Först WTC-dådet,
sedan det danska folketingsvalet, därefter Fadimemordet i Sverige. Inom loppet av ett halvår
har dessa och andra händelser förändrat debattklimatet om
invandringen. En ny medvetenhet märks i massmedia. Allt var inte så
svart-vitt och så okomplicerat. Det finns frågor att ställa.
Även personer som själva
gått i bräschen för det mångkulturella projektet framför
nu kritik och reservationer. Således skriver Lena Askling i Aftonbladet
att vi måste "föra en ärlig dialog
och våga problematisera olikheterna, de svårigheter invandring
och integration faktiskt innebär."
Detta är sannerligen
nya tongångar. Gudrun Schyman varnade så sent som hösten
1999 för att se problem med invandringen: "Den
problemfixeringen skapar ... en legitimitet för människor att
se invandrare som just problem och icke önskvärda. Det skapar
en grogrund för rasism..."
Detta synsätt har utgjort
en grundbult i det politiskt korrekta tänkandet: verkligheten får
inte betraktas utan skygglappar. Det är något som vi inom föreningen
Blågula Frågor flera gånger kunnat notera under vår
snart tioåriga verksamhet.
När tidskriften Expo stämplade vår organisation som "obehaglig" berodde det just på att vi pekat på negativa
följder av den förda invandringspolitiken.
När tidningen Journalisten vägrade ta in en annons för vår
bok "Försvara Demokratin!" motiverades det av redaktören
med att vi "ser öppna gränser och en generös flyktingpolitik
som roten till många av Sveriges problem".
När vi överösts med alla dessa tillmälen har det främst
berott på att vi presenterat icke önskvärda fakta.
Det vore ju inte för
tidigt att få en normal demokratisk debatt om invandringen i Sverige. Det vore
rimligt att denna fråga behandlas som andra politiska frågor.
Några frågor inställer sig ändå vid läsning
av Lena Asklings rader:
Ska det betyda att vi som redan för tio år sedan såg vad
Askling ser idag, och försökt säga ifrån, nu får
upprättelse? Ska stämplandet av oss som "främlingsfientliga",
"rasister" och allmänt ondskefulla hävas?
Kommer tidskriften Expo att detroniseras från sin roll som objektiv granskare och
opartisk expert? Kommer de makthavare som bär ansvaret för den
uppkomna situationen att tona ned sina egna anspråk på moraliskt
tolkningsföreträde?
Tyvärr finns anledning
till skepsis. Detta ger fp-politikern Nyamko Sabuni
en påminnelse
om i en intervju i Sydsvenskan den 9/2 -02. Visserligen ska vi svenskar
få diskutera invandringsfrågan, som danskarna nyligen fått,
men det ska ske för att behandla våra "rädslor
och fördomar".
Ena sidan skulle alltså
sitta på en piedestal, där meningsmotståndare kan betraktas
som några slags patienter. Detta duger naturligtvis inte! I en sund
debatt måste alla deltagare befinna sig på jämlik nivå.
Envar måste gå in med förutsättningen att själv
kunna ha något att lära.
De politiskt korrekta är
inte så fria från fördomar som de själva gärna
vill tro. Den mest utbredda av alla fördomar är nog att invandringskritiken
främst baserar sig på irrationalitet, fördomar och en falsk
verklighetsbild.
Vi lever ju i en ny folkvandringstid.
I Europa sjunker nativiteten, i u-länderna ökar befolkningarna
snabbt. I Europa finns en utbyggd infrastruktur och fungerande samhällen,
i u-länderna växer fattigdom och misär. Parallellt med detta
utvecklas kommunikationerna. Sammantaget skapar detta ett migrationstryck
som inte är övergående.
Kombineras en omfattande
invandring dessutom med en kravlöshet gentemot de nyanlända och
ett förtryck av ursprungsbefolkningen, då
bäddar man för problem!
Detta var möjligt
att se, för
den som ville, redan för tio år sedan. Våra redaktörer
var dock förblindade av politisk korrekthet. De såg som sin uppgift
att inte se. Nog kunde en ursäkt idag vara på sin plats.
Ett minimum är att
man nu kliver ned från sina piedestaler. Den som hela tiden haft fel
är inte en bättre människa än den som från början
haft rätt.
Jan Milld 
Anders Sundholm