Aktuell kommentar - vecka 23/07

 

 

Estonia

Fartyget Estonias öde handlar om samtidigt två skandaler, båda av jätteformat:

850 människors död

Estonia förliste inte på det sätt som den officiella förklaringen gjort gällande, genom en olycka där bogvisiret lossnade. Estonia sänktes, genom en sprängning.

Motivet låg i att fartyget transporterade avancerad militär utrustning från f.d Sovjetunionen. De många passagerarna ombord skulle därvid fungera som en gisslan, ett skydd mot ett angrepp på fartyget och dess last!

Mörkläggningen av vad som hänt, och varför

Makthavare och myndigheter har gått mycket långt för att dölja vad som verkligen inträffat. Mönstret av mörkläggning har varit uppenbart, för envar som önskat se.

Likheterna med hanteringen av invandringsfrågan och tystandet av kritik mot mångkulturen är i flera avseenden slående!

Denna BGF-kommentar stöder sig bl.a. på material från DSM , en tidskrift som har under flera år följt Estoniafrågan och har ett stort antal artiklar utlagda på webben. Klickbara länkar är markerade med blått och understrykning - det finns där mycket material som belägger och utvecklar denna BGF-text!

1. Vad hände Estonia?

2. "Etiskt råd" och betong

3. "Gravfrid" och dykförbud

4. Försvunnen kapten m.fl

5. Diverse underligheter

6. Massmedia och böcker

7. Locket på i riksdagen

8. Översittarfasoner mot Estland

9. Statsnyttan och "psykförsvaret"


Det var i den 28 september 1994 som Estonia sjönk i Östersjön, och blev liggande på 80 meters djup. Minst 852 människor omkom, varav 501 svenskar.

Fartyget gick under estnisk flagg och besättningen utgjordes nästan helt av ester. Det sjönk på internationellt vatten. Ändå gick Sverige från början in och tog s.a.s. befälet över hanteringen.

Direkt efter förlisningen uttalade sig statsminister Carl Bildt för att fartyget skulle bärgas.

Ingvar Carlsson tillträdde två dagar senare som statsminister, och gjorde uttalanden av samma innebörd: ”alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget” ...”detta av hänsyn till de människor som redan har drabbats väldigt hårt”.

Regeringen skulle snart komma att ändra mening.


1. Vad hände Estonia?

Snabbt blev den officiella (och politiska) förklaringen till Estonias förlisning att bogvisiret i hårt väder slagits sönder och vatten strömmat in på bildäck - dvs drygt två meter ovanför vattenlinjen. Denna förklaring fördes fram av Carl Bildt redan 16 timmar efter förlisningen.

Detta trots tillgång till expertis med en annan förklaring.

Ur Världen idag den 11/5 -07:

"...Carl Bildt, svensk statsminister vid Estonias förlisning, tidigt hade kunskap om att förlisningen kunde bero på skador under vattenlinjen, eventuellt orsakade av en explosion. Bildts säkerhetspolitiske rådgivare, kommendör Emil Svensson, bekräftade för Världen idag att han redan direkt efter olyckan gjort en sammanfattning med den innebörden."

Bildts förklaring blev också den sedemera tillsatta haverikommissionens förklaring, i sin slutrapport den 3/12 1997.

Ur Miljöpartiets dokument "Estoniapappret":

"Enligt haveriutredningen, JAIC, som från svensk sida sköttes av Statens haverikommission, var Estonias bogvisir i fören felkonstruerat. Det föll av efter att först ha dragit ner bilrampen i öppet läge. Genom den öppna bogen forsade tusentals ton vatten in på bildäcket som fick båten att ca 40 minuter senare sjunka till Östersjöns botten."

Möjligheten av ett stort hål under vattenlinjen utreddes aldrig.

Mot haverikommissionens teori talar ett antal förhållanden:

1. Det hastiga sjunkförloppet. Fartyget sjönk mycket snabbt, det tog bara en halvtimme (31 minuter, enligt färska beräkningar av Chalmersforskare). Som jämförelse kan nämnas att fartyget Wilhelm Gustloff, som 1945 träffades av tre torpeder under vattenlinjen, sjönk på 50 minuter.

2. Naturlagarna. Vad händer om det kommit in vatten upptill, medan på däcken därunder fortfarande finns luft?

Lars Ångström i riksdagen den 22/5 2003:

"..den internationella expertisen hävdar att när vatten kommer in högt upp i ett fartyg, ovanför vattenlinjen, så blir det instabilt och slår runt.

Vi har bilfärjan Jan Hewelius och en lång rad andra exempel som visar just detta. Fartyget slår runt inom loppet av minuter och kan sedan flyta på den oerhörda flytkraft som finns i den luft som finns i den undre delen av fartyget. Fartyget kan flyta i timmar, dagar och till och med veckor."

3. Vittnesuppgifterna. Det finns också många vittnesuppuppgifter som motsäger den officiella/politiska förklaringen, och istället talar för ett stort hål under vattenlinjen:

a) Enligt samstämmiga vittnesmål hördes två eller tre kraftiga smällar.

b) Många såg därvid bogvisiret fortfarande på plats.

Lars Adelskogh i DSM nr 4/02:

"Det finns inga bevis för att bogvisiret förlorades under gång. Tvärtom har sex överlevande vittnen berättat att det fortfarande hängde kvar, när fartyget, stillastående och liggande på styrbordssidan, höll på att sjunka."

c) Det brann och luktade rök. (Kent Härstedt))


2. "Etiskt råd" och betong

De båda statsministrarna Bildt och Carlsson svängde alltså i frågan om bärgning.

Den 13/10 -94 publicerade DN Debatt ett inlägg av Göran Claesson - ”Låt färjeoffren vila i frid!” - som blev inledning till  kampanj mot bärgning och för betongövertäckning.

Dagen därpå publicerade Aftonbladet ett inlägg av Gunnar  Fredriksson - AB-journalist och aktiv i "Styrelsen för psykologiskt försvar". Artikeln hade rubriken ”Ingen grav värdigare än havet” och pläderade för betongövertäckning av fartygsvraket.

En vecka senare, den 20/10, beslöt regeringen att tillsätta "Etiska rådet", med uppgift att avge en rekommendation i frågan om bärgning. I detta råd ingick:

• Caroline Krook, domprost i Stockholm

• Anders Lindström, ombudsman på Sjöfolksförbundet

Yrsa Stenius, AB-journalist, sedemera aktiv i "Styrelsen för psykologiskt försvar" och Pressombudsman

• Stig Strömholm, f.d. universitetsrektor

• Bertil Werkström, f.d. ärkebiskop.

Någon av de anhöriga till de omkomna ingick inte i rådet.

GRUPPEN FÖRORDADE att Estonia skulle betraktas som en grav.

Två argument anfördes för detta:

a) Det skulle bli alltför "traumatiskt" för dykarna att ta upp liken.

b) Liken skulle komma att skadas i samband med en upptagning.

Fartyget skulle alltså inte bärgas. Det skulle istället täckas över med betong. (!)

Detta blev den 15/12 -94 regeringsbeslut. En åtgärd som skulle kosta 360 miljoner kronor.

Beslutet togs utan att de anhöriga varit tillfrågade. Hade så skett, skulle svaret ha blivit nej. En undersökning inom anhörigföreningen DIS visade att 90% motsatte sig en betongövertäckning.

Betongövertäckningen påbörjades, men kunde aldrig fullbordas - det var tekniskt ogenomförbart, då sjöbottnen var alltför mjuk (ingreppet hade då hunnit kosta 230 miljoner).


3. "Gravfrid" och dykförbud

Den 1/6 1995 fattade riksdagen beslut om "gravfrid".

Denna "gravfrid" hade då redan störts brutalt av den misslyckade betongövertäckningen.

Lars Adelskogh i DSM 4/02:

"Bland annat har hundratusentals ton sten, makadam och sand vräks ner på havsbottnen intill vraket. Den vårdslösa hanteringen har medfört att vraket spruckit på minst ett ställe och flera kroppar frigjorts från vraket och sedermera flutit i land i Estland. Dr Witte skriver: 'Att själva förberedelsen för betongövertäckningen... skulle störa griftefriden på ett allvarligare sätt än en dykning i bevissyfte, har aldrig fallit den svenska regeringen eller sjöfartsverket in att ens diskutera.'"

Den 27/8 träffades ett avtal mellan Estland, Finland och Sverige om "säkrande av gravfriden", dvs dykförbud vid Estoniavraket. Den svenska regeringen uppmanade sedan alla europeiska stater att ansluta sig till detta avtal.

Men om man ville säkra bevis för en annan förklaring till förlisningen än den offciella/politiska, då var det ju nödvändigt att kunna undersöka vraket!

Som levande skulle de omkomna skydda vapentansporterna, som döda skulle de fortsätta att fungera som sköldar.

Knut Carlqvist :

”Om det inte sprängts kan jag inte förstå varför de så benhårt motsätter sig varje försök att dokumentera området kring rampen och varje begäran om att få ta prover från det. Det har inget med gravfrid att göra.”

 

Jutta Rabe, tysk journalist, engagerade sig i Estoniafrågan. Under 2001 initierade hon dykningar i regi av Gregg Bemis.

I oktober samma år anhölls Bemis och Rabe i sin frånvaro. Mona Sahlin förklarade att Jutta Rabe skulle gripas, om hon kom till Sverige.


 

4. Försvunnen kapten m.fl

Estonia hade två kaptener. Dels Arvo Andressen, som omkom vid förlisningen. Dels Avo Piht, som räddades. Om detta har flera media rapporterat, såväl Dagens Nyheter den 29/9 -94 som TV-nyheterna. Hans hustru fick besked om att han var räddad.

Sedan var kapten Piht plötsligt försvunnen. På de första listorna på överlevande fanns Piht med, på senare upprättade listor saknas hans namn. (Dessa första listor var hemligstämplade, men Jutta Rabe lyckades komma över dem)

Motsvarande gällde chefsmaskinist Lembit Leiger, som befunnit sig levande på Huddinge sjukhus efter katastrofen. Likaså skeppsläkaren Viktor Bogdanov. Sammanlagt förvann på det viset åtta besättningsmän - utan att några kroppar redovisades. Personer som mer än andra kan ha vetat en del om både sjunkförlopp och last.

Listan med överlevande omfattar således nu 137 namn, istället för 145.


5. Diverse underligheter

Varför allt hemlighetsmakeri och alla underligheter, om inget fanns att dölja?

Estonias bogvisir hittades efter tre veckors letande - 1,6 kilometer väster om vraket. Färdriktningen var ju västerut, hur kunde det ligga långt framför fartyget?

Bilrampens räcken ligger avskurna på havsbotten en bit bort ifrån fartyget.

Ur DSM nr 6-7/06:

"Av filmmaterial framgår att dykare varit nere och agerat på lastdäcket, något som JAIC i sin rapport förnekar. Detta ... blir än mer anmärkningsvärt som det står utom allt tvivel, att det bara något dygn efter förlisningen genomfördes en undervattensoperation, vid vilken den 10 ton tunga ombordkörningsrampen öppnades och sedan stängdes. Beviset för detta är att räckena i innefattningen fastnade i samband med stängningen. För att stänga rampen tvingades man att såga av räckena, som sedan hamnade på havets botten. Detta är något som filmades av den officiella utredningens dykare."


Någon har uppenbarligen tagit sig in på bilrampen, men vem och varför?

En - förmodligen - odetonerad sprängladdning fanns ombord på Estonia, enligt vad som framgick av en filmfrekvens.

Ur tidningen Nexus:

"I Finanstidningen den 3 och 17 februari 1999 skriver Johan Ridderstolpe att en robotkamera (ROV-kamera), som ett par gånger sändes ner till vraket av Estonia, den 9 oktober 1994 (elva dagar efter katastrofen) registrerade ett föremål, som satt fäst vid skrovet. Föremålet var monterat vid bogrampen på babords skott, alldeles intill infästningen vid ramphydrauliken, visirlås och nära visirets hydraulcylinder På den film, som togs med samma kamera den 9 december, är föremålet försvunnet. Det hade tagits bort.

Ridderstolpe skriver: 'När den som styr kameran upptäcker föremålet stannar han och zoomar in det, samtidigt slår han över från svartvitt till färg. Det rör sig om en gul kub fäst på en platta som sitter direkt på plåten... Helt klart blev kameramannen förvånad över det han såg.'

'Jag har haft kontakt med ett par experter, ingen av dem tvekar att säga att det rör sig om en sprängladdning. Typen används militärt i större delen av världen.'"

Varför nämnde haverikommissionens rapport inget om detta?

I juni 1995, innan dykförbudslagen trätt i kraft, försökte en anhörig organisera dykningar för att få upp sin omkomna hustru. Detta omintegjordes genom ingripande av statsisbrytaren Ale.

Bulten till Atlantlåset kunde ha sagt något viktigt om bogvisirets kosntruktion. Denna bärgades i december 1994, men kastades tillbaka i havet!

Hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt hade fått i uppdrag att utreda vissa militära transporter (dvs a) på uppdrag den svenska försvarsmakten b) vid tidpunkten för Estonias förlisning) Efter att ha färdigställt sin utredning, förstörde han sitt arbetsmaterial.

Vidare har man från början behandlat överlevande på ett märkligt sett, närmast som kriminella.

Man har sedan försökt styra vittnen att minnas "rätt".


6. Massmedia och böcker

Svenska massmedia har givit plats för de officiella (bort)förklaringarna men varit sparsam med kritiska frågor. De som faktiskt ägnat sig åt grävande journalististik har avfärdats som "konspirationsteoretiker". Några har utsatts för formliga kampanjer av förtal.

Ur DSM nr 6-7/06:

"Det under många år i Estoniafrågor ansvariga statsrådet - Mona Sahlin - har kunnat använda medierna för att föra ut de mest befängda uttalanden utan att detta följts upp med det slags dissikerande utfrågning som borde ha varit självklar. Jämför med mediernas aggressivt närgångna och i vissa fall rent inkvisitoriska utfrågningar gällande ministrars nyttjande av barnvaktstjänster och underlåtande att betala TV-licens.

I stället har samma medier bedrivit hetsjakt på den journalist - Jutta Rabe - som genom dykningsexpeditioner engagerat sig för att söka sanningen bakom förlisningen."

Jutta Rabe har både skrivit en bok och tagit initiativ till en spelfilm om Estonia."Baltic Storm", som filmen hette, hade problem med att nå den svenska publiken:

- De stora biografkedjorna vägrade alla att visa "Baltic Storm". Endast på en liten kvartersbifograf i Stockholm och en liknande i Göteborg vågade två privata biografägare göra det.

- Recensionerna på filmen blev helt nedgörande. Dvsi Sverige - i Los Angeles fick Jutta Rabes film en mycket positiv recension.

Genom de av Rabe initierade dykningarna hade prover tagits vid kanten till ett hål i skrovet. Dessa undersöktes sedan undersöktes av expertis och gav stöd för antagandet att där skett en explosion. Expressen gjorde, i en artikel av den kände sluggerjournalisten Christian Holmén, gällande att man "sänkt" Rabes teori.

Holméns artikel vilar helt på att samma effekt på metallen uppstår vid rengöring av rost. På Estonia hade dock aldrig använt någon annan teknik än sandblästring, vilken inte ger en sådan effekt.

Jan Gillberg, i DSM nr 5/06:

"Vad händer med ett samhälle, där staten skyddar sig gentemot sina egna medborgare genom vilseledning och mörkläggning? Vad händer när lögnen legitimeras som vapen, närhelst den tjänar 'statsnyttan'?"

”Konformism" låter inte bra, konstaterar Gillberg, därför väljer man istället att på nyspråksvis tala om "konsensus”:

"Eftersom media - 'mainstream media' - är den kraft, som mer än någon annan svarar för 'marginaliseringen' och/eller 'brännmärkandet' av de åsiktsmässiga avvikarna så är det välanpassade och toppbefordrade journalister, som kommit att tjäna som åsiktskonformismens viktigaste pådrivare. Tillsammans med topp-politiker har topp-journalister bildat en tyst samförståndsunion. Det är här vi har den maktelit som tillsammans både styr landet och möjliggör styrandet."

Ett stort antal böcker har skrivits om Estoniakatastrofen.

Den första boken var Henning Wittes "Estonia sänktes" (1999).

Därefter har kommit: Jutta Rabes "Die Estonia" (2002), Drew Wilsons "The Hole" (2006), och Jan Gillbergs "Estonias undergång" (2006).

Gemensamt för alla böckerna är att

- de inte kunnat förläggas i Sverige, på något känt förlag

- de inte blivit recenserade i någon större dagstidning

- de inte köpts in av några bibliotek

 

Vid den presskonferens som hölls för att lansera Rabes bok var det inte många journalister som infann sig.

Jutta Rabe i DSM nr 4/02:

”Pressen i Sverige är enligt min uppfattning centralstyrd...

Överallt sitter chefredaktörer som ser till att grundläggande fakta inte ens blir redovisade. Det är således inte bara analyserna som förvrängs. Det är något som tillkommer. Viktiga grundfakta sållas bort - fakta utan vilka det inte går att göra en analys värd namnet.

Ibland har jag upplevt det som att pressen i Sverige iklätt sig en inkvisitionsfunktion. Som journalist i ett land, där press- och informationsfriheten är något grundläggande och mycket viktigt, har jag upplevt hela den atmosfär som omger pressen i Sverige som något mycket annorlunda och märkligt."

DSM kommenterar:

"En bättre bekräftelse på detta kunde Jutta Rabe knappast få, när hon nu i sommar kom ut med sin bok ”Estonia. Eine Tragödie eines Schiffunterganges”. Vid presskonferensen den 16 juli i samband med bokens lansering infann sig en säger en svensk journalist - Tomas Lundin från Svenska Dagbladet."

Resultatet blev sedan en signalrecension:

"Dagen därpå - innan vare sig Lundin eller någon annan hunnit läsa boken - kunde SvD 'signalera', att detta var en bok som saknade nyhetsvärde och (underförstått) bör inte uppmärksammas. Och så blev det."


7. Locket på i riksdagen

I riksdagen har Estoniafrågan flera gånger tagits upp av Miljöpartiets Lars Ångström, med stöd av enskilda riksdagsledamöter från övriga partier.

Någon debatt eller några svar i sak har han dock inte kunnat utverka. Man lade "locket på".

Lars Ångströms riksdagsanförande den 22 maj 2003 censurerades till och med på riksdagens webbsida!

Jan Gillberg, i DSM nr 5/06:

"Vad är Sverige för ett land där regeringen beslutar att INTE bärga de omkomna och göra det möjligt för de anhöriga att begrava sina nära och kära? Och hur kan ett sådant beslut få en i det egna parlamentet ENHÄLLIG uppslutning? Och hur är det möjligt att detta inte givit upphov till en FOLKSTORM?
                
I inget annat land hade detta varit möjligt! Inte ens i det centralstyrda och ateistiska Sovjetunionen hade det varit möjligt! Men i Sverige fick beslutet att INTE hemföra de omkomna stöd av ett ”etiskt råd”, i vilket en tidigare ärkebiskop och en dåvarande domprost ingick!"


8. Översittarfasoner mot Estland

Ur DSM nr 1/07:

"Estländsk parlamentariska kommission  besöker Stockholm för att försöka räta ut frågetecken kring Estonias förlisning. I programmet ingår möten med det i Sverige för Estoniafrågor ansvariga statsrådet Mona Sahlin, dåvarande chefen för Generaltullstyrelsen Ulf Larsson och Militära underrättelsetjänsten (MUST). Tidigare ledamoten i Haverikommissionen (JAIC) samt ledamoten i Haverikommissionen Ann-Louis Eksborg.

Eksborg förklarar sig emellertid inte vilja träffa de tillresande parlamentarikerna. Kommissionen kritiserar Sverige för bristande samarbetsvilja. Kommissionen vill utreda om det mellan Estland, Finland och Sverige ingångna gravfridsavtalet tillåter nya dykningar och vad som krävs för att ogiltigförklara avtalet."

"Dagarna före jul presenterar en av Estlands parlament tillsatt kommission en rapport med allvarlig kritik mot Sverige - dels för att genom sin militära säkerhetstjänst ha organiserat de militära transporterna på den estniska passagerarfärjan Estonia och detta utan estniska myndigheters kännedom och i strid med estländsk lag, dels för att på olika sätt vägrat att lämna ut begärda uppgifter och att på annat sätt brustit i samarbetsvilja när det gäller att vinna klarhet i omständigheterna kring Estonias förlisning."


9. Statsnyttan och "psykförsvaret"

Den 28 september 1994 var inte den första gången som militära transporter gick på Estonia. Efter Sovjetunionens fall 1991 hade denna typ av verksamhet - med civila som gisslan - pågått under flera år.

Det pågick med godkännande av Sveriges regering, där Carl Bildt var statsminister.

TV4, på sin webbsida i juni 2006:

“När Estonia gick till botten hade militärtransporterna över Östersjön pågått i 30 månader, enligt den hemliga överenskommelsen mellan tullen och försvaret. En kopia av avtalet gick till regeringskansliet - men försvann.”

När ansvarig minister, Mona Sahlin, konfronteras med detta uppger hon sig ha blivit "förd bakom ljuset".

Lars Adelskogh i DSM nr 4/02:

"Många anhöriga hyser ett särskilt djupt förakt för medlemmen i etiska rådet Yrsa Ste, journalist på Aftonbladet. Hon hamnade sedan i styrelsen för Styrelsen för psykologiskt försvar, den myndighet som fick sköta (läs: missköta) statens kontakter med anhöriga till Estonia-offren.

Den som först i massmedierna uttalade att Estonia är en värdig grav var Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar Fredriksson. Också han satt i styrelsen för Styrelsen för psykologiskt försvar. Psykstyret var inget annat än en gren av den militära underrättelsetjänsten, som i sin tur samarbetar med andra underrättelsetjänster, framför allt inom NATO, enkannerligen CIA."

Jan Gillberg, i DSM nr 5/06:

"Hur drar man upp en gräns mellan 'statsnytta' och allvarliga misstag begångna i 'statsnyttans namn'?

Hur kan man veta att 'statsnyttan' inte bara är något som grips till för att skydda makthavarnas egna ibland högst personliga intressen - exempelvis att inte behöva stå till svars för begångna misstag eller rentav brott?"

Hela den mörkläggning, varom Estoniafallet vittnar, sker alltså i en föreställd statsnyttas intresse.

Medborgarnas intresse är dock ett annat!

Den är att sanningen kommer fram och att de ansvariga ställs till ansvar.

 


 

Länker om Estonia:

http://blueshift.nu/baltic-storm/

http://blueshift.nu/ms-estonia-hemliga-militartransporter/

http://blueshift.nu/hur-regeringen-morkade-sankningen-av-ms-estonia/


Anders Björkman

Knut Carlqvist

DSM

ELA

Estonialitteratur

Kajen

Katastrofutredning

Mona Sahlin

Politiken.biz

Vishet

Henning Witte

Lars Ångström