Politiskt ledarskap?

Vilken typ av politiker vill vi egentligen ha? Ska vi ha vindflöjlar, som sticker upp fingret i luften för att känna vart vinden för tillfället blåser, som i varje läge ska sträva efter att göra vad som är mest populärt? Eller vill vi ha politiker som åtminstone försöker att ta ett helhetsgrupp och axla ett långsiktigt ansvar?

Många farhågor har rests om ett växande politikerförakt i samhället, som kan bli till ett hot mot demokratin. Dessvärre har funnits fog för kritik mot många politiker, för att de inte visar tillräckligt av ledarskap.

Inom flyktingpolitiken har mycket av just detta saknats. Resultatet har blivit en ryckighet och en nyckfullhet. Under de senaste åren har ett antal "nollställningar", "tidspraxisbeslut" och andra "engångsbeslut" fattats:

Januari 1989: Regeringsbeslut att alla som ansökt om asyl före den 1 januari 1988 skulle få stanna, oavsett asylskäl, om inte särskilda skäl talade emot detta.

31 maj 1989: Beslut att barnfamiljer som sökt uppehållstillstånd och vistats i Sverige mer än ett år utan slutgiltigt besked skulle få stanna, om inte särskilda skäl talade emot detta.

13 december 1989: Bromsarna slogs till. Endast de som uppfyllde kraven i Genèvekonventionen eller i övrigt hade "extra starka skyddsbehov" skulle få asyl.

1991 upphävde den borgerliga regeringen detta beslut. Samtidigt beslöts att alla barnfamiljer som den 1 januari 1992 vistats i landet minst ett år utan att ha fått besked, skulle få stanna. För asylsökande utan barn sattes tidskravet för vistelse i Sverige till 18 månader.

Den nya regeringen beslöt också att införa "tre-termins-praxisen", innebärande att om ett barn vid beslutstillfället fullgjort minst tre terminer vid svensk förskola eller skola, skulle uppehållstillstånd beviljas.

10 oktober 1992: Regeringsbeslut att tidspraxis upphör att gälla.

14 april 1994: Ny tidsamnesti. Alla barn och barnfamiljer, som sökt asyl före den 1 januari 1993 skulle få stanna. En nyhet nu var att även de som trots avslag, fastställt av Utlänningsnämnden, genom åberopande av denna amnesti skulle få uppehållstillstånd, dvs de som trotsat avvisningsbeslut och hållit sig kvar i landet. Detta amnestibeslut berörde främst de cirka 20.000 kosovoalbaner, vilka tidigare bedömts helt sakna asylskäl.

Följden av denna brist på politik har blivit både ineffektivitet och orättvisor. Andra faktorer än skyddsbehov har fått större betydelse för möjligheterna att få uppehållstillstånd. I detta asyllotteri blev tillfälligheter och tur ofta avgörande. Systemet uppmuntrade samtidigt till överklaganden, förhalning och ohörsamhet ­ eftersom sådant beteende belönades. Det ökade ju utsikterna till att i slutändan få stanna.

Såtillvida gav systemet signaler. Det gav också signaler om att det lönar sig att komma hit och försöka få uppehållstillstånd, även om man saknar asylskäl. Utsikterna att lyckas var ju goda.

Nu har regeringen uppenbarligen föresatt sig att försöka sända ut andra signaler. Ambitionen är att därigenom kunna å ena sidan bereda skydd åt verkligt skyddsbehövande, å andra sidan få till stånd en politik som är försvarbar och kan vinna folkligt stöd.

VAD SOM DÅ INTRÄFFAR har var och en kunnat bevittna under veckan som gått. Massmedia drar igång en kampanj som överträffar det mesta av vad man tidigare presterat i kampanjväg. Både Ingvar Carlsson och Leif Blomberg formligen avrättas i tidningsartikel efter tidningsartikel, i TV-inslag efter TV-inslag. Längst går ärkebiskop Weman, som förklarar att "ondskan kommer uppifrån".

Vad blir konsekvensen av sådana kampanjer? Vilket slag av politiker är det, som massmedia vill ha?

Och vilken flyktingpolitik ska vi ha? Ska Sverige alls ha en reglerad invandring?

Jan Milld Anders Sundholm