Journalisternas ansvar

"Var och en som jobbat på en stor redaktion vet att det går att skapa en folkstorm i precis den riktning som passar bäst". Så skriver Maria-Pia Boethius i tidskriften Arena. Ett exempel på detta är Åsele-kampanjen.

Här tycks TV -redaktionerna följa en mall, som känns igen från kampanjen förra året, kring de 5.000 bosnienkroaterna. Först görs en vinklad framställning. Dagen därpå intervjuas några kända kritiker, påannonserat som att "Nu växer kritiken...". Den tredje dagen har kritiken växt ytterligare, osv.

Intensiteten i den senaste kampanjen torde dock överträffa allt som tidigare åstadkommits. Varje större dagstidning har varje dag ägnat flera sidor åt denna avvisning, inte en nyhetssändning på TV har passerat utan att frågan dominerat.

Tonläget har angivits av ärkebiskopen, som förklarar att "ondskan kommer uppifrån". Andra biskopar fyller i att "förlåtelse finns", även för en sådan som Ingvar Carlsson ­ förutsatt att han nu kryper till korset, och att regeringen ändrar sitt beslut.

Denna självgodhet och intolerans har kunnat blomma genom att biskoparna inte riskerat offentligt mothugg. Här ställer journalisterna inga kritiska frågor. Istället bidrar de med en förenklad, ensidig och känslomässig ­ för att inte säga rent propagandistisk ­ framställning. Detta i en komplicerad samhällsfråga, som verkligen rymmer mer än en sida. Här sviker journalisterna sitt ansvar att ge en allsidig bild.

Det kan inte förnekas, att det avvisningsbeslut som regeringen fattat drabbar de berörda barnen i familjen Gümüscü. Det var ändå ett nödvändigt beslut, för att Sverige äntligen ska komma bort från den nyckfullhet som så länge präglat asylpolitiken. Regeringens ambition är att vi ska ha en reglerad invandring och att flyktingpolitiken följer vissa principer. De som har starka skyddsbehov ska få uppehållstillstånd, de som inte har skyddsbehov ska inte få stanna.

VAD ÄR JOURNALISTERNAS ALTERNATIV? Detta redovisas aldrig, men i princip finns två tolkningar:

Antingen anser man att Sverige överhuvudtaget inte ska ha någon reglerad invandring. Alla som vill flytta hit ska få göra det.

Eller så anser man att behandlingen av asylsökande ska variera. Utslagsgivande ska vara vilka kontakter man upparbetat och hur väl man lyckats komma i focus för massmedias intresse.

Sveriges riksdag har fattat beslut om en reglerad invandring. Det finns starka sakliga skäl för en sådan politik. Omsorg om de människor som bor i Sverige ­ infödda såväl som invandrade ­ gör att hänsyn måste tas till ekonomiska och sociala konsekvenser av en alltför omfattande invandring.

Journalisterna beskriver själva ett antal bostadsområden i Sverige som "tickande bomber". Kan de alls inte se något samband mellan dessa problem och den omfattande invandring som förekommit? Sverige har beviljat uppehållstillstånd åt fler asylsökande än något annat i-land, räknat per capita.

Ska vi ge asyl åt inte bara dem som är förföljda, utan åt envar som har det besvärligt och önskar bo i Sverige? Världens befolkning ökar med cirka 100 miljoner människor varje år. Även om Sverige genom invandring fördubblade sin befolkning, så skulle detta kunna absorbera bara en månads befolkningsökning.

Familjen Gümüscü kommer till en eländig miljö i Diyarbarkir, men sådan är tillvaron för de flesta kurder i Turkiet. Sveriges insatser bör så utformas, att vi hjälper så många som möjligt, inte bara några enstaka familjer.

Enligt samstämmiga opinionsmätningar de senaste åren önskar en klar majoritet av det svenska folket en mer restriktiv flyktingpolitik. Detta gäller uppenbarligen fort-farande ­ trots den massiva mediekampanjen!

Detta avspeglas både i breven till regeringen och i skörden av bidrag till tidningarnas insändarsidor. Enligt insändarredaktören på Sydsvenskan stöder 98% av inläggen regeringen i det nu aktuella fallet. De flesta insändare som publiceras har dock en annan inriktning. Massmedia ger ett felaktigt intryck av opinionsläget.

Åselekampanjen aktualiserar något mer än svensk flyktingpolitik. Lika mycket handlar det om svensk demokrati. Kampanjen demonstrerar hur politikerna nu utmanas av en annan maktgrupp i samhället: journalisterna.

Politikerna står under viss demokratisk kontroll, de måste ta ansvar för sitt agerande. De kan utsättas för granskning och tvingas att svara på frågor. De sitter på begränsade mandatperioder och de är avsättbara.

För journalisterna gäller inget av detta.

Jan Milld Anders Sundholm