Mona Sahlin
har dykt upp igen som enda kandidat till partiledarposten för (s).
Denna gång är hon - helt i linje med den statsfeminism hon alltid
själv förespråkat - inkvoterad i sin egenskap av ”tjej.”
När hon
förra gången kandiderade till statsministerposten kunde man i engelska
tidningar läsa ”Punkare kan bli Sveriges statsminister.”
Det säger
mycket om Rörelsen att den enda kandidaten till partiledarposten är
en slarvmaja som inte kunde skilja statens finanser från det egna blöj-
och Tobleronekontot. I jämförelse med Mona Sahlins var de moderata
ministrarnas ”brottsregister” som en mild västanfläkt. De tvingades
avgå för sina förseelser. Inom socialdemokratin belönas
man med en partiledarpost.
Förra gången
det begav sig blev Mona Sahlin uträknad i tredje ronden. Nu som
då – dvs 1995 – försöker journalisterna reducera
Sahlins lättsinniga attityd till statens och sin egen
ekonomi till en bagatell genom att kalla hennes otaliga obetalda räkningar
och skatteskulder för ”tobleroneaffären.” Själv
påstod fru Sahlin att ”jag är
baske mig ingen fifflare utan en hederlig människa.” Självklart
– kraven på hederlighet har ju aldrig varit särskilt höga
i Rörelsen!
Vem kunde vara lämpligare som sossarnas partiledare än en tidigare
brottsmisstänkt?
Det råder
ingen tvekan om att Mona Sahlin har de rätta meriterna för ett toppjobb
enligt partiets anda. Hennes väldokumenterade oförmåga att
skilja mellan sitt och vårt bland de olika kontokorten är en vanlig
företeelse inom Rörelsen. Mats Hulth var en annan s-märkt skojare
som aldrig skulle ha tilldelats några kontokort. På slottet i
Örebro satt en likaledes s-märkt landshövding och klippte Konsumkvittona
till en hanterbar storlek. Listan på (s)kojare kan göras lång.
Mona ”de
e’ heftit å betala skatt” Sahlin har (hade) en
egen uppfattning om att det går (gick) alldeles utmärkt att låna
pengar av staten dvs av skattebetaIarna så fort det var ebb i den egna
kassan. Det var tydligen inte lika ”heftit” att betala dagisavgifter,
TV-licens, parkeringsböter m m . För att uppnå ännu
högre häftighetsnivå såg hon sig dessutom föranlåten
att bidra till det allmännas inkomster genom ett hundratal p-böter
Det klandervärda
beteendet att låta sin ”privatekonomiska lössläppthet
gå ut över sin offentliga gärning som politiker ” Thomas
Gür, SvD 10 december 1999 har upprepats under många år.
Under denna tid har hon lyfts fram av Rörelsen och befordrats allt högre. Det
är Rörelsen som skapat den gräddfil hon färdats i. Fisken
ruttnar som bekant från huvudet!
”Två ting äro vita…”.
Vid den känslomättade
presskonferensen 1995 framträdde det förfördelade
statsrådet klädd i vitt för att understryka sin oskuld. .
Numera är hon svartklädd - man kan ju undra hur detta färgval
skall tolkas!
Vid presskonferensen
meddelade avgående statsrådet Sahlin i tredje person singularis
att ”Nu ska Mona tänka på Mona” Det borde Mona ha fortsatt med. Mona spelar nämligen i en egen division
när det gäller klavertramp.
Monas meritlista
I Mona Sahlins
”brottsregister” - eller med s-märkt nyord meritlista
- kan nämnas * svart dagmamma * obetald TV-licens * tusentals kronor
i det hon själv kallade ”förskottslön” dvs
privata kontantuttag på statens kreditkort bl a hyrbil för
privat bruk, privata klädinköp, blöjor, Toblerone m m, kontantuttag
i bankomat för privat bruk * tomträttsavgälder * 98 p-böter
varav en del hamnade hos kronofogden * 22 obetalda dagisavgifter * ”time-outresa”
till Mauritius tillsammans med en s k medhjälpare Lena Thulin,
vars resa skattebetalarna fick betala. * körförbud på den
egna bilen, som trots körförbudet märkligt nog fick p-böter!
Tänk så det kan bli.
”Slarv” sa Mona
När det
gällde de 98 p-böterna och underlåtenheten att betala dem
talade partisekreteraren om ”slarv” och slarvmajan själv
ansåg att ”det är en privatsak.” I
snorkig ton meddelade hon att det var ”hennes
beskattade pengar, hennes skulder och hennes ensak och att det inte påverkade
hennes politiska agerande och beslut.”
Men det
är varken bara slarv eller privatsak. När ett statsråd
tycker hon står över de lagar och regler som gäller för
oss vanliga människor - dessa vanliga hon så gärna identifierar
sig med när hon ertappats med fingrarna i diverse syltburkar - är
det i högsta grad en offentlig angelägenhet. Detta - som så
mycket annat - tycks överstiga Sahlins fattningsförmåga.
Om det nu var
en ”privatsak” varför erhöll ”privatpersonen”
Sahlin då en reserverad och skattefinansierad parkeringsplats för
att lösa sina parkeringsproblem? För förflyttning i tjänsten
finns dessutom en särskild transportcentral på regeringskansliet.
Som belöning
för ”privatsaken” - de 98 p-boterna - förlänades
hon av regeringen en privat parkeringsplats givetvis betald av skattebetalarna.
Utöver den skattefinansierade p-platsen fanns också planer på
att tillsätta en dadda som skulle sköta hennes affärer. Givetvis
även den finansierad med skattemedel får man förmoda. För
några egna pengar tycks ju paret Sahlin inte ha!
”Jag
kanske är bättre på att sköta landets
ekonomi än mina privata finanser” sade Mona Sahlin, när
den ansvarige för inkassoverksamheten i Nacka konstaterat att ”det
är inte ofta pengarna kommit i tid.” Men riksåklagaren
litade inte på Sahlins utsago och öppnade en förundersökning.
Dock lade chefsåklagare Jan Danielsson ner förundersökningen.
Att Nackafamiljen
med en ungefärlig inkomst på 10000 kr/månaden inte klarade
av sådana ordinarie utgifter som en pensionär med ca 7 000
kr kvar efter skatt tvingas klara av är synnerligen märkligt.
En liten kuriositet
i sammanhanget. Det är ju märkligt att dessa slarvmajor av båda
könen som ertappats med fingrarna i de skattfinansierade syltburkarna
Aldrig tar ”fel” kort i andra riktningen dvs betalar sina tjänsteutgifter
med dt privata kontokortet!
Leo Pugin, Skandinavienkorrespondent
för Helsinki Sanomat konstaterade i DN ”Jag
tror inte man kan sitta kvar som statsråd om man inte sköter sina
privata affärer.” Pugin ställde den berättigade
frågan: ”Men om Mona Sahlin nu
inte kan sköta sin ekonomi undrar jag varför inte hennes man tar
hand om den?”
Mona ”De e heftit å betala skatt”Sahlin på
nya äventyr
2000 var det
så dags igen. Då handlade det om en obetald restskatt på
40 00 kr som småföretagarministern ådragit sig 1998
dvs då hon var egenföretagare. Först efter påminnelse
betalade hon in 9 000 kr. Resten - minus 38 kr - betalade statsrådet
inte in förrän ärendet hamnat hos kronofogden. ”Det hela rör sig om ett dumt och onödigt misstag från
min sida” var statsrådets (bort)förklaring.
Hon hade nämligen fått för sig att hon skulle kunna
kvitta en momsfordran hon hade från skatteverket från sitt företag
mot den skuld restskatten innebar. ”Min tanke
var att det skulle bli plus minus noll, med momsen.”
”Vad
rätt du tänkt fast det var fel.” för att citera
Blandaren - Tanken var nämligen litet fel eftersom momsåterbetalningen
rörde företaget och skatteskulden den privata sfären. Det var
m a o som att jämföra äpplen och päron. Men onekligen
ganska så kreativt och nyskapande!
”Det
var idiotiskt att pröjsa alltihop med det samma, jag förstår
det nu. Men det här har inget samband med det gamla.” Expressen 2 augusti 2000 Som sagt: ”jag
är baske mig ingen fifflare…”