"EN MORALPREDIKAN TILL ARBETETS LOV". Så löd rubriken till en krönika i Ölandsbladet den 3/2 -05, skriven av Stig-Björn Ljunggren.

Han skriver:

"Det fuskas med sjukförsäkringar, arbetslöshetsunderstöd och förtidspensioner. Ni har alla sett larmrapporterna i medierna. Skattebetalarnas pengar rinner ut i sanden och folket blir allt mer omoraliska."

"Människors huvuden fungerar enligt den logik som gör att matbitarna kommer i magen. Vi anpassar oss efter de förhållanden som råder, och lär oss en moral som är bäst anpassad till rådande förhållanden.

Vi har ett samhälle där välfärd fördelas enligt rättigheter och inte efter insats. Då blir moralen därefter.

Vi har dessutom ett samhälle som tillåter - eller kanske till och med kräver - att vi ska vara självförverkligande. Göra något spännande med våra liv. Resa. Uppleva. Känna lycka. Nytt. Fräscht."

Ljunggren ser moralutvecklingen som resultatet av två linjer i förening:

"Vårt samhälle är därför ett paradis för såväl nyliberaler som socialdemokrater. Nyliberalerna har fått sina självständiga, narcissistiska och flexibla individer som satsar på sig själva och vill leva livet utan några pekpinnar från överheten. Socialdemokraterna har fått en stor stark välfärdsstat som inte har några kelgrisar eller styvbarn utan behandlar alla lika, oavsett insatser eller samhällsnytta.

När dessa tvenne ideal möts i vår vardag får vi också en ökat tendens till fusk, såvitt inte reglerna är justa."

Stig-Björn Ljunggren konstaterar:

"Om människor lärt sig att deras egen livskvalité ska stå i centrum - att de har rätt att tänka på sig själv i första hand - och staten dessutom lovat att ställa upp med resurser utan återbetalningsskyldighet så blir det dyrt.           

Jag tror att det bästa sättet att lösa problemet är att sätta lönearbetet i centrum för samhällsdebatten. Det är genom arbete som välfärd skapas."

 Vad vi nu behöver är, menar Ljunggren, normer som tydliggör kopplingen mellan den enskildes insatser och den egna välfärdsutvecklingen.

 

---