4. Orättvisor

 


I media framställs invandrare ofta som några att tycka synd om, det handlar om en "utsatt grupp" och människor "i riskzonen". Sanningen är naturligtvis att det inte finns någon enhetlig grupp av invandrare. Många invandrare har det svårt, men en hel del har lyckats väl i det svenska samhället.

På motvarande sätt presenterar media en stereotyp bild av etniska svenskar, där man går efter genomsnittssiffror på sysselsättningsfrekvens, inkomster och boende. Sanningen är att det finns också en hel del svenskar som har det svårt. Men detta glöms bort.

Dessa svenskar upplever nu många orättvisor, inte minst i förhållande till nyanlända flyktingar och invandrare. I viss utsträckning handlar det om en medveten politik för att prioritera dessa grupper, en politik styrd av ordens makt: det handlar ju om "utsatta grupper".

Hur det kan låta när denna diskriminering ideologiskt legitimeras framgår av ett uttalande från Peter Örn på Röda Korset: "Asylsökande och flyktingar tillhör alltid de mest mest utsatta" (SvD 4/11 -96). Med andra ord: den som är född i Sverige ska komma i andra hand! Redan ordet "flykting" har blivit så laddat, att det inbjuder till förtur.

Resultatet av detta synsätt blir en serie orättvisor. Dessa utgör en grund för ett berättigat missnöje och kan spilla över i främlingsfientlighet.

Ett flagrant exempel är skillnaderna i yttrandefrihet och olikheterna i behandlingen av massmedia. Som envar kan konstatera domineras debattinläggen om invandring i rikstäckande media av en skara invandrardebattörer, som till stor del kan försörja sig på att sprida sin åsikter i ämnet. Svenskar har väsentligt svårare att komma fram.

En invandrardebattör tillåts också göra konstateranden som en etnisk svensk inte tillåts. Exempel: Mauricio Rojas skrev 1992 att bland de asylsökande fanns en hel del "parasiter". Skulle en svensk säga samma sak, då skulle han bli stämplad för livet!

En skillnad i behandling märks också vid intervjuer i etermedia. Journalistens hållning till en invandrardebattör är ofta undergiven, medan en kritisk svensk närmast bemöts som en anklagad, och sällan får prata till punkt. Den som verkligen begått ett brott och står inför en domstol bemöts med större respekt.

Tungt belastade återfallsförbrytare blir kändisar, och det saknas inte exempel på att de belönas av media. Tommy Setréus, skarpskytten från Stureplan, fick tala ostörd under 15 minuter i TV-programmet Striptease. Andra våldsbrottslingar har fått egna TV-program till sitt förfogande.

Sammanfattningsvis: media hänger ut hederliga medborgare som skurkar, samtidigt som de gör hjältar av de verkliga skurkarna.

Svenskar och invandrare behandlas också olika beträffande tillmälen och våld - det mäts med olika mått.

En affärsinnehavare i Huddinge som för en tid sedan kom i ordväxling med en misstänkt snattare blev dömd till böter för att ha kallat denne "svartskalle". Om den misstänkte dessförinnan hade kallat affärsinnehavaren "rasist", så skulle detta inte ge böter.

Ett färskt exempel på detta finns från Haninge. En ung invandrare togs på bar gärning när han gjorde åverkan på en bil. Hans upprepade kommentar till en polisman blev: "Är du rasist?" Detta tillmäle behandlades i Handens Tingsrätt, men resulterade inte i något straff.

Aftonbladet, Expressen och andra riksmedia följer en mall vid behandlingen av våldsbrott, där våld av svenskar mot invandrare slås upp stort, medan våld av invandrare mot svenskar tonas ned.

Därigenom ges en skev bild. Av media att döma är den första typen av rasistiskt våld den helt dominerande, när det i verkligheten är invandrargäng som står för huvuddelen av allt våld! På paragraf-12-hem sitter nästan uteslutande invandrarpojkar.

Men denna mediabehandling är offciellt sanktionerad av myndigheterna. När SÄPO ska undersöka rasistiskt våld, då handlar det om våld bara i en riknting. Allt intresse fokuseras på främlingsfientlighet - svenskfientlighet existerar inte ens som begrepp.

Betecknande är den paroll som "Hassans Vänner" hade vid en demonstrationen i Stockholm 1996: "Stoppa våldet mot minoriteter!" Våld mot individer ur majoriteten tar man inte så allvarligt på.

Nu behöver ju inte våld där gärningsman och offer har olika etnisk tillhörighet vara rasistiskt - rasistiskt blir det först när denna olikhet i etnisk tillhörighet haft betydelse för brottet. Just detta var fallet beträffande misshandeln av en kyrkokör i Uppsala. Offren var svenskar och vita, förövarna var invandrarpojkar, varav åtminstone en med svart hudfärg.

Det rasistiska motivet framgick indirekt genom en intervju i TV4 med fadern till en av pojkarna, men det föranledde inga svarta tidningsrubriker. Än mindre rubricerades brottet i domstolen som rasistiskt - något som annars skulle ha föranlett en strängare bedömning.

Andra orättvise-områden är boende och tillgång till dagis, socialbidrag mm.

TV:s Striptease hade i maj 1997 ett program från Rågsved. Där fanns ett område med nya och moderna lägenheter, ett intilliggande område med äldre lägenheter. Det visade sig att i det första området bodde övervägande invandrare, i det andra övervägande svenskar. Invandrarna fick nämligen sin hyra betald genom socialen, svenskarna måste betala själva, av sin lön.

På ABC-nytt, regional-TV, sändes ett inslag, kanske 1995, från området Stenhagen i Uppsala. En grupp svenska föräldrar hade gått samman och startat ett kooperativt dagis. Vinklingen i programmet var ett detta blivit så mycket bättre än kommunens dagis, som hade mest invandrarbarn, och däri skulle ligga någon form av orättvisa.

Man vad låg bakom det faktum att de svenska föräldrarna tagit steget till att starta ett eget daghem för sina barn? Uppenbarligen att de inte fått plats på kommunens dagis. Och vad berodde detta på? Det sades inte direkt i programmet, men rimligen för att alla barn inte fick plats och att barn till "utsatta grupper"- dvs invandrare - då prioriterades. (Även om de svenska föräldrarna ofta har ett större behov av dagisplats, då de är borta på sina arbeten under dagtid.)

Beträffande inkomster kan en stor barnfamilj få mer pengar att röra sig med än en genomsnittlig arbetarfamilj som försörjer sig på arbete. Socialstyrelsens normer är så satta. Invandrare lever ofta på bidrag (vare sig detta är frivilligt eller ofrivilligt), och det är inte ovanligt med stora barnkullar. Det gör att många svenskar som kämpar varje dag för att orka med sitt arbete och få inkomster och utgifter att gå ihop upplever en orättvisa.

Möjligen kan en skillnad i attityd, en påstridighet och kravfullhet hos många invandrare - kombinerat med socialtjänstemäns rädsla för att bli anklagde för "rasism" (se hur det gick SIV-handläggaren Sandberg!) - medverka till att driva upp bidragsnivåerna för en del invandrare.

Systemet ger stort utrymme för detta, då utöver bidrag enligt fastställda normer särskilda rekvisitioner kan göras av t ex glasögon, tandvård och barnvagnar.

Som sjukvårdskonsumenter har en del invandrargrupper visat sig mycket krävande.

I det goda syftet att stötta invandrare finns en hel flora av bidrag till invandrarorganisationer, till invandrartidskrifter och till invandrarprojekt mot "rasism". Dessutom är kontrollen av hur dessa medel i praktiken används ibland svag. Det blir lätt som med SIDA-pengar, att mycket kan hamna i privatpersoners fickor.

I regeringspropositionen "Sverige, framtiden och mångfalden" (1997/98:16) talas om integration. Där slås fast att denna måste vara "ömsesidig" - även svenskar ska integreras i det nya samhälle som är på väg. I ett TV-program i oktober skärpte integrationsminister Leif Blomberg detta, till att "framförallt" är svenskar som ska integreras i Sverige.

Först räddar vi människor undan förföljelse och garanterar dem livslång försörjning, sedan ska vi anpassa oss till dem. Hur många svenskar är beredda att köpa ett sådant resonemang? Det flesta blir bara förbannade, om de alls orkar reagera.