På DN Debatt fick Bengt-Erik Ginsburg den 23/3 -95 disponera hela utrymmet för ett inlägg som kritiserade regeringen för otillräcklig generositet i flyktingpolitiken. Något svar på den debattartikeln tog aldrig in, och det berodde inte på att inga svar sänts till debattredaktionen. Åtminstone nedanstående sändes in:

 

När är det nog?

Bengt-Erik Ginsburg efterlyser i DN Debatt den 23/3 en mer generös flyktingpolitik från svensk sida. Som det nu är avvisas alltför många.

Vad Ginsburg bortser från är hur många som faktiskt fått stanna. Antalet permanenta uppehållstillstånd under 1994, åt utomnordiska medborgare, var nära 73.000. Detta slår alla tidigare rekord. Under den senaste tioårsperioden har, i snitt, nära 40.000 uppehållstillstånd beviljats per år. Jämfört med andra i-länder intar Sverige en särställning. Inget annat i-land har, i förhållande till sitt invånarantal, tagit emot så många asylsökande som Sverige. Under förra året tog vi emot 18.000. Det är tjugo gånger så många som vårt grannland Finland tog emot. Det är mer än vad Danmark, Norge och Finland tar emot tillsamans.

Vi har alltså haft en massinvandring till Sverige under de senaste tio åren och det har fått konsekvenser - vilket nyligen framkommit genom åtskilliga TV-reportage och tidningsartiklar. Genom att så många nya invandrare kommit under så kort tid har en stor andel av dem inte kunnat integreras i det svenska samhället.

Konkret handlar det om segregerade bostadsområden och segregerade skolor, där barnen inte lär sig svenska. Invandrarungdomar hamnar i ett utanförskap, där kriminalitet blir en väg att hävda sig. Ett antal bostadsområden runtom i Sverige beskrivs nu som "tickande bomber".

Denna utveckling har också en ekonomisk sida. Bara en minoritet av de nya invandrarna kommer in på arbetsmarknaden, de flesta hamnar i ett varaktigt bidragsberoende - dokumenterat i bl.a. en färsk rapport från Socialstyrelsen. Detta sker i en situation då Sverige har en växande statsskuld och tvingas ta upp lån till 500 miljoner kronor om dagen. Det finns nu en utbredd oro inför framtiden bland utsatta grupper av svenskar, och tyvärr inte utan grund. Många arbetare frågar sig: "När jag blir arbetslös eller sjuk, om jag blir i behov av socialbidrag eller förtidspension - kommer det då att finnas några pengar kvar åt mig?"

Det finns ett grundläggande dilemma, nämligen att i världen finns så många fler människor med goda skäl för uppehållstillstånd i Sverige än vad vi rimligen har råd att ta hand om. I den flyktingpolitiska debatten framförs krav med innebörden att vi ska ta ansvar för i stor sett alla med problem i sitt hemland, bara de lyckats ta sig hit:

krigsflyktingar från det forna Jugoslavien

judar från det forna Sovjetunionen

AIDS-sjuk från Afrika

bosnienkroater som inte får socialbidrag.

Vad jag saknar hos Bengt-Erik Ginsburg är en insikt om att en mer generös flyktingpolitik kostar pengar och att samhällets resurser är begränsade. Om mer satsas på detta, blir det mindre över till något annat. I slutändan blir det någon eller några som måste betala.

Jag saknar också en demokratisk utgångspunkt. Ginsburg efterlyser visserligen debatt på "en demokratisk arena", men avser därvid bara ett utbyte mellan olika typer av befattningshavare. Ett hänsynstagande till hur vanliga medborgare känner och tänker avfärdar han nedlåtande som tal "till en opinion för att vinna publik".

Flyktingpolitiken handlar om "mänsklig solidaritet" skriver Ginsburg, och det stämmer väl. Men är det "solidaritet" om någon tar mina pengar och delar ut till andra, utan att fråga mig?

"Solidaritet" måste naturligtvis vara något som kommer från oss själva! Ett grundläggande fel med den svenska flyktingpolitiken är att den beslutas över huvudet på folket. Man respekterar oss inte.

Jan Milld