte finns några kända 'fotavtryck' att jämföra med."

Det var en enig kommission som stod bakom rapporten. Det gav inte regeringen mycket handlingsutrymme. Oavsett vad Olof Palme själv egentligen trodde blev han tvungen att sända en protestnot till Sovjetunionen, för "dess kränkningar" av svenska farvatten.


Ubåtar inne i Stockholm

Dagens Nyheter ägnade den 10/9 -83 - dvs några månader efter ubåtsskyddskommissionens rapport - halva förstasidan och två helsidor inuti tidningen åt en historia om ubåtsjakt "mitt i Stockholm." Bottenspår skulle ha säkrats i Danvikskanalen och ett sovjetiskt handelsfartyg misstänktes för att ha fört miniubåten med sig.

Expressen hakade på: "Flera ubåtar jagas mitt i Stockholm. Det här behöver inte handla om en eller två ubåtar. Det kan handla om enorma ubåtsresurser, kommenterade marinen i natt."

Tidningens reporter, Ulf Persson, kan avslöja deras uppdrag:

"De skall mörda ministrar och toppmilitärer. De ska förstöra telelinjerna från och till Stockholm. De ska sprida kaos, desperation och vanmakt i Sveriges viktigaste stad."

Ur "Ubåtsvalsen":

"Några dagar senare kommer upplösningen på dramat. De 'enorma sovjetiska ubåtsresurserna' visade sig bestå av ett läckande svenskt avloppsrör med åtföljande luftbubblor på vattenytan. Den sanningen serverades inte på några förstasidor och mittuppslag utan med mycket, mycket små bokstäver."

Även beträffande massmedia finns parallellen till Estoniaskandalen:

"Vad som ovan sagts om pressen gäller även i stora drag etermedia och då speciellt TV-Aktuellt och Rapport. Samtliga har okritiskt anammat såväl ÖB:s som Ubåtsskyddskommissionens rapporter. Ingen har försökt att granska och ifrågasätta. I stället har man gått till angrepp mot den eller de fåtaliga kollegor som ställt undrande frågor."


Mäktiga vänner

I svallvågorna av Ubåtsskyddskommissionens rapport kom "Bildtaffären", som blev en uppvisning i stormaktarrogans mot Sverige.

Unge Carl Bildt hade goda kontakter inte bara med den svenska marinen och försvarsstabens underrättelseavdelning . Han hade också mycket goda kontakter med amerikanska militärer och makthavare i Washington. Med sitt ledamotskap i ubåtsskyddskommissionen och sin roll som ledande moderat hade han en plattform, vilken han utnyttjade till det yttersta.

Ur "Ubåtsvalsen":

"...två dagar efter ubåtsrapporten återfinns Ubåtsskyddskommissionens Carl Bildt i Washington där han inför en representant för DIA, den amerikanska försvarsmaktens underrätteletjänst, rapporterar om kommissionens arbete och slutsatser."

Detta ledde till sist till en öppen schism med Olof Palme, som tyckte att han gick förbi den svenska regeringen. Det var regeringens uppgift att sköta kontakterna med främmande makter, tyckte Palme. Inför sittande utrikesnämnd gav Palme Bildt en skarp reprimand. Det blev också ett regeringsuttalande:

"Riksdagsman Carl Bildt har inte visat den känsla av ansvar för landet som man kan förvänta sig. Enligt regeringens uppfattning måste det anses vara omdömeslöst att en ledamot av Ubåtsskyddskommissionen i ett känsligt utrikespolitiskt läge sammanträffar med den andra supermaktens militära underrättelsetjänst."

Förutom att detta gav unge Bildt spaltsmeter av personlig PR och för många framstod som en kommande statsman, Det ledde också till reaktioner från USA. Genom sitt arbete för kärnvapennedrustning genom Palmekommissionen, där även ryssen Arbatov ingick, var Palme redan före "Bildaffären" föga populär i Washington.

Ur "Ubåtsvalsen":

"I USA tog man, enligt Svenska Dagbladet, mycket ila upp att 'Arbatovs vän', dvs Olof Palme, på detta sätt gick lös på deras vän, dvs Carl Bildt."

Det hela ledde till att man s.a.s. "tog Palme i örat" genom ett antal markeringar mot Sverige:

Ur "Ubåtsvalsen":

"En sedan länge planerad resa till Danmark, Färöarna och Grönland där riksdagens försvarsutskott skulle studera NATO:s försvarsanläggningar, stoppades plötsligt utan någon som helst förklaring eller motivering.

Det skulle komma ytterligare reaktioner. Fem dagar senare befinner sig försvarsminister Caspar Weinberger på besök i Oslo. Vid en presskonferens säger han sig ha säkra uppgifter för att sovjetiska ubåtar befunnit sig på svenskt vatten."

Ett planerat besök i USA av försvarsminister Anders Thunborg uppsköts också på obestämd tid.

Ur "Ubåtsvalsen":

"Frågan är om Olof Palme någonsin mer vågar sig på en person med så inflytelserika vänner over there."

 

U 137 och ubåtsjakterna i början av 1980-talet - Carl Bildts politiska födelse.

 


Ny ubåtskommission

1995 tillsattes en ny ubåtskommission. Denna gav 1983 års kommission bakläxa.

1995 års ubåtskommission avfärdade samtliga de fyra indicier som tidigare legat till grund för den nationalitetsbestämning av kränkande ubåtar:

• De optiska observationerna var inte tillräckligt tillförlitliga för att ubåtarna skulle kunna sägas vara från Warszawapakten.

• De akustiska observationerna kunde man inte härleda till ubåtar överhuvudtaget.

• Vad gäller bottenspåren påpekades att kunskapen om ”miniubåtar” var otillräcklig och

• redan under 80-talet hade FRA låtit meddela Försvarsdepartementet att man faktiskt inte hade några signalspaningsresultat av det slag som åberopades av kommissionen 1983.

1995 års kommission drog slutsatsen att det inte fanns grund för det nationalitetsbestämmande som gjordes av Bildt/Andersson-kommissionen från 1983.

 


Se vidare :

En doft av makt

Intervju med Eva Bergqvist

Ubåtarna kom från väst