I Arbetet den 15/8 skriver Bo Lindblom om
"Människors rätt till skydd". Det är
svårt att inte avundas honom. Med Lindbloms synsätt finns inga
målkonflikter och inget i dilemma i flyktingpolitiken - någon
ekonomisk eller social verklighet i Sverige att ta hänsyn till existerar
inte. Det är bara att "ge järnet". Allting stämmer,
allt är harmoni. Det enda problemet i sammanhanget är att det
finns människor som reser invändningar.
Sverige beviljade under förra året
59.000 uppehållstillstånd, vilket är fyra gånger
mer än tio år tidigare, och mer än vad alla övriga
nordiska länder beviljat sammantaget. Ändå är det bara
att fortsätta som hittills, helst ska vi vara än mer generösa.
Något behov av kvantitativa restriktioner föreligger inte, som
Lindblom ser saken.
Lika litet ser han något kvalitativt
problem. De människor som hittills, efter asylansökan, beviljats
uppehållstillstånd i Sverige är alla förföljda
människor, med goda skäl att få stanna här. Möjligheten
av att många sökt sig hit i första hand på grund av
Sveriges välfärdssystem är honom uppenbarligen främmande.
Ska någon repatriering genomföras framöver så ska
det ske helt på vederbörandes eget initiativ.
Enligt Bo Lindblom finns det egentligen
vara en enda fråga att ta ställning till: har en person skyddsbehov
eller inte? Till de skyddsbehövande vill han då räkna
inte bara konventionsflyktingarna utan också den stora majoriteten
av asylsökande som fått tanna - de som inte fått asyl,
men ändå beviljats uppehållstillstånd, av "humanitära
skäl".
Lindblom tar upp några enskilda
länder som exempel på förtryck, bl.a. Iran. Det är
antagligen så att han har rätt. Problemet är att här finns så många fler
exempel av samma slag.
Vi läser nu dagligen om situationen på Kuba - vem kan bestrida
att kubanerna har goda skäl att fly?
I Stockholms-Tidningen den 12/8 skriver Juan Fonseca om våldet i Peru
och pläderar för att inga avvisningsbeslut ska verkställas
vad gäller asylsökande peruaner. Visst har han rätt om våldet
i Peru.
På DN:s insändarsida den 14/8 skriver Koorosh Khosravi från
Gimo flyktingråd att vi bör bevilja samtliga asylsökande
bangladeshier i Sverige asyl, för "annars blir det dubbelmoral att ställa upp för
en berämda författare men offra 'de vanliga'. Deras liv
har samma värde." Det ligger mycket i det.
I SvD den 17/8 skriver Kurdo Baksi om kurdernas svåra situation i
Turkiet, och avslutar: "Att neka en kurd från Turkiet
asyl är att leka med människoliv." Så sant!
På detta sätt kan man utan svårighet
fortsätta uppräkningen, och få en mycket lång lista
på länder där det råder krig och förtryck, våld
och förföljelse, svält och nöd. Det är omöjligt
att förneka att individer därifrån skulle ha goda skäl
att fly. Sammantaget kommer det att handla om många 100 miljoner människor.
Det blir mer än vad Sverige har någon möjlighet att klara.
Bo Lindblom påstår - baserat
på synintryck från Amsterdam, London och Paris - att "Sverige
knappast har Europarekordet i invandring." Men det är just precis vad vi har! Under tioårsperioden
1984-93 hade vi 288.000 asylsökande. Detta överträffas av
bara ett annat land i Västeuropa, nämligen Tyskland. Men i relation
till sitt invånarantal hamnar Sverige på första plats.
Ser man till beviljade uppehållstillstånd ligger Sverige på
samma sätt i topp.
Teoretiskt sätt skulle naturligtvis
Sverige ändå kunna ta emot fler flyktinginvandrade, även
om vi redan ligger i topp. Men vad som än sägs om hur "gott
om plats" vi har så söker sig de invandrade inte till glesbygder
utan till gettton kring våra större tätorter. Vad som än
sägs om att Sverige är "ett rikt land" så har
våra socialförsäkringsystem nu råkat i gungning och
vissa kommuner har svåra ekonomiska problem. Har Bo Lindblom inte
hört nödropen från Botkyrka?
Redan nu har vi stora integrationsproblem,
märkbara i människors vardag. Och en majoritet av det svenska folket önskar en mer
restriktiv flyktingpolitik.
Det är ett sorgligt
faktum att lidandet och eländet i stora delar av världen inte
kan klaras genom att människorna där flyttar till i-länderna
i väst. Det är förhållandena inom u-länderna själva
som måste förändras, som Ingrid Björkman mycket riktigt påpekat.
För detta har dock Lindblom föga förståeelse - flyktingpolitiken
ska inte "vårda sig om de länder varifrån flyktingarna
kommer".
Låt mig då bara konstatera att
s-propositionen SOU 1990/91:195, "Aktiv flykting- och immigrationspolitik",
pläderade för en politik som siktar till just detta. Det gäller
att "undanröja och lindra orsaker
som ligger bakom flykt och påtvingad migration".
Antag att Lindblom har
rätt i svårigheterna att åstadkomma repatrieringar. Antag
att han också har rätt om svårigheterna att dra en gräns
mellan konventionsflyktingar och människor med andra typer av skyddsbehov.
Vad blir då slutsatsen?
Min slutsats blir att Sverige nu behöver
ett "moratorium" vad gäller fortsatt flyktingmottagning.
Vi måste då ett andrum så vi först kan integrera
alla dem som redan kommit hit, innan vi släpper in fler. Moraliskt
sett bör vi ha rätt till en paus åtminstone intill dess
att andra västeuropeiska länder hunnit ikapp oss.
Då kan anföras, att Genevekonventionen
har vi undertecknat, den är vi förpliktade att tillämpa även
i fortsättningen. Men 1967 års tilläggsprotokoll till konventionen
- som utvidgade den till att omfatta även andra världsdelar än
Europa - var frivilligt. Detta protokoll kan och bör vi nu säga
upp!
Vi kan framöver komma att få
mer än nog av problem med flyktingsströmmar från våra
egna grannländer, i öster. Som s-propositionen 1991 också
sade, "varje land har ett ansvar för sina egna medborgare".
Jan Milld
