Aktuell kommentar - vecka 49/99:

 

Lika behandling

De fyra 08-tidningarnas kampanj kring nazismen väcker frågor och reflexioner.

Hur mycket av denna politiska polarisering, denna oförmåga att kommunicera demokratiskt och denna alltmer utbredda våldsbenägenhet, beror på den invandringspolitik som bedrivits under de senaste tjugo åren?

Om inte nazisterna funnes - skulle media då uppfinna dem? Fyller nazisterna ett behov, för att tränga undan andra frågor från dagordningen?

 

62 svenskar har hängts ut med fotografi och namn i de stora tidningarna. Som en direkt följd av detta har Anders Ärleskog, 23 år, blivit utesluten ur sin fackförening, Metall. Dessutom har han avskedats från sin arbetsplats och lär hindras från att få arbete på annat håll. Allt som en direkt följd av medias kampanj.

Sant är att Ärleskog är nazist. Sant är också att nazismen är en vidrig våldsideologi. Man skulle t.o.m. kunna hävda att den är så mer idag än på 30-talet.

Då visste inte alla vart det skulle bära hän. Somliga nazi-anhängare på den tiden kan ha haft delvis hedervärda ideal. Men idag har vi alla facit, vi vet vad nazismen ledde till. Att i det läget pryda sig med hakkors och göra hitlerhälsningar framstår som antingen direkt sjukt eller raktigenom ondskefullt.

Så visst måste nazismen bekämpas! Ändå ger denna hetsjakt dåliga vibrationer. Media gör sig till på en gång polis och åklagare, domare och jury. 1)

Må vara att man inte får vara medlem i en facklig organisation som rymmer målsättningar om demokrati och anti-våld, om man själv arbetar för motsatsen 2). Men att berövas möjligheterna att klara sin egen försörjning... vad blir logiken i det? Ska Ärleskog försörja sig genom att råna banker i fortsättningen? Är det vad vi vill?

Hur ändamålsenliga är överhuvudtaget de åtgärder som nu vidtas? Är de ägnade att göra nazisterna mindre våldsbenägna? Är de ägnade att motverka deras nyrekrytering?

I huvudsak finns två vägar att bekämpa nazismen - den juridiska och den politiska.

1. Den "juridiska" rymmer i ena änden fördömanden och stämplingar, i andra änden förbud och straff.

2. Den "politiska" rymmer dels argumenterande och dialog, dels åtgärder mot de faktiska brister i samhället, som ger nazisterna grogrund.

Det ena utesluter naturligvis inte det andra, men nog är slagsidan idag påtaglig, mot det förra!

SKULLE MAN ÄNDÅ ge sitt stöd, fullt ut, åt så repressiva åtgärder som nu demonstreras i fallet Ärleskog - då måste det rimligen bli mycket viktigt att klart definiera vem som är "nazist" och här dra en bestämd gräns!

Annars kan det bli som i Niemöllers dikt - man börjar med en grupp (i detta fall nazisterna), fortsätter med en annan ("rasisterna") osv, tills det slutligen inte finns någon kvar som kan protestera.

De som borde vara särskilt noga med att göra denna distinktion är givetvis de som själva förespråkar de hårdaste tagen mot nazisterna. Märkligt nog tycks det vara precis tvärtom. Förespråkande av hårda tag går ofta hand-i-hand med en påtaglig vaghet i begreppsanvändningen: invandringskritisk görs liktydigt med "främlingsfientlig", vilket blir detsamma som "rasist", vilket blir detsamma som "nazist".

Detta hamnar inte bara på tvärs mot demokratiska principer och humanistiska värden, det är dessutom kontraproduktivt, om det var demokrati man ville befrämja. Vilken väg lämnar man öppen, för den som ställer sig kritisk till denna sanslösa invandringspolitik?

Aftonbladet ägnade ett helt uppslag åt att särskilt angripa Sverigedemokraterna. 3) Vad som lades dem till last var att det finns personer i gränslandet, människor som står och väger - ska de satsa på demokratiskt och parlamentariskt arbete eller ska de ansluta sig till nazisterna? 4)

Är inte det förra något som bör uppmuntras? Är det inte på den demokratiska arenan som striden ska föras, mot de åsikter och argument man vill bekämpa? Om dessa s.k. högerextrema åsikter är så dåliga som man förutsätter, då bör man väl kunna vara optimist om utgången av en sådan strid? 5)

Vad man, åtminstone i princip, skulle kunna kritisera Sverigedemokraterna för är om de i sin verksamhet inte själva gör vad de kan, för att klart dra denna gräns mot nazismen. Här räcker det inte med fernissa!

"ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE". Det måste rimligen betyda att man behandlar människor lika och mäter med samma mått. Sker så i detta sammanhang? Nej, det gör det inte!

I annat fall skulle man nu följa upp uthängningen av de 62 svenskarna med en motsvarande uthängning av t ex 6) de många invandrare som terroriserar andra människor i det svenska samhället. 7)

Det skulle kunna bli en "guldgruva" för Aftonbladet och Expressen. Ett outsinligt material, som kan fylla tidningarnas mittuppslag varje dag under flera år. Porträtt och namn, kriminalregister och bakgrund till att de hamnat i Sverige. Ungefär som Blågula Frågor givit några fåtal exempel på under "PUT".

Detta är faktiskt ingen orimlig jämförelse. Parallellerna mellan dessa kriminella grupperingar är både många och slående:

Ideologi. Gruppsammanhållning och våldsbenägenhet. Rasism och föreställningar om sin rätt att förtrycka andra.

Oåtkomlighet. Inom - den slutna - gruppen formas normerna. Där är man oåtkomliga för värderingsmässig påverkan utifrån, det är "kamraternas" gillande som söks.

Terror. Man skrämmer sig fram, hotar för att genomdriva sin vilja. Få vågar således vittna mot dessa figurer.

Det svenska samhället måste visa musklerna mot alla dessa samhällsfiender. Till att börja med måste de lagar och instanser som redan finns utnyttjas fullt ut. Så sker inte idag.

Därutöver måste kriminalpolitiken läggas om. Vad vi behöver är ett gemensamt, nationellt, projekt. Både för skolan, rättsväsendet och annat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1) a) De journalister som här agerade var anonyma. b) En del av de uthängda var inte nazister.

2) Men detta är långtifrån självklart! Idén med en facklig organisation är ju att alla måste ställa upp, om det blir arbetskonflikt. Att då utesluta den arbetare som själv vill vara med i facket blir inkonsekvent.

3) Till sin hjälp tog man här Tina Hallgren, som varit aktiv SD:are för över fem år sedan, och som gick över till nazisterna. Hon används nu som slagträ och sanningsvittne. Var det inte snarare hon som borde konfronteras med kritiska frågor från Aftonbladet: varför lämnade hon SD? Vad var så bra med nazismen? Om en person som hon inte trivdes i SD - bör inte det snarast ses som ett plus för organisationen?

4) Ungefär som varje individ rymmer en potential att göra bra eller dåliga saker. Här gäller det väl att försöka uppmuntra till de rätta valen, inte att förkasta 6 miljarder imänniskor därför att de kan tänkas göra fel (och en del emellanåt faktiskt gör det).

5) Blågula Frågor är knappast överens med Sverigedemokraterna om allt - kanske är vi djupt oense om mycket. Men vi i BgF tror oss kunna hävda vår linje vid en eventuell konfrontation (i annat fall skulle vi nog ta intryck och ändra åsikter).

6) En annan grupp att hänga ut är naturligtvis dessa våldsdyrkande AFA-aktivister. Utan rånarluvor.

7) Om detta våld sedan sker med eller utan rasistiska förtecken, med eller utan politiska förtecken, har för offret mindre betydelse - skadad är man ändå, fysiskt och psykiskt.