Den politiska adeln

Ur boken "Den politiska adeln", av Anders Isaksson:

"I de flesta demokratier har politiken efterhand förvandlats från ett uppdrag till ett yrke..."

"Politikerna har förvandlat sig själva till en adel och partiväsendet har vuxit in i staten", konstaterar Isaksson, och pekar på ett antal moment:

"· För det första finns nu en egen och mot omvärlden sluten arbetsmarknad. Redan under skoltiden kan de politiska ungdomsförbunden erbjuda en flora av ombudsmanna- och projekttjänster som en första språngbräda till jobb i moderpartierna och till politiska tjänster i såväl regeringen, riksdagen, kommunerna, landstingen och EU som i närstående organisationer."

"· För det andra finns ett förläningssystem som i långt större utsträckning än tidigare ger företräde till en rad höga poster i den offentliga förvaltningen och i statligt ägda bolag."

"· För det tredje finns ett eget pensionssystem som efter sex eller tolv år ger full pension livet ut."

"· För det fjärde har riksdagsledamöterna från orter utanför Stockholmsområdet förlänat sig själva fullt möblerade en- och tvårumslägenheter, som de hyr till subventionerade hyror i hus som ägs och förvaltas av riksdagen."

"· För det femte finns en påfallande stor inmalning av människor med inbördes släktförbindelser, äkta makar, sambor, särbor, syskon, svågrar, svärsöner, svärdöttrar, barn och barnbarn."

Anders Isaksson konstaterar syrligt:

"Riksdagsledamöterna är förvånande timida i allt utom omsorgen om sina egna rent personliga förmåner, de låter sig styras av sina partiledningar och inrättar sig i rollen som ett maktlöst garnityr. De tjänar ju hyggligt..."

Ett annat problem ser Anders Isaksson i de korta valperioderna:

"När valrörelserna blir en blandning av cirkus och kamp om förtroendet med vaga löften om pengar till ditt och datt, förlorar medborgarna kontakten med själva kärnan i varje demokratiskt system, nämligen känslan av medansvarighet i de beslut som deras valda företrädare fattar. Politik blir vad dom gör och vad vi får för andras pengar."

Vad skulle då kunna göras?

"- Hellre tätt mellan riksdagsvalen än dagens glest återkommande valrörelser.

- Hellre fortlöpande förnyelse än dagens ordning där alla mandat står på spel vid varje valtillfälle.

- Hellre en fördröjning enligt samma regler som vid grundlagsändringar av beslut om skatter, förmåner, utgifter och lagar än dagens omedelbara ikraftträdande efter enkla majoritetsbeslut.

Praktiskt kunde lösningen med en successiv förnyelse och fyraåriga mandatperioder se ut så här: i det ordinarie riksdagsvalet väljs 200 ledamöter, varefter femtio ledamöter utses samtidigt med kommunalval i olika delar av landet under vart och ett av de följande tre åren. Varje år är det val i antingen hela eller någon del av landet, och efter varje val tas alla vilande beslut upp till slutgiltigt avgörande i riksdagen.

Valrörelserna skulle handla om förestående beslut, inte om allmänt fluffiga målsättningar för de kommande fyra åren.

Valen skulle också komma så tätt att möjligheterna till valcykelpolitik i stort sett eliminerades. Partierna finge av rent praktiska skäl föra den politik som de själva trodde på och som de också vore tvungna att argumentera för - eller emot - och vinna väljarnas stöd inför de slutgiltiga omröstningarna i de vilande frågorna. Täta val och en fördröjning av beslutens verkställighet skulle omöjliggöra taktiken att fylla utvalda gruppers plånböcker alldeles i slutet på en lång och vallös mandatperiod.

Medborgarna skulle dras in i beslutsfattande, utrymmet minska för innehållslös politisk retorik och öka för en fortlöpande dialog i sakfrågorna mellan väljare och valda."

"Även i andra avseenden måste den politiska adelns makt begränsas, kuperas och kontrolleras. Ett sådant självklart område är behovet att skapa både insyn i och klarare regler för politikernas användning av utnämningsmakten. Det betyder inte att politiker per definition skulle vara uteslutna från karriärer i förvaltningen, bara att själva processen måste bli transparent och regelstyrd.

En statsminister ska inte i eget intresse plötsligt kunna dumpa ett statsråd till en generaldirektörspost eller belöna gamla kompisar med fina befattningar som ambassadörer eller landshövdingar.

Det finns också ett stort behov av att skapa motmakter inom den politiska adeln själv genom att begränsa partiledningarnas makt över de valda riksdagsledamöterna.

En lösning vore att dela partistödet i två delar, en del som går till partiet och en som den enskilde riksdagsledamoten förfogar över för sitt politiska arbete. Politiska assistenter i riksdagen ska inte vara anställda av partierna utan av den enskilde riksdagsledamoten."

---