Axel Danielsson var en av den svenska arbetarrörelsens pionjärer. Det var han som 1887 grundade dagstidningen Arbetet i Malmö (numera nedlagd). Danielssons hade en mycket "vass penna", och hann skriva många starka texter innan han dog vid redan 30 års ålder. En av Axel Danielssons texter återges här: "Till världsalltets upphovsman" - i polemik mot krafter som i religionens namn ville inskränka yttrandefriheten i Sverige. Ur boken "Arbetarrörelsens genombrottsår i dokument" av Gunnar Gunnarsson: "...Då Danielsson protesterade mot en dom som... drabbade Hjalmar Branting för att denne infört en 'hädisk' artikel av fritänkaragitatorn Lennstrand och själv tog in samma artikel med en spydig kommentar rörande höga rättvisans låga uppskattning av den rena evangeliska läran - Branting hade bara fått böter! - stämdes han dömdes till 500 kronors böter. Med anledning av hädelsedomarna skrev Danielsson så ytterligare sin berömda 'Till världsalltets upphovsman' - och stämdes för 'hädelse av Gud'. Domarna mot Danielsson uppgick sammanlagt till tjugotvå månaders fängelse!"

 

Okände store! Ehuru jag icke är personligen bekant med dig och följaktligen icke har någon aning om dina politiska, religiösa och juridiska åsikter, vågar jag dock träda inför ditt osynliga ansikte och be dig om ynnesten att få intervjua dig en i en fråga, som bränner mycket häftigt på sinnena här nere.

Utan tvivel känner du statsrådet Lovén och hans båda motståndare, hädareynglingen Lennstrand och socialistchefen Branting. Mellan dessa tre uppstod nyligen en tvist med anledning av en gammal avgudabild i mänsklighetens antikvariska museum. Det blev en fråga om bildens värde i guld. Lovén uppskattade den på grund av den höga åldern högre än alla andra dyrbarheter i museum och ansåg t.o.m. att den inte kunde betalas i reda pengar. Hans bägge vedersakare däremot betraktade konstverket som alldeles värdelöst och ville ha det bortburet i någon skräpkammare. Så hänsköts saken till fru Justitia, som är kännare av dylikt. Hon synade gudabelätet och värderade det till 300 kronor. Så mycket hade det under tidernas lopp ramponerats.

Över denna dom vart Lovén ursinnig, och när han inte kunde komma åt Justitia, även om han var nog oridderlig att ge sig till att slåss med ett fruntimmer, vände han sin vrede mot mig, som hånade honom i några anspråkslösa vinkelhakar. Antagligen hoppas han nu, att fru Justitias tjänsteandar i Malmö skola finna den omtvistade museumpjäsens värde högre och sålunda få mig näpst med eftertryck. Och det rykte som Justitia Malmogiensis har om sig, ger honom blott allt för goda skäl att denna gång vara förvissad om en lysande seger.

I detta trångmål vänder jag mig till dig, Allfader, i hopp att kunna förmå dig till någon sorts opinionsyttring beträffande Tryckfrihetsförordningens § 3 mom.2. Jag tänkte i första ögonblicket be dig bli min juryman, men dels är du mej "å orten boende" såsom tryckfrihetsförordningen föreskriver och dels skulle Aschan genast utesluta dig, t.o.m. om jag satte upp skomakare Lyngholm till lockbete. Jag vill därför anhålla om ditt bistånd på annat sätt, t ex en tegelpanna i huvudet på Lovén eller om detta anses olämpligt, medelst ett direkt uttalande till min fördel inverka på juryn.

Jag vet att du är allvetande och således på förhand har reda på historien om den ifrågavarande gudabilden. Men för att visa dig att jag är hemma i mina stycken och för den skull värdig din hjälp, vill jag icke desto mindre relatera förloppet av de händelser, som äro förknippade med § 3 mom.2.

Det omtvistade gudabelätet står uppställt på en sockel, som utgöres av det hårdaste av alla ämnen: koncentrerad folkdumhet. Guden själv är grovt tillyxad utan spår av verkligt konstnärskap. Han har två ben som en människa, men dessa ben uppbära trenne kroppar, vilka äro sammanväxta. Det är en gud och likväl tre. Dessutom är den mellersta guden ytterligare kluven i tvenne, en gudomlig och en mänsklig natur, vilka "utan sammanblandning eller förvandling äro med varandra oupplösligt och oåtskiljaktligt förenade". Detta vidunder av mänsklig ungdomsfantasi är det nu herr Lovén vill ha kvar som ett erkänt mästerverk, lämpligt att tillfredsställa det moderna konstsinnet, medan Branting-Lennstrand hotar att ta första bästa hammare och krossa det i bitar. Justitia har prövat rättvist, att det skall stå så länge sockeln håller och att en var bötar 150 riksdaler dubbelt om han rör vid den på sådant sätt att skada uppkommer.

Smaklösheten i ovan beskrivna gudagrupp blir lätt förklarlig, då man drar sig till minnes när den komponerades och vilka mästarna äro. Först och främst upplyser kulturhistorikern om att verket är eländigt plagiat. Idén om den trehövdade guden är stulen från den indiska gudasagan. Efter denna idé blev belätet så småningom fullbordat. Upphovsmännen voro prästerna och munkarna. Gudafiguren n:r 1 togs från de gamla israeliterna. Han hette Jehovah, föreställdes som en gammal gråskäggig med pannan i ödesdigra rynkor, kunde utföra diverse trollkonster såsom t ex att förvandla stavar till ormar, skapa stjärnor, månar och solar samt göra människor av lerklumpar och stod för övrigt högt i ropet hos judarna.

Guden n:r 2 var, medan han levde, en judisk timmermansgesäll, som gick omkring bland folket och predikade social revolution, höll möten, som upplöstes av dumma poliskommissarier och blev slutligen uppspikad på ett kors, emedan han hånade prästerna och smädade rådsturätterna i sitt land. Några hundra år efter sin död blev han upphöjd till gud och fick plats på sockeln bredvid Jehovah. Beslutet härom fattades med knapp röstövervikt i en öppen votering på ett prästmöte år 325. Kort därefter uppfann pastor Athanasius guden n:r 3, som likaledes efter en omröstning pr capita med svag majoritet uppställdes vid sidan av n:r 1 och n:r 2. Och nu var gudabilden färdig, prästerna skaffade honom ordentlig lagfart, och sedan dess står han säkert på sin sockel, skyddad av straffparagrafer på alla världens tungomål.

Till många och stora obehagligheter för alla länders tidningsmän, blev emellertid den ursprungliga modellen förstörd eller bortstulen, så att de moderna reproduktionerna av belätet ofta förete väsentliga olikheter och ännu mer de beskrivningar om den treenige gudens funktioner, vilka under namn av den "evangeliska läran", bilda kärnan av folkets vetande eller rättare sagt okunnighet. Dessa evangeliska läror variera till ett antal av flera hundra, som var och en kallar sig den "rena", liksom varje kyrkosamfund svär på att ha i sitt förvar den ursprungliga modellen till treenighetsprincipen. Sålunda är den gud, som de svenska prästerna antogo på ett möte 1593, den "ende och sanne" guden och läran om hans bedrifter och egenskaper den "rena" evangeliska läran. Och "svenska folkets representanter" ha sedan givit laga kraft åt detta beslut genom det för alla journalister så skräckfulla 2:a momentet i Tryckfrihetsförordningen, vilket har följande lydelse:

Förnekelse av gud och ett liv efter detta, eller av den rena evangeliska läran; förbrytaren skall straffas med böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar, eller fängelse från och med två månader till och med ett år, och skriften konfiskeras.

Vad säger du nu, världens skapare, om en dylik straffparagraf?

Här i landet, som styrs av den ende och sanne guden, där den rena evangeliska läran predikas och den enda saliggörande filosofen - Kristoffer Jakob Boströms medeltidsfunderingar - har sin hemvist, vandrar folket i slaveri och okunnighet, och gudabildens granitsockel trotsar ännu tidens tand. Nöden och eländet tilltaga i alltjämt vidriga former och landets kraftigaste söner övergiva i massor den jord, där de ha varken materiella ägodelar eller mänskliga rättigheter. Vad säger du om ett dylikt samhällstillstånd?

Alla folkets angelägenheter avgöras av män, som icke representera folkets utan dess utplundrares intressen. Själva de gudar, som folket skall dyrka, invoteras av folkets fiender. Folket äger lika litet rösträtt i politiska som kyrkliga frågor. Det har nedböjts i stoftet för en gud som det föraktar. Folket känner blott dig, den ende, som frambragt allt. Folket tror ej på prästernas gudar. Men det är för okunnig och för fegt ännu att våga röra på sig.

Det är det usla prästerskapet som nu regerar. Det är dess gudar som folket tvingas att dyrka! Skändliga ordning! Och när en man vågar trotsa dessa gudar och dessa präster och hela detta lögnens samhälle, blir han anklagad för hädelse mot gud! Gud? Allsmäktige världsskapare! Vi gav du människorna förnuft när de icke bruka det? Vi skapade du människor som skulle förnedra sig till djur?

Du! Jag vill erinra dig om en episod ur mänsklighetens historia. Under arton århundraden har man härnere förgiftat människor i ditt namn, uthungrat människor i ditt namn, mördat människor i ditt namn, i ditt namn skändat oskulden, förtrampat människokärlekens bud, slagit tanken i fjättrar! Alltsedan den där treenige gudabilden blev färdig och de ursprungliga kristna strävandena blevo tillintetgjorda, har den civiliserade världen sett ut som ett slaktarhus. Giordano Bruno, Johan Huss och tusen andra ha direkt eller indirekt mördats av de s.k. kristna prästerna.

En var som vågar uttala sitt cogito ergo dubito har förföljts, straffats och vanärats. Vetenskapen har kämpat mot bålet och fängelset. Icke en sanning har utan det ursinnigaste motstånd från prästerskapet lyckats göra sig hörd. Vad har det hjälpt att mänsklighetens största andar lett anfallet mot prästadömet? Att sådana män som Sokrates, Aristoteles, Marcus Aurelius, Bacon, Locke, Hume, Cartesius, Bayle, Kant, Diderot, Voltaire, Rosseau, Helvetius, Fichte, Darwin, Buckle, Comte, St Mill, Karl Marx och Engels, vad har det hjälpt att alla dessa och deras liktänkande offrat hela sin levnad i upplysningens tjänst när okunnigheten ännu härskar! När folkets massa ännu behärskas av prästernas skändliga läror! När vantron ännu i dag kräver miljontals offer! När än i dag en man blir straffad med fängelse därför att han brukat sitt sunda förnuft!

Så står det till härnere, du världsalltets upphovsman. Jag vänder mig direkt till dig. Du brukade förr i världen avbildas med en knippe åskviggar i din hand. Har du några till överlopps? Anser du statsrådet Lovén och hans anhang värdiga att träffas av din vigg, så slunga ned den! Därigenom gör du Sveriges folk en ovärderlig tjänst. Men tillåter inte din oändliga barmhärtighet en dylik rättsskipning, så får jag väl slåss ensam, men tvivlar därför ingalunda om en seger, ty lederna tätna bakom mig.