Präster och biskopar Den svenska kyrkan har i flera sammanhang klart profilerat sig. I en DN-notis 1993 stod exempelvis följande: "Kyrkan vädjar om generösare politik. Svenska och katolska kyrkorna och Svenska missionsförbundet med ärkebiskop Gunnar Weman i spetsen krävde en generösare flyktingpolitik vid en uppvaktning hos invandrar- och kulturminister Birgit Friggebo..."
I januari -94 förklarade en nyhetsröst på radion: "Kyrkan fortsätter att ställa sig på flyktingarnas sida". Vad som hade hänt var att biskopsmötet anslagit pengar för juridisk hjälp åt asylsökande som fått avslag.
Enskilda präster deltar också i gömmandet av asylsökande som fått avslag - t.ex. Anders Lindström i Foss församling i Bohuslän. Han bedriver "civil olydnad" med stöd av ett enigt kyrkoråd.
Således stod kyrkan också välvillig i Alsike-fallet - som för övrigt visar hur snett journalisterna, i samverkan med andra grupper, kan framställa ett förlopp. Polisens arbete för att avvisa utlänningar som fått avslag på asylansökan framställs som "jakt", om inte rentav som "ökad polisjakt" eller "klappjakt". Tillslaget mot Alsike kloster resulterade således i ett massmedialt ramaskri.
Efteråt framträdde en läkare, och gjorde gällande att ett barn fått "livslånga" psykiska men av polisens ingripande. Detta påstående, från en i sammanhanget sannolikt mindre opartisk person, framställdes i media som ett faktum.
Kyrkan och andra organisationer eldade därefter på med upprörda fördömanden. Som ansvariga hängdes polisen ut - inte de som saboterat polisens arbete, och skapat den uppkomna situationen.
I juni 1998 ringde kyrkklockorna i Gävle. Normalt sker sådant vid krig och katastrofer. Denna gång handlade det om att två chilenska barn skulle avvisas från Sverige. En präst framträdde i TV och talade om moralisk bankrutt. Han krävde inte bara att de två barnen skulle fåt stanna, dessutom måste utlänningsnämnden avskaffas och regeringen direkt ta sådana beslut. Lagen måste ändras, så att en dylik situation inte skulle kunna uppstå igen.