Bara en fråga om GODHET?

Yttrandefriheten sitter trångt, när det gäller flyktingpolitiken. Här är budskapet entydigt från massmedia: det finns bara en åsikt som är moraliskt godtagbar. Många är de svenskar ­ vi tillhör själva dessa - som under de senaste åren fått erfara hur lätt det är att bli stämplad som "främlingsfientlig", "rasist", med mera. Långt många fler har skrämts till tystnad.

Denna gång, efter beslutet om avvisning av Åselekurderna, har bannstrålarna riktats mot landets högsta politiska ledning, mot statsminister Carlsson och invandrarminister Blomberg. Tonen har angivits av ärkebiskop Weman, som talat i termer av att "ondskan kommer uppifrån". Debattartiklar hävdar att regeringen saknar anständighet. I demonstrationer skanderas: "Blomberg är rasist!"

Som saken framställts, i den mediakampanj vi fått uppleva i mitten av januari, finns inget egentligt problem, inget dilemma. Det enda problemet i sammanhanget tycks vara bristen på medmänsklighet hos en del svenskar, våra resurser i Sverige förutsätts vara obegränsade. Med denna utgångspunkt blir det naturligtvis svårt att förstå regeringens agerande.

Häri ligger en fara ur demokratisk synpunkt. Denna förenklade och svart-vita bild, denna föreställning om sin egen absoluta godhet, skapar en intolerans för andras uppfattningar. Den avtrubbar och inbjuder till oförsonlighet. Ett resultat av detta är mediekampanjen i sig, med "debatt--program" i TV där bara en åsiktsriktning får komma fram ­ som exempelvis "Speciellt" den 21/1. Varför ge utrymme åt företrädare för ondskan?

När det sedan gäller Sveriges flyktingpolitik ­ vad skulle bli följden om Wemans och andra biskopars vilja fick råda? Det är två helt olika argument som anförts för att familjen Gümüscü skulle få stanna.

Det första argumentet är att tillvaron för dem i Turkiet är sådan att de måste anses ha asylskäl. Detta måste då gälla även alla andra kurder i Turkiet. Hur många kurder finns det i Turkiet? Och hur många människor finns det i andra u-länder, människor som också skulle vara asylberättigade? Detta resonemang skulle i praktiken betyda fri invandring till Sverige. Uppehället för dem skulle dock inte bekostas av kyrkan ­ det skulle bli skattebetalarnas uppgift.

Det andra argumentet tillstår att asylskäl saknas, men menar att den långa vistelsetiden i Sverige, framförallt för barnen, ska utgöra skäl för permanent uppehållstillstånd åt familjen. Också detta kan i praktiken komma att betyda fri invandring.

Sveriges riksdag har beslutat om en politik för reglerad invandring. Samtliga partier stod bakom detta beslut. I och för sig måste man kunna ändra en politik som är fel ­ men om detta är vad man vill uppnå, varför inte säga det rent ut? Den aktuella kampanjen riktar sig mot den reglerade invandringen, men detta redovisas inte. Såtillvida är det en oärlig kampanj.

Till detta kommer att sakliga skäl talar för att hålla fast vid en reglerad invandring. Problemet har snarast bestått i motsatsen: den invandring vi haft under senaste 10-15 åren har inte varit tillräckligt reglerad, utan fått en alltför stor omfattning.

Redan efter denna invandring talas nu om ett antal bostadsområden i Sverige som "tickande bomber". Om antalet "tickande bomber" utökas ytterligare, om ekonomiska problem och sociala motsättningar ökar, då kommer detta att drabba alla invånare i vårt samhälle, inte minst barnen.

Politikens villkor är att försöka väga olika intressen mot varandra och att ta hänsyn till långsiktiga konsekvenser av handlingar idag. Resultatet av en gränslös "godhet" blir inte gott, snarare tvärtom!

Jan Milld Anders Sundholm